Tankar från en helt vanlig hjärna.

En gång i tiden skrev jag dikter. Nu bloggar jag. Egentligen är det inte så stor skillnad. Orden finns ju redan. Min uppgift är bara satt sätta dem i rätt ordning. Svårare än så är det inte. Tänk att något så enkelt som att göra om sina tankar till ord kan ha en sådan läkande effekt. När jag började skriva var det mest kärleksdikter. Jag skrev om känslor jag aldrig upplevt. Ändå kände jag en sådan tillfredställelse varje gång en dikt var färdig. Som att jag genom mina ord fick uppleva det jag dittills bara hört om. Det var nästan lika bra.

 

Numera skriver jag mest om saker jag faktiskt upplevt. Men känslan som kommer av en färdig text är fortfarande den samma som när jag var 16. Jag tröstar mig själv med ord. De håller mig sällskap när ensamheten tränger sig på. När den tar överhanden och jag inte förmår släppa in någon annan är just den. I det stängda rummet finns alltid orden kvar och håller om mig. Vaggar mig ändå tills oron lagt sig. De överger mig aldrig.

 

Vad hade jag tagit mig till utan alla dessa ord? Förmodligen hade jag sprängts sönder av vettlösa tankar som löpt amok i min hjärna. De hade sprungit runt, runt tills jag blivit så yr att föll ihop. Jag som inte ens klarar av att ge fart till barnen när de gungar utan att bli sjösjuk. Nej, man förstår ju att jag någonstans måste tankarna få komma ut.

Så jag skriver. Och jag skriver. Tack för att ni låter mig göra det.

 

 

 

 

 

 

 

Jag tänkte bjuda på en dikt från sextonåriga Agnes. Redan då visste jag mer än jag gör nu.

 

 

Spåren (efter dig)

 

Sjumiljoner höststormar viner runt mitt skrivbord

och tillslut slår bordslampan i golvet

 

Jag lutar mig bakåt

kan bara se på

när filofaxens välfyllda sidor virvlar i väg utom räckhåll

 

Någon skulle kanske sett en sorts symbolik i detta

mitt noggrant planerade liv

I total upplösning

 

Men frågan jag fortsätter att ställa mig är:

hjälper det att stänga fönstret

eller kommer vinden leta sig in ändå?

 

så jag sitter kvar och väntar på ett riktigt tecken

 

*

Jag är uppvuxen i skogen. Jag gillar den inte. Trots att den funnits rätt utanför fönstret varje dag av mitt liv och aldrig gjort mig något som helst ont så skrämmer den mig. I alla fall när den är mörk. Då står den här. Hotfull som en dörrvakt och säger att om jag ville skulle jag kunna plocka upp dig och kasta iväg dig så långt att du aldrig hittar hem. Nej, jag och skogen har nog aldrig funnit varandra.

 

Men när jag sitter på tåget mellan Oslo och Stockholm står den där igen. Precis samma skog som när jag var liten. Fast en helt annan förstås. Nu plötsligt tycker jag den är vacker. Stilla och majestätisk snarare än skräckinjagande. Med stolthet fyller den ut tomrummet mellan alla sjöarna i Värmland. Evig och beständig. Trodde jag.

 

Tills jag börjar sätta mig in i den pågående debatten om det svenska skogsbruket. Jo, för det heter inte längre skog. Det heter skogsbruk. Idag är nämligen nästan all skog i Sverige planterad. Det finns en plan för vartenda träd. Trädet har en uppgift. Det finns en mening med dess liv. Kanske ska trädet bli till ved eller papper. Kanske blir det till byggmaterial hos BAUHAUS eller ett bord från IKEA. (Nej just det, de använder ju bara rysk urskog. Fel av mig.) Eller kanske trädet har riktigt tur och rent av får pryda en vacker liten barnskärt i form av en Pampersprodukt med extra uppsugningsförmåga. Det vore nått det!

 

Kanske står träden i Värmland där och säger till varandra: ”De visste inte hur bra de hade det förr i tiden. Tänk när de räckte med att bara stå. På den tiden var det oftast nog att dricka vatten och göra syre tills de inte pallade mer och dog. Medans vi bara får leva halva våra liv, uppställda i trånga rader så att vi knappt får se solen. Nä, det var banne mig bättre förr.”

 

Ibland känner jag mig som ett träd. Helst av allt skulle jag vilja ställa mig till raden av granar längs vattnet i Arvika och vara bitter över att jag snart inte får stå kvar längre. Vi skulle stå där tillsammans som en enad front och egga varandra med ord om kamp och motstånd. Tills den dagen motorsågskillarna från Stora Enso kom och sågade av våra rötter. Då skulle vi falla. Oåterkalleligt. Jämnade med marken.

 

Att falla som en fura heter det. Ibland göra jag det jag också. Det gör ont. Men till skillnad från de riktiga furorna kan jag resa mig igen. Om jag har tur. Därför blir jag plötsligt lite ledsen när jag nu ser ut på det snabbt passerande landskapet. Tänk att vara skapat för ett syfte. Att ha en uppgift. Att bli en blöja. Näe. Hur illa jag än tyckte om skogen hemma när jag var liten hoppas jag av hela mitt hjärta att den slipper detta öde. Jag hoppas den bara är där. Tills den inte pallar trycket och faller mjukt ner i mossan för att tillslut få vila från allt stående. Kanske det även kunde funka för mig?

 

Jag hör inte tystnade men jag vet att den finns där.

Där utanför fönstret.

Den talar till mig.

Den ger mig kraft att palla.

 

 

 

 

Jag är kändiskåt. Jag erkänner. Guilty as charged. Varenda gång jag åker till Stockholm kan jag inte låta bli att spana lite extra efter bekanta ansikten. Ibland kan man till och med se en eller annan kändis hemma i Uppsala. En av mina favoriter är Jon. Jon är var förut designer i Room Service på kanal 5. Numera syns han i ett program på svt tror jag.  Men Jon bor i Uppsala och varje gång jag råkar skymta honom blir jag alldeles darrig. Så var den dagen räddad.

 

Visst kan det låta patetiskt men jag tror inte jag är ensam. Nog är vi alla mer eller mindre kändiskåta. Dock kanske det inte är alla som skulle börja darra om de såg en före detta inredare i ett numera nedlagt kanal 5 program. Men det är sånt man får leva med.

 

Numera bor ju jag faktiskt i en huvudstad. Detta råkar dessutom vara en huvudstad i ett land med väldigt få invånare. Från detta drar jag slutsatsen att förmodligen bor de flesta norska kändisarna inom en förhållandevis liten radie från mig. Alltså borde jag kunna kändisspana hela dagarna men som tidigare konstaterats är min kunskap om norska kändisar tämligen begränsad.

 

Detta gäller faktiskt även för Sverige. Jag känner knapp igen någon. Sist jag var i Stockholm satt jag på tågstationen för att vänta på vännen jag skulle träffa. Jag spanar som vanligt lite extra efter bekanta ansikten. Så ser jag plötsligt någon.

”Titta! Jag ser han den skäggiga i Kalla Fakta!”.

Ja, jag sa det högt. Till mitt försvar pratade jag i telefon så tanken bara kom ut i ord. Jag skrattar lite generat och hoppas att ingen i närheten hann uppfatta min idiotiska mening. Någon minut senare trycker jag av telefonen. Bredvid mig på bänken sitter en äldre dam som hittills verkat helt försjunken i en bok om trädgårdar. Men nu lutar sig plötsligt mot mig.

Med förtrolig och omsorgsfull stämma säger hon ”Det där var inte han den skäggiga i Kalla Fakta. Det var Peter Eriksson. Han var språkrör för Miljöpartiet. I 8 år faktiskt. Numera är han ordförande i konstitutionsutskottet.” Så ler hon och återvänder till sin bok.

”Jaha” är allt jag får fram till svar.

 

Tack och lov att hon inte kan läsa tankar. För vad som är ännu pinsammare än att jag förväxlat två personer som ju faktiskt inte alls är lika varandra är att jag faktiskt röstad på Miljöpartiet i senaste valet. Där med kan man ju tycka att jag borde vetat hur dess partiledare såg ut. Men icke.

 

Idag kan nästan vem som helst bli känd. Och vem som helst blir det. Det krävs nästan ingenting för att människor ska räkna dig som känd. Dock är detta ett snabbt övergående tillstånd. Om du inte fortsätter att synas blir du snabbt ersatt med någon annan som syns bättre än dig. Egentligen är det märkligt att vi svenskar som är så måna om att inte sticka ut blir så fascinerade av dessa människor. Kanske handlar det om en form av avundsjuka. Förmodligen är det så.

 

Den enda form av kändisskap jag upplevt var när vi var i Kina. Tror aldrig jag blivit så fottad i mitt liv. Vart vi en kom hoppa det fram små kineser som ville posera tillsammans med oss. Och orkade de inte ta fram kameran, nöjde de sig med att skratta och peka på. Vid ett tillfälle var den kvinna som ville ta en bild med mig. Plötsligt håller jag ett barn i famnen. Det är kvinnan som gett mig sitt barn som inte kan vara mer en ett par veckor gammal. Så går iväg hon för att se till att bilden blir bra. Och där står och känner mig som en brottsling som stulit en nyfödd baby. Galna människor.. Efter två veckor av ”kändisskap” var det väldigt skönt att komma hem till Sverige och bli anonym igen. Så egentligen trivs jag nog ganska bra med att vara totalt okändis.

 

Men bara för att man själv inte har någon önskan om att bli känd finns det ju inget som säger att man inte ändå kan tycka att det är kul med andra som är det. Tänk när jag var 12 år och vi åkte samma flyg som Martin Timell och hans son Mattias till Gran Canaria. På den här tiden var jag otroligt kär i Mattias Timell då han synts en del i Äntligen hemma. Han satt framför mig på flyget. Jag kunde knappt andas. Så plötsligt vänder sig människan om och två hasselnötsbruna ögon glittrar mot mig. ”Nu”, tänker jag. Nu händer det.

”Är det okej om jag lutar stolen lite?” kommer det från hans ljuvliga läppar. Jag tror att jag lyckas stamma fram ett ja. Minns inte längre. Han hade pratat med mig och jag dog. Sen var jag världens lyckligaste 12-åring hela semestern.

 

 

/pretty girl in a car nr5

 

En dag efter jobbet står jag och väntar på trikken. Jag är glad och solen skiner. Då kommer en man fram till mig. Efter honom kommer en kundkorg som har drar på marken. Denna är till brädden fylld med marschaller. Han ser lite stressad ut och frågar om den här trikken stannar på schous plass. ”Ja” svarar jag artigt och eftersom jag känner mig glad och solen skiner tillägger jag ” jag ska också av där så vi kan ta följe”.

 

Vi klämmer oss in på den överfyllda trikken och hjälps åt att hålla korgen mellan oss.

Vi börjar konversera som sig bör och ganska snart kommer det fram att han jobbar på ” Natt och Dag”. Detta säger han med ett stolt leende. Dock blir han snabbt neutral igen när det blir uppenbart att jag inte har en aning om vad ”Natt och Dag” är. Utom att det är just natt och dag. Men det är nog inte det han menar, tänker jag. Han får i alla fall ur sig att det är en tidning och att de ska ha en fest på Schous plass ikväll. ”Där av alla marschaller”, tillägger han. (En aning överflödigt kan tyckas men lika bra att vara tydlig när det kommer till märkliga saker man bär runt i kundkorgar.)

 

”Om du inte har något annat för dig kan jag alltid skriva upp dig på listan. Det kommer vara massor av kändisar där.” Genast börjar jag lyssna mer uppmärksamt på den skäggstubbade mannen som jag hittills mest varit artig mot. Jag säger lite coolt att jag ska tänka på saken, tar hans nummer och så är det dags att gå av. Jag pekar ut riktningen för honom, även fast jag nu börjar tror att han inte alls behövde veta vägen utan snarare ville ragga upp tjejer till ikväll. Men det skiter väl jag i. Jag ska på kändisfest!

 

Samma kväll förfestar vi hemma hos Isabell som vanligt. Stämningen är på topp. Det är ju inte varje fredagskväll vi har så glamorösa planer. Glada och förväntansfulla anländer vi så till festen. Än så länge är det ganska lite folk. Men vi är ju och andra sidan tidiga. Så vi köper öl och drar shakar loss på dansgolvet. Någon timme senare börjar lokalen fyllas men än så länge jag har inte sett några bekanta ansikten. Då slår det mig plösligt. Jag kan ju inga norska kändisar! För allt jag vet kan den finniga killen som försökt ta mig på rumpan den senaste halvtimmen vara en superkänd skådespelar eller Norges svar på Darin. Inget av alternativen verkar dock särskilt troliga. Plötsligt känns kväll inte lite spännande. De enda norska kändisar som jag verkligen skulle känna igen är kungafamiljen och chansen att någon av dem ska dyka upp här på Schous plass verkar ändå som för mycket att hoppas på.

 

De andra verkar ha insett detta ungefär samtidigt med mig. Att vi inte tänkte på att plugga in några kändisar innan. Men men, ingen idé att gråta över det. Det här ska bli en bra kväll. Jag vet inte vem som kom på idén till det vi sedan gjorde men förmodligen var det Emma. Det började med att hon lagt märke till att extremt många av det manliga könet bar rutiga skjortor. Så kom hon på att vi skulle gå runt till några av dessa killar och ställa frågor om varför de valt just en rutig skjorta som kvällens outfit. Vi skulle hävda att vi kom en svensk modeblogg som ikväll var i Oslo för att se på modet här. Bloggen hette ”Rutigt” och vände sig särskilt till killar som valde detta mönster. Vi skulle även filma dessa intervjuer.

 

Sagt och gjort vi gav oss iväg med våra kameror och kastade oss över våra offer. Några tog oss på stort allvar och försökte så gott de kunde att svara på våra dumma frågor som ”vad säger den här skjortan om dig?” eller ”skulle du säga att killar i rutiga skjortor är lite mer lössläppta än andra?”.  Men de flesta tyckte nog mest att vi verkade helt bakom flötet. Vet inte om vi egentligen fick ut något av det hela men vi hade i alla fall fruktansvärt kul under tiden och började nog känna oss färdiga för kvällen.

 

 

Men då. Precis när jag börjat acceptera att ha varit på mitt livs första kändisfest utan att möta en enda kändis ser jag plötsligt ett bekant ansikte. Första kan jag inte placera honom men så kommer jag på det. Han är komiker och för ett par månader sedan såg jag honom i ett program som hette ”svensker er mensker”. En parodi på uppfattningen om hur svårt alla unga svenskar har det i Norge. Det var väl inte vidare bra egentligen men vad gör det. Min första kändis! Jag tänker att nu har jag chansen. Jag går med bestämde steg åt hans hålla och knackar på honom på axeln. Jag når nästan inte upp. Han måste vara minst två meter. Så vänder han sig om och jag ler mitt mest strålande leende och förklarar att jag vet vem han är.

”Jaha” svarar han.

”Asså jag såg dig i det där programmet om svenskar”.

”Jaha” säger han igen.

”Ja, du var jättebra!”.

”Hmm..”

”Ja, du är faktiskt den enda norska kändisen jag vet!”

Då skiner han plötsligt upp. ”Men här är ju massor av kända folk”. Ivrigt börjar han peka ut ståuppare, barnprogramledare, bloggare och komiker som för mig lika gärna skulle kunna vara hans grannar. Jag nickar och ler. Efter en stund förklarar jag att mina vänner väntar. Vi ska dra vidare. ”Okej” säger han och ger mig en kram. Känns som att krama ett träd. När jag några sekunder senare pressar mig genom dansgolvet för att leta reda på de andra känner jag mig mycket nöjd med kvällen. Hädan efter ska jag aldrig bli misstänksam när främmande män men kundkorgar fulla av marschaller raggar upp mig på trikken. Vem vet vart vi hamnar nästa gång?

 

 

Lördag runt lunchtid. Planen för kvällen är middag med härliga människor och senare utgång. En mycket bra plan. Så vad ska en ensam tjej göra fram till kvällen? Jag bestämmer mig för att göra en utflykt med mig själv. Ända sedan jag flyttade till Oslo har jag velat åka upp till något fint ställe med utsikt. Under gårdagens trevliga middag fick jag tipset att skippa Holmenkollen och ta tbanan vidare till Frognersetern. Lika vacker utsikt men med mindre japaner. (Kan kanske verka som ett konstigt argument men för norrmän verkar målet ofta vara att hitta ställen med så lite folk som möjligt. Där av detta eviga rännande över fjäll.) I maj ska mamma och mormor komma och besöka mig i Oslo. Kanske kunde Frognersetern vara ett bra utflyktsmål när de kommer. Jag bestämmer mig för att ge mig ut och göra lite research.

 

Sagt och gjort. Jag packar ner datorn i min gula fjällräven, sätter på mig ullkofta och jeansjackan och toppar det hela med coola brills. Känner mig som en författare på jakt efter inspiration. Ut genom dörren. Ut i solskenet.

 

På tbanan utspelas en parodi på norska friluftmänniskor. Förutom att det inte är en parodi. Det är på riktigt. Ryggsäckar, fiskespön, stavar, hundar och lusekoftor fyller upp så stor del av vagnen att vi människor knappt får plats. Längst bak står sportcyklisterna och så mycket utrustning att jag för allt i världen inte kan förstå hur de ska kunna ta sig fram med allt. Jag tittar ner på min gula fjällrävenryggsäck som jag älskar. Lite lagom jordnära och medveten sådär. Plötsligt skulle jag lika gärna ha haft en guccibag med en chiuaua i rosa plyschdress. Jag gömmer mig bakom mina solglasögon och ler för mig själv. Det gör mig ingenting att inte passa in här. Idag är min dag.

 

Väl framme känner jag att in outfit inte riktigt är anpassad för temperaturen här upp 500 möh så jag skyndar mig in i restaurangen. Bestämmer mig för att äta dagens soppa till lunch. Precis när jag kommer gående med min matbricka, balanserande med största försiktighet för att inte skvimpa ut något av den svindyra soppan blir plötsligt ett bord ledigt. Det är inte vilket bord som helst. Det är bordet med den allra bästa utsikten. ”Yes” tänker jag slänger av mig ryggsäck och ullkofta och slår mig ner. För sent inser jag mitt misstag.

 

Jag sitter nu alltså vid restaurangens bästa bord. Ett bord för fyra. Ensam. Här sitter jag och tar upp all utsikt som hela fyra personer skulle kunna njuta av. Vilken synd. För att göra saken ännu värre tar jag så upp min dator och börjar skriva. Jag tittar inte ens på den förbannade utsikten! I 45 min lyckas jag hålla ut. Men tillslut blir de sura blickarna, suckarna och allt för högljudda viskningarna om ”vad gör egentligen den där hippetjejen här” för mycket. Jag faller för trycket och ger bort bordet till ett par engelska turister som ändå verkar trevliga. En av männen säger till och med ”Nice bag!” och jag blir lite gladare.

 

Men mitt tidigare så goda humör är ändå borta. Det är det här med människors sätt att få andra att känna sig utanför jag gör mig ledsen. Vi skapar våra grupper. Våra sammanhang där vi själva passar in. Men om någon som så uppenbart inte tillhör vår grupp försöker nästla sig in gör vi allt i vår makt för att försvara vårt revir. Det verkar ge oss rätt att frysa ut andra under förevändning att det enda vi vill är att värna om vårt sammanhang. Utbölingen blir överkörd och bortburen med sin stolthet släpandes i marken. Riktigt så illa var det kanske inte för mig den här gången.

 

Egentligen tycker jag att det är ganska underhållande att provocera den här typen av suckande människor som på största allvar anser att deras uppförande är oklanderligt. Hela deras livsfilosofi går liksom ut på att vara missnöjda och anklagande mot alla de som inte verkar dela denna grundläggande surhet. Så när jag med min ryggsäck på ryggen är på väg ut genom dörrarna för att bege mig hemåt krockar med den dam som så högljutt viskat till sin väninna om mig kan jag bara inte låta bli att provocera henne lite till. Jag låtsas att jag fått väldigt ont i sidan och grimaserar för att visa min smärta. Damen ser lite irriterad ut för att jag stoppar hennes väg och frågar om jag klarar mig eller om jag behöver hjälp? Då rätar jag plötsligt på mig och klappar henne på ömt på armen. ”Nej tack du som är så gammal har redan gjort så mycket för oss unga. Tusen, tusen tack! Ha en fin dag!” Så marscherar jag ut genom dörrarna bort mot tbanan och känner att idag har jag stått upp för alla unga hippiesingeltjejer världen över. Och i matchen mot mitt dåliga självförtroende att åka iväg på saker själv står det nu 1-0 till mig. Och i kväll ska jag dansa tills vakterna lyfter ut mig. Fantastiska liv.

Så här kan det se ut när en helt vanlig singeltjej leker turist.

 

Vissa dagar vet jag att jag har världens bästa jobb. Som tur är är det långt ifrån alla dagar. Då kanske jag skulle börjat känna mig nöjd och att nöja sig är en av de värsta synderna någon av min generation kan begå. Nej, ur den synvinkeln är det tur att torsdagar finns.

 

De flesta har nog en dag i vecka som helst skulle hoppa över.

Torsdagar är min längsta dag. Jag jobbar från kvart i åtta till kvart i fem. Nio timmar. Förvisso jobbar jag precis lika länge både måndag och tisdagar också men av någon anledning känns torsdagar alltid extra tunga. Det är alltid på torsdagar barnen är som bråkigast. Det är alltid på torsdagar jag antingen försover mig eller vaknar för tidigt. Båda scenarion lika irriterande. Om något barn skulle få för sig att bli magsjuk och börja kaskadkräkas medan han eller hon sitter i mitt knä sker det med största säkerhet på en torsdag.

 

Ibland när jag och Lisa håller varsin skrikande unge i ett krampaktigt grepp och våra förtvivlade blickar plötsligt möts kan vi inte låta bli att skratta. Vi ser på kaoset. Samma noggrant kontrollerade kaos som finns i alla barnehagar, överallt.

Vi skrattar. Och säger i kör ”Det är tur att vi gillar vårt jobb”.

För visst gör vi det.

 

De dagar jag vet att jag har världens bästa jobb var för exempel en dag i förra veckan. Jag hade lyckats försova mig fast än det bara var onsdag. Resultatet blev att jag med oborstat hår och morgonandedräkt fick kasta mig ut ur lägenheten för att hinna med bussen. Svettig och sur kom jag till jobbet och kände i hela kroppen att det här skulle bli en riktigt dålig dag.

 

I dörren möter jag S. S är 3 år och är en av de som blir lämnade första och hämtad sist. Men detta är något han ännu aldrig reflekterat över. S säger ett snabbt ”god morgon” och ska just springa förbi mig när någonting plötsligt får honom att stanna till. Han ser upp på mig med sina mjukt bruna ögon och säger

”Oj, Agnes, jag visste inte att du var så vacker i dag!”

Så tränger han sig förbi mig och för att komma först in.

 

Poff, sa det, så ändrades hela mitt humör och där med var den dagen räddad.

15 april. Idag gäller det. Nu eller aldrig. Idag är dagen då tusentals av oss ska fatta ett möjligen livsavgörande. Ni vet förstås vad jag pratar om. Idag är sista dagen att söka in till både de svenska och norska universiteten. Visst kan det låta överdrivet att utrycka sig såhär ödesmättat men jag tror inte att jag är den enda som helst av allt skulle stryka den här dagen ur kalendern. Redan kl 8 i morse när grannbarnets skrik väckte mig visste jag att detta skulle bli en dag full av ångest som inga tankar på rymden skulle kunna dämpa.

 

Jag har länge funderat över det här med att unga idag har så fruktansvärt många val. Kanske är vi den första generationen som verkligen är helt fria att göra precis vad vi vill. Vi har alla möjligheter. Men det gör också att vi har ett ansvar att ta hand om dessa möjligheter. Och om vi för en sekund skulle glömma bort detta ansvar finns det alltid någon från den äldre genrationen där som mer än gärna påminner oss om hur fantastiskt lyckligt lottade vi är. Vi nickar och ler. Vad annat kan vi göra för att visa vår ödmjuka tacksamhet.

 

Kanske är vi också den första genrationen som blivit rädda för att leva.

Det låter hårt men ibland känns det så.

 

Han tänker: ”Har jag verkligen vad som krävs? Duger jag? Tänk om jag misslyckas med att ge mig själv så bra förutsättningar som möjligt. Tänk om jag fattar ett beslut som kommer påverka mitt liv för all framtid? Vad händer om jag ångrar mig?"

"Tänk om jag dör innan jag hunnit leva.”

 

Den största oron hos unga idag tror jag är att gå miste som saker. I och med att vi har alla dessa möjligheter är det som att vi inte kan vila innan vi upplevt precis allt som går. Allt ska provas, allt ska göras. Man ska vara någon sorts renässansmänniska som är bra på allt. Helst ska man redan ha rest runt i världen, man ska ha massor av vänner och en bra relation till sin familj. Man ska gärna jobba frivilligt och ha en genomtänkt politisk åsikt. Man ska träna, festa, varit bra i skolan och heslt kunna ett par språk. Man ska ha de rätta kläderna, vara intresserad av miljön och männskliga rättigheter, vara självständig och stark. Man ska gå sin egen väg och skita i vad andra tycker. Så länge du tycker som dem, vill säga.

Och som om det inte vore nog. Allt detta ska göras utan att det verkar som att vi anstränger oss. Som om allt bara sker utan att vi egentligen tänkt över det.

Man kan ju bli utmattad för mindre.

 

Jag vill skrika: ”Vi veeeet! Vi vet att vi är lyckligt lottade så sluta tjata någon gång! Vi gör så gott i kan här! Vi vänder ju för sjutton ut och in på oss själva för att försöka ta reda på vad vi vill med våra liv. Så sluta nu. Sluta innan vi blir galna hela bunten.”

 

Men naturligtvis är det ingen som hör. Ingen som svarar. För jag skriker inte. Vem skulle jag skrika till?

Vem är det egentligen som sätter upp alla dessa krav och villkor?

Våra föräldrar? Politikerna? Samhället?

Eller är det kanske vi själva?

 

Idag ska jag fatta ett livsavgörande beslut. Det är omöjligt att skjuta på det längre. Det gör mig skakig och kallsvettig fast än jag i flera veckor varit ganska säker på vad jag vill. Men när jag väl har gjort det. När beslutet är fattat och inget mer finns att göra.

Då ska jag andas ut och tänka att jag gjorde så gott jag kunde. Och det är jag tacksam över.

 

 

 

Ibland behöver vi perspektiv.

 

 

För att jag ska få perspektiv tänker jag ofta på rymden. Det som skrämmer mig mest av allt. En ofattbar oändlighet som i detta nu bara fortsätter att växa. Rymden är något jag aldrig kan vinna över. Hur mycket jag är kämpar och bygger upp kan rymden utplåna det på en millisekund. Boom! Plötsligt är allt över.

 

På något märkligt vis har den här tankegången en lugnande effekt på mig. Samtidigt som det är skrämmande gör det också att jag kan omvärdera saker som jag annars skulle haft ångest över. För vissa skulle den här typen av domedagstankar kanske snarare stärka viljan att kasta sig ut för en klippa eller köra huvudet i matberedaren.

Men rymden ger mig perspektiv.

 

Jag tror inte att man på något vis ska förminska tankar och känslor. Allt vi känner känner vi av en anledning och ur ångest föds ofta något bra.

Men ibland behöver man förminska anledningen.

 

Jag upplever ofta religiösa människor som väldigt bra på att känna tacksamhet.

Det sker hemska ting i livet. Vidriga saker som ingen ska behöva uppleva men många av de här människorna klarar ändå av att känna glädje över allt det som är gott. En slags grundtrygghet och tacksamhet över att överhuvudtaget få uppleva livet.

Det är en egenskap jag ofta saknar hos mig själv.

Deras tro ger dem perspektiv.

 

Jag berättade för en kollega om min tankegång och jag frågade henne om hon har något knep för att stilla sin ångest. Utan att tveka en sekund svarad hon ”min hund”.

Dessvärre hann vi inte diskutera saken vidare då 22 barn och ett par föräldrar kom emellan. Hon kunde aldrig förklara sig närmare. Men jag tänker att hon kanske när hon har ångest kan se på sin lilla hund och tänka ”Tänk om jag vore som du. Utan ett bekymmer i världen.

Så mycket glädje som du ger mig bara genom att finnas till.”

Kanske ger det henne kraft att för en stund bara låta sig finnas till.

Att tänka som en hund kan också ge perspektiv.

 

Men jag tänker på rymden. Det fungerar för mig. I alla fall när det kommer till de vardagliga besluten. När jag känner mig arg och frustrerad över att jag inte har den perfekta kroppen, perfekta pojkvännen, bästa jobbet eller värsta karriärplanen. Då passar rymden utmärkt som distraktion. Då jag tänker på svarta hål och civilisationer lång borta och med ens känns sorgen över det jag inte har i mitt liv väldigt futtig.

Istället tänker jag på allt det jag har.

Och är tacksam över det.

I alla fall en stund.

 

Så står du där. Beredd. Känner dig stark. Känner dig redo att möta vad som än kan komma att ske. Fötterna i golvet. Huvudet högt. Under huden pumpar hjärtat oavbrutet nytt blod till musklerna som skriker efter mer syre. Bakom de fokuserade ögonen skärper du det sinne ingen ännu satt namn på.

Nu är du beredd. Nu kan inget röra dig.

 

Så plötsligt kommer slaget. Och till din förvåning faller du. Något har rubbat din balans.

Benen viks när ditt hjärta plötsligt blivit allt för tungt att bära.

Där. Kroppen slår i golvet. Men du fortsätter att falla.

 

Det värsta är inte att du föll. Det var att du trodde dig vara beredd. Redo att tackla de ord som skulle yttras och de slag du visste skulle komma. Ändå.

 

Frågan som väcks är; kan vi någonsin vara redo? När vi ändå knappt kan kontrollera vad som händer i våra egna hjärnor. Alla ”om” och ”men” som på ett ögonblick kan ödelägga allt vi trodde var sanning om oss själva. Visst kan vi försöka förbereda oss. Sträva efter att ge oss så bra förutsättningar som möjligt. Hitta dig själv. Visa dig stark. Räta på ryggen och bär huvudet högt. Gråt när ingen ser och håll tummarna för att väggarna är ljudisolerade. På så vis stärker du bilden av dig. Ända tills slaget kommer. Och du faller.

 

Du trodde att du förberett dig väl.

Men hjärtat gör som det vill. Redo. Det blir du aldrig.

 

 

Tänk en stund på hur många människor vi hinner möta under ett liv. Hur många framsträckta händer har du hittills fattat? Många av dem såg du aldrig igen. Snabba bekantskaper som försvann lika fort som de uppstod. Men så finns det händer du håller kvar i. Kanske vet du det inte med en gång. Att du nu hälsar på en person som ska komma att bli viktig i ditt liv. Kanske till och med livsavgörande.

Är inte okunskap fantastiskt ibland.

 

Jag kom tillbaka till Oslo. Jag fann Isabell. Det samma gjorde Emma.

Vi tre som levt hela våra liv sida vid sida utan att se varandra. Nu såg vi.

 

Att vara ung svensk i Oslo är fantastiskt på många sätt. Men det är också en högst osäker tillvaro eftersom de allra flesta är här på begränsad tid. Man lever att slags tillfälligt liv. Lite som när man är ute och reser. Alla har ett riktigt liv hemma i Sverige och allt som händer här är inte riktigt på riktigt. Detta var något som från början även lockade mig. Det blev dock inte riktigt som jag hade tänkt.

För mig har Oslo varit allt annat än på låtsas.

Tack vare två par händer.

 

Så ensam som jag var när jag först kom hit har jag aldrig varit i hela mitt liv. Tänk om jag vetat då att jag mitt i alla ensamhet skulle finna två människor som skulle förstå all min ångest. Att vi skulle komma dela med oss av våra drömmar, våra spöken och vårt hopp. Att ingen skulle skratta åt de andra. Inte på något vis förminska eller nedvärdera men istället lyfta. Aldrig kunde jag väl tro att det kunde vara så skönt att låta sig bäras. För det är vad vi gör. Vi bär varandras drömmar, varandras spöken och varandras hopp. En kravlös vänskap som bygger på ren och skär glädje. Att kunna unna de andra all lycka även om den egna egen väg just nu är extra krokig.

Tänk om jag hade vetat då att detta skulle bli mitt liv.

Visst är okunskap fantastiskt ibland.

 

Nu ska vi splitras. En tredje del av oss ska flytta tillbaka till Sverige. Det får mig att börja tänkta på Oslo som något tillfälligt igen. Ett låtsas liv. Med ens blir jag orolig att det kanske inte alls har hänt. Har allt bara varit en sommarflört som nu kommit till ett slut?

 

Men så igår satt vi åter hos Isabell. Hur många kvällar har vi inte suttit just så med varsitt glas vin. Aldrig har tiden gått så fort som under dessa kvällar. Kanske har vi planerat att se en film, kanske skulle vi egentligen gå ut eller ägna oss åt något kreativt projekt. Men nästan varje gång fångade samtalet oss. Kvällen blev till natt och vi lyfte varandra. Och det ska vi fortsätta med. Plötsligt visste jag det. När jag såg på dem igår och kände ända längst in i mig att det här är så rätt.

 

Vissa skulle kanske kunna tro att allt vi haft är en sommarflört.

Men vi, vi vet att våra händer aldrig kommer släppa taget.

 

 

 

En dag satt jag på mitt favoritcafé för att plugga till högskoleprovet. Jag satt vid fönstret på en av de höga barstolarna där det alltid sitter folk med datorer. I mina sonylurar hördes ouvertyrer av Mozart. Min lågstadiefröken sa nämligen att Mozart gör dig smart. Vad kunde då vara bättre att lyssna till medan jag försökte jag koncentrera mig på vad konjugatregeln egentligen innebär. Med en suck såg jag upp från datorn och ut genom fönstret. Just i det ögonblicket faller en man på andra sidan gatan. Han faller raklång till marken utan någon uppenbar förklaring. Han ser ut att slå sig i huvudet.

 

Det tar inte många sekunder innan flera personer stannar. Två unga tjejer försöker prata med honom. Han verkar förvirrad men tillslut får de upp mannen på benen. Han tar stöd mot en reklamskylt för brasiliansk vaxning. Från ena ögonbrynet rinner det blod ner i hans redan grumliga ögon.I upprätt ställning blir det plötsligt uppenbart för alla som stannat varför mannen föll.

Han är full.

 

Någon springer in på 7eleven för att hämta servetter att stoppa blodet med. En annan tar upp sin mobiltelefon för att ringa ambulansen men så verkar han av någon anledning ångra sig och stoppar tillbaka mobilen i fickan. Den lilla gruppen ser på varandra.

Det var det.

 

 

Ända från min plats bakom fönsterrutan kan jag känna den tryckta stämning som nu uppstår. Det finns inga fler uppenbart konkreta saker att göra. Gruppen runt mannen börjar skruva på sig och någon börjar redan gå därifrån. De flesta står kvar ett par minuter till. Men så efter artiga försäkringar om att mannen är okej börjar gruppen skingras. Mannen prövar då att sträcka fram handen för att tacka för hjälpen. Ingen vill ta den. Han försöker flera gånger men får till svar bara ursäktande blickar som redan är på väg någon annanstans.

 

 

Tillslut är de två unga tjejerna som fick upp honom på benen de enda som står kvar. Den ena av dem har långt rött hår och av någon anledning verkar hon inte vilja lämna mannen. Hon går gång på gång för att hämta fler servetter. Så tar hon upp en vattenflaska ur väskan och ger honom att dricka. I handen håller hon sin mobiltelefon. Kanske försöker hon övertala mannen att ändå uppsöka sjukhus.

Vännen börjar bli otålig och drar lite i henne. Den rödhåriga tjejen ser irriterat på vännen men verkar tillslut ut att inse att det faktiskt inte finns något mer att göra. I det ögonblicket räcker mannen åter fram handen som tack. Hon ser på handen en sekund. Kanske tvekar hon. Så tar hon den.

De ler.

Det var det.

 

 

Mannen står kvar ett par minuter. Ensam igen. Så, till tonerna av ouvertyren till Don Giovanni, börjar han med prövande steg stappla vidare upp för gatan. Kanske för att hitta en pub där kan han lindra smärtan i det dunkande ögonbrynet med en öl eller två.

 

 

Jag funderar över de som stannade när de såg mannen falla. Jag hoppas och tror att det är väldigt få av oss som bara skulle gå förbi när vi ser någon som så uppenbart behöver vår hjälp. Men där på gatan hände något i samma ögonblick som det blev klart att mannen var berusad. Med ens blev han satt i ett fack. Att vara full mitt på söndagseftermiddagen när det är solsken och allt. Och så smutsig. Det är ju inte normalt. Tänk på alla stackars barn som är ut med sina föräldrar och som måste se något som hemskt. Kanske fick han till och med skylla sig själv.

 

 

De gjorde ändå precis så mycket som kan anses vara en medmänniskas plikt. Men så fort de alla de där konkreta sakerna var gjorda var det färdigt. Ingen kunde kräva något mer och därför kunde de gå vidare på sin söndagspromenad med gott samvete. Kan hända kände de sig till och med som lite bättre människor och senare berättade för sina vänner om den så uppenbart nedbrutne mannen de förbarmat sig över.

 

 

 

Men så var det hon. Den unga tjejen. Varför stannade hon? Och varför stannade hon kvar trots att plikten av utförd? Trots att ingen krävde något mer. Kanske hennes uppfattning om vad det innebär att vara medmänniska skilde sig från många andras. Det speciella i hennes beteende var att hon inte gjorde någon skillnad på sig själv och den berusade mannen. Hon gav av sitt vatten och tog honom i hand. De andra gjorde sin plikt men höll hela tiden ett avstånd till sig själva. Så som vi ofta gör till saker vi inte är bekväma med. Till människor som inte är som oss. Det kan vara tiggare, fyllon, invandrare, punkare, sjuka och förvirrade. Personer som på ett eller annat vis inte passar in i ramen för vårt samhälle. Som inte passar i ramen för vad som är normalt.

 

Jag menar inte att döma dem som inte stannad kvar. De gjorde precis så mycket de tyckte att de kunde. Men det är människor som tjejen med det långa röda håret som får mig att börja hoppas igen.

 

 

 

I veckan var jag inne på naturapoteket för att köpa mig lite vitaminer. Med tanke på hur min såkallade mathållning ser ut tänkte jag att lite extra vitaminer kan ju inte skada.

Trodde jag. Tills jag förklarade mitt ärende för den söta expediten. Hon såg på mig med skrämd blick som om jag kommit in och bett om en påse arsenik. (eller vad man nu har arsenik i) Innan hon ens öppnat munnen visste jag att jag gjort fel som gått in. Precis som jag befarat kom så en lång utläggning om vitaminer.

Vitaminer är ju tydligen bara ett samlingsnamn för en hel massa ämnen och inte kan man bara bestämma sig för att ta lite extra. Man måste ju veta liken sort man behöver! Så hon började fråga mig en hel massa frågor om vad jag åt och hur jag levde i största allmänhet. I takt med att jag försökte svara så gott jag kunde byttes hennes utryck från skrämt likblek till bekymrat medlidande. Så ursäktade hon sig plötsligt och sa att hon skulle kolla en sak på lagret.

 

Nu började även jag bli lite orolig. Inte så mycket för det faktum att jag verkade ha brist på i princip alla vitaminer som går. Det visste jag nog innerst inne. Men det som gjorde mig nervös var jag hade knappt förstått ett ord av vad hon sa. Detta berodde inte på att hon hade en av de där norska dialekterna som låter med som rymdiska än något annat. Nej mitt oförstånd handlade om något helt annat.

 

Ni vet hur man ibland kan komma på sig själv med att använda ett ord lite väl ofta. Jag som många andra använder ordet liksom ca vartannat ord. Problemet är att ordet liksom inte finns på norska. Därför blir jag ännu mera medveten om hur onödigt ofta jag använder det lilla mellanordet som egentligen inte betyder något. Men det var ingenting mot den söta expediten. Den här tjejen hade nämligen också ett ord. Hon avslutade varje förklarande mening med ordet ERGO. Typ ” Du äter alltså inte morötter för att du är allegisk. ERGO du kan ju inte ha något vidare mörkerseende!”

Eller ” Menar du att ni alltid äter varm lunch i Sverige? ERGO kan ju ingen orka middag!”

 

Tillslut var allt jag hörde ERGO ERGO ERGO. Säkert sa hon också en del förnuftiga saker men jag hörde inte ett smack. Medans hon var inne på lagret stod ensam i butiken och kände mig lite dum. Den andra expediten log stelt mot mig men återgick fort till sin veckotidning. Undrar om jag klarade testet tänkte jag i samma ögonblick som hon kom tillbaka från lagret. ”Här” sa hon bara. Jag läste på burken.

”Mulitvitamin för elitidrottare”. För en kort sekund kände jag mig lite smickrad.

 

Så kom domen:

”Med tanke på hur du lever tänkte jag att du behöver det starkaste vi har. ERGO jag fattar att du inte är någon atlet.”

 

Jag bara log. Betalde min burk och tackade för hjälpen. Skulle precis gå ut genom dörren när något blossade upp inom mig. Med mitt sötsliskigaste leende vände jag mig om.

”Tack för hjälpen. Jag insåg precis att jag gillar mitt liv och jag gillar mig själv.

ERGO jag skiter fullkomligt i hur bra mitt mörkerseende är! Och dessutom orkar vi alltid middag!”

 

Okej, det där var inte sant. Kom på det sista när jag gick ner för gatan med burken skramlandes i väskan.

Men men, nu har jag i alla fall nog med vitaminer för att kunna fortsätta mitt osunda liv ett bra tag till.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag suddas ut. Sakta. Utan att någon annan märker det. Kanske en märker. Hon har alltid sett mig före jag sett mig själv. Så är ofta bandet mellan systrar. Nog har hon förstått. Att jag försvinner. De linjer som ramat in vem jag är förändras. Sakta sakta suddas bilden ut tills allt man anar är konturer av det som en gång var jag.

 

Ibland tar man livsavgörande beslut. Tack och lov är det inte så ofta. De flesta besluten handlar om vardagliga ting som vilka kläder du ska ha idag, vad du ska laga till middag eller vad du helst vill se; Skavlan på SVT eller långfilmen på 3an.

Men så ibland ställs du inför val som kan komma och påverka alla de där andra små valen du gör varje dag. Som kan komma och påverka allt som är du.

 

Jag tog ett sånt beslut för en tid sedan. Ett beslut taget i all hast och utan någon vidare eftertanke. Jag flyttade till Oslo. Eller snarare flydde. Det var ett val gjort i panik och ångest. Det fanns helt enkelt ingen annan utväg. Tänk om jag vetet att just där och då tog jag ett av de bästa besluten jag tagit hittills i mitt liv. Tänk vad det hade kunnat lugna min oroliga själ.

 

Sen den dagen har jag suddats ut. Bilden av den jag är har sakta bleknat. Men de linjer som nu framträder är så mycket starkare än de som var där från början. Visst kan bilden för ett otränat öga se ut att vara precis den samma. Men så är det inte.

Det vet hon. Och det vet jag.

 

Jag tror att det är lite som Alfons farmor säger när Alfons och pappa sitter och deppar över att julen är över och nu finns det inget att se fram emot. Då förklarar farmor att om man inte har tråkigt ibland kan man ju aldrig veta när man har riktigt roligt.

Kanske är det så även med hur man mår. För att verkligen må bra i sig själv hjälper det att ha varit på botten. Då får grunden i med man bygger upp en chans att bli ännu mer stabil och stark. Det krävs tålamod och tid. Två saker jag inte har. Men ändå har jag lyckats. Jag vet inte hur det gick till men plötsligt en dag vaknade jag och tänkte.

Jag mår bra nu.

 

Som Alfons farmor skulle ha sagt. ”Om vi inte mår riktigt dåligt ibland, hur ska vi då kunna veta när vi mår riktigt bra?”

 

Jag suddades ut. Men nu syns jag igen.

 

 

 

Jag har ingen tro. Det är en stor sorg för mig.

 

 

Länge försökte jag vara kristen. Som liten hade jag det som ofta kallas för barnatro. Alltså att man som barn tror på gud. Kanske betyder det också att man tror eftersom man inte förstår bättre. Man är ju bara ett barn. Men jag trodde. Hårt och innerligt. Varje kväll bad jag ”gud som haver barnen kär” och när mormor var barnvakt sjöng vi psalmer tillsammans. Över min säng hängde en tavla på Jesus. Jag minns inte vem som satta tavlan där men förmodligen var det jag själv.

 

Ju äldre jag blev desto mer började jag att tvivla. Oron över att jag kanske hade haft fel hela tiden blev starkare för var dag. Så plötsligt stod lösningen klar. När jag fyllde 14 skulle jag konfirmera mig. Då fick man ju lära sig en hel massa om Gud. Säkert skulle jag få svar på alla mina frågor under det året. Så blev det dock inte. En vacker dag i maj 2004 i Vaksala kyrka sa jag ja till att leva ett liv som kristen. Några veckor senare gick jag ut åttan och alla de frågor och tvivel jag haft ett år tidigare fanns fortfarande kvar.

 

Det var någon gång under den kommande hösten som jag bad ”gud som haver barnen kär” för sista gången. Jag grät. Jag hade tappat något som jag aldrig kunde få tillbaka.

Jag hade tappat min tro.

 

Numera kan jag hantera min sorg. Varje tisdag är jag i kyrkan och när vi sjunger på gudstjänster läser jag alltid med i bönerna. Jag kan dem utantill. De sitter i ryggmärgen. Men när prästen i söndags bad oss läsa med i ”gud som haver” blev mina ögon plötsligt väldigt grumliga. Sorgen ligger alltid där på lur.

 

Jag har ingen tro. Men jag har ett hopp. Det hoppet gör att jag trots bristen på en erkänd religion ändå känner mig uppfylld av något. Jag vet att många när de får frågan om de är troende svarar: ”Asså jag tror inte på Gud men jag tror på något. På något större.”

Jag tror också på något större. Nämligen alla vi som lever här. Tillsammans är vi större.

Mitt hopp sätter jag till alla dem som engagerar, inspirerar och agerar för en bättre värld. Ansvaret är vårt. Men också friheten som kommer med att stort ansvar.

Jag hoppas att om Gud finns ser han oss. Jag hoppas att om han inte gör det ser vi ändå varandra så pass bra att vi klarar oss ändå.

 

 

Jag har ingen tro.

Men oj vad jag hoppas.

 

 

 

 

 

För att alla förtjänar att synas. Sprid denna.

http://vimeo.com/37119711

 

 

 

Den 2 oktober är på flera sätt en historisk dag. Den 2 oktober är internationella ickevåldsdagen men också Guineas nationaldag. Det var den 2 oktober 1950 publicerades det allra första avsnittet av Snobben och samma dag 29 år senare föddes Maja Ivarsson som så småningom skulle bli den fantastiska sångerskan i The Sounds.

Och som om inte det vore nog. Den 2 oktober 2008 hände något som vida överstiger allt annat som hänt denna dag. Eller i alla fall för dem som bor i Uppsala trakten. Framförallt de som bor lite öster om staden sådär ca 10 min ut på landet. Kanske allra mest de i området som kör bil. Detta är nämligen dagen då jag fick mitt körkort.

 

 

Jag har kört ganska mycket bil sedan den dagen och hela tiden fått mer och mer självförtroende. Jag anser mig själv vara en alldels utmärkt chaufför. Kanske är det också det som är problemet. Det sägs att unga killar är de som är farligast i trafiken. De testar gränser och kör som om de vore odödliga. Måste nog erkänna att jag också hör lite till den gruppen. Ca en månad efter jag tog körkort åkte pappa och jag till Nynäshamn och köpte en liten vit Toyota Corolla från 1998. Den döptes genast till om Carola.  (Hon vi köpte den av kallade bilen Musse! Jag menar hallå! Vem som helst vet ju att bilar ska ha tjejnamn.) Jag grät när jag körde hem Carola. Glad men rädd att jag inte skulle kunna ta ansvar för något så fantastiskt som en bil. Men så var det det där med tiden som går och saker som plötsligt inte verkar så allvarligt längre.

 

 

Här följer en liten lista över saker jag (hittills) utsatt Carola för:

 

-       Kört in i ett staket.

(Skulle den första riktigt kalla dagen vinterdagen se efter om det var halt. Så jag tvärbromsade. I en kurva. Fick sladd. Och där stod staketet.

 

-      Kört in i Hermans farbrors sportbil från 70-talet.

(Som tur var tyckte han att jag var bra för Herman så han blev inte så arg.)

 

-       Kört in i sidan på pappas garageport

(Porten är 7 m bred.)

 

-       Backat på en sten

(Den låg inte där när vi kom!)

 

-       En soptunna

(Samma förklaring.)

 

-       En natt i Flogsta

(Någon slog sönder båda framlyktorna, hela bakrutan samt fixade några fina bucklor)

 

-       Försökt till att reparera skadorna efter natten i Flogsta

(Min grekiske farbror och jag stod en hel dag i garaget och försökte slå ut bucklorna. Sen målade vi vitt igen. Eller nästan vitt. Typ kräkfärg. Än idag ser det ut som att något slagit på bilen och sen spytt i hålen.)

 

-       Jag har även fått ca 10 parkeringsböter, bumpat x antal bilder på parkeringsplatser, fått punktering, rivit sönder plastgrunkan som ska sitta över regskylten i bak samt kört sträckan Uppsala- Knivsta med ett avgasrör släpandes i backen.

 

 

Som sagt är detta de klumpigheter jag hittills hunnit med. Säkert kommer jag hinna göra många fler innan Carola går i graven. Men jag har också älskat den där bilen sönder och samma. Som jag grät den där dagen då någon tyckte var skulle vara en kul grej att slå sönder en liten vit Toyota. Anledningen till att Carola har kommit att betyda så mycket för mig är egentligen väldigt enkel. Jag är uppvuxen på landet. Men nu kunde jag för första gången i mitt 19 åriga liv ta mig precis vart jag ville utan att vara beroende av föräldrar som skjutsade eller bussar som aldrig gick. Den känslan av sådan total frihet är något jag alltid kommer bära med mig. Så det finns ytterligare en anledning till varför den 2 oktober är en sådan viktig dag.

 

Den var den 2 oktober 2008 jag för första gången kände mig vuxen.

 

 

 

 

 

 

Vi var sist kvar på avdelningen. Klockan närmade sig fem och utanför barnehagens fönster hade det börjat snöa. Jag hade gjort färdigt det mest som skulle göras och av det kaos som varit bara någon timme tidigare syntes inte ett spår. Alla kapplastavar och klossar var tillbaka i sina lådor, färgpennorna sorterade och böckerna på plats i hyllan. Nu återstod bara att släcka och låsa så fort det sista barnet blivit hämtad. Då skulle jag skynda mig hem och byta om för att sen gå Isabell och ha vinkväll. Jag kunde knappt vänta och tittade otåligt ut på snön. Säkert skulle de bli sena på grund av den.

 

 

Elias hade byggt ett rymdskepp i lego och sprang nu runt i rummet och brummade som en motor. Så plötsligt stannar han upp i sin lek. Jag vänder mig om och upptäcker att han ser rakt på mig. Han ser så allvarlig ut att jag frågar hur det är fatt. Så formar hans hjärna en mening. Sakta öppnar han munnen och säger: ”Agnes, när jag dör ska jag flyga till månen och om du dör samtidigt kan du få följa med mig om du vill.”

 

 

Till saken hör att Elias har en sjukdom. Den sjukdomen har gjort att han vet väldigt mycket mer om sjukhus än vad någon treåring ska behöva veta. När vi leker sjukhus tillsammans är det alltid jag som får vara patient och han heter doktor Hans. Doktor Hans klämmer och känner på patient. Han tar blodprov och säger att jag är duktig som inte gråter. Men doktor Hans kan också vara elak. Då tar han en spruta som är extra vass och trycker in i ryggen eller så säger han att jag måste röntgas. Då måste alla andra gå ut ur rummet och patienten får ligga helt ensam på en bänk i ett mörkt rum.

 

Jag slutar aldrig förundras över barns sätt att formulera det obegripliga. Genom leken kan de bearbeta sånt som hänt eller saker som skrämmer dem. Det måste vara den bästa formen av terapi som finns. Med en enda mening kunde Elias formulera sin största rädsla. Han gjorde det med hjälp av sin fantasi och använde mig som trygghet. Att flyga till månen kan vara nog så spännande men vem skulle egentligen vilja göra det ensam? Alla mina tankar på att vilja stressa från jobbet försvann lika plötsligt som hans lek hade stannat. Jag öppnade munnen för att besvara en fråga han aldrig ställt men innan orden funnit sig tillrätta byttes det allvarliga ansiktet till ett strålande leende. Så kastar han sig in i min famn och ger mig en snabb och hård kram. Den tar luften ur mig.

 

 

 

 

Med sitt legorymdskepp i handen började han så åter springa runt rummet.

 

Leken fortsetter som om ingenting hade hänt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag tror att de flesta familjer har sin grej. Någonting som alla liksom kan samlas runt. När jag växte upp var det många av mina vänner vars familjer hade fotboll och innebandy som gemensamt intresse. Det började väl antagligen med sportiga föräldrar som sedan överförde detta till barnen. Barnens fortsatta intresse gör att föräldrar får ännu mera utlopp för sportnörderiet. Fotboll om sommaren och innebandy på vintern. Mycket praktiskt. Andra av mina vänners familjer spelade bingolotto, andra hade hund, några få seglade och någon enstaka var religiös.

 

Självklart har alla familjer många intressen. Självklart eftersom alla familjer består av individer som alla påverkar varandra. Men jag vill tro att oftast finns det ändå ett intresse som står över alla de andra. Något som man alltid kan prata om vid matbordet när frågorna om skola, jobb och andra släktingar helt tagit slut. I min familj var och är intresset körmusik. Mina föräldrar träffades en gång i urminnes tider i Upplands Nationskör och någonstans där tror jag det började. På den tiden då alla mina vänners familjer gick på innebandymatcher och spelade bingolotto tyckte jag att det var pinsamt. Jag tyckte att de där sportfamiljerna var så mycket coolare än min familj. Även om jag själv aldrig hade något sportintresse drömde jag många gånger om att min familj skulle vara som dem.

 

Idag är att sjunga i kör något av det bästa jag vet. En regning tisdagskväll i november. Jag är trött, livet suger i största allmänhet och promenaden till kören känns väldigt lång. Men så kommer jag in genom dörrarna till övningssalen (gärna lite sent för jag älskar kör men hatar uppsjungning) och möter människor som delar mitt intresse. Vi sjunger tillsammans. Skapar tillsammans. Om inte jag har gjort min läxa påverkas hon som sitter bredvid mig och om inte han i tenoren dyker upp kanske hela stycket faller. Samtidigt som jag har krav på mig att prestera kan jag också falla tillbaka på de andra. Vi stöttar varandra och där jag sjunger fel sjunger min stämkompis rätt. Så blir det äntligen konsert och den kick som kommer av att få visa upp något man slitit med är värt alla novemberpromenader i världen.

 

Egentligen är körsång som vilken lagsport som helst. Om Karin som spelade innebandy inte dök upp på träningen kanske laget inte vann nästa match för att hon missat något vikigt. Samma sak gäller när man sjunger i kör. Jag tror det är anledningen till att jag älskar det.

 

Så egentligen är kanske inte min familjs intresse så olikt de där sportfamiljerna som jag alltid såg upp till. Egentligen är ju kör och innebandy nästan samma sak.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Igår och idag har jag lyssnat på podversionen av vinter i P1 med Bodil Malmsten. Först lyssnade jag en gång. Sen en gång till. Och en till. Kändes som att jag var tvungen att höra det flera gånger för att få med mig varje ord. Väl hemma i köket fick google sätta ett ansikte till rösten som berört mig så. Bodil fladdrade runt mellan olika ämnen och analyser. Den ena analysen mer träffsäker än den andra.

 

En av de saker som Bodil tar upp är något jag själv funderat över många gånger. Ett fenomen nära besläktat till Jantelagen. Nämligen tänk-om-alla-gjorde-så tänket.

 

Tänk om alla människor skulle röka. Tänk om alla skulle vara så ointresserade av matlagning som jag. Tänk om alla 30 elever skulle prata så hög som du gör nu Agnes!
Ja, hur skulle det se ut?

 

Tänk om alla världens flyktingar kom till Sverige. Tänk om alla fick stanna.

Tänk om alla alltid skulle få sin vilja igenom. Tänk om alla skulle vara sjukskrivna. Samtidigt!

Men alla är inte sjukskrivna samtidigt. Det är det som får Sverige att gå runt ändå.

 

Tänk-om-alla-gjorde-så tänket är skapat i syfte att skrämma oss. Lite som när man förr berättade för barn om troll och häxor för att hålla dem borta från skogen. På samma sätt vill detta tänk ge en bild av hur illa det skulle kunna gå och vilken tur vi har att det inte är så.

 

 

 

Men tänk om vi skulle vända på det.

 

 

 

Tänk om alla skulle sopsortera. Tänk om alla skulle skänka pengar till barnen som inte har några. Tänk om alla aldrig skulle röka, stjäla, eller bruka våld. Tänk om alla de flyktingar som kom till Sverige fick stanna och alla gjorde allt för att de skulle ha det så bra som möjligt.

Istället för att skrämma kan en sådant tänk motivera oss. Gå ut i skogen så kanske du möter ett troll som bjuder dig på middag och läser sagor du aldrig kunnat drömma om!

 

Ja tänk om alla var lika kloka som Bodil.

Jag svettas, är trött och luktar korv om händerna. Reslutat av dagens utflykt med 18 barn.

Mot allt bättre vetande bestämmer jag mig för att den här eftermiddagen ska jag köpa ny träningsbh.

 

Jag ser mig själv som en hyfsat intelligent person. Jag äger många böcker, jag ser på nyheterna och tillhör gruppen som tycker att TP är mer roligt än förnedrande.

Trots allt detta väljer jag alltså just denna fredag till att klä av mig naken på allmän plats. Jag har ju en fuldag! För guds skull, varenda vettig människa vet väl att om man har en fuldag kan man inte gå och shoppa! Det är ju vansinne.

 

Anledningen till denna till synes impulsartade shopping är att jag i flera år tränat med dubbla trängsbhar. Något som helt enkelt varit nödvändigt för att hålla allt på plats. Länge trodde jag mig var ensam om problemet att hitta en bh som satt tillräckligt tight. När jag så äntligen vågad outa mina bekymmer fick jag tipset att gå till en dansklädesbutik. Detta var någon gång i somras. Sagt och gjort en grådaskig fredag i februari får min hjärna för sig att idag är det dags!

 

Den första passar förståss inte. Inte den andra heller. Hon som hjälper mig har sjukt snygg kropp. Säkert är hon dansare. Säkert har hon perfekta bröst och tycker att mina är motbjudande. Hon undrar säkert vad jag som är så tjock gör här. Jag är ju uppenbarligen inte dansare i alla fall. Fint hår har hon också. Nej, nu orkar jag inte mer.

Jag klär på mig och går utan att tacka för hjälpen.

Trots detta totala misslyckande ger jag inte upp. Jag har ju bestämt mig för att idag SKA jag köpa en träningsbh. Ett sista försök. Jag går in på löplabbet. Avsäger mig snabbt all hjälp från en alldeles för söta butikstjejen och kastar mig in på provrummet med några i all hast hopplockade storlekar. Får på nytt av mig alla ullkoftor och står sånär naken framför spegeln.

 

”Du är tjock. Du har fett hår. Du är färglös och värdelös. Gå ut här ifrån!”

Det är vad spegeln i provrummet säger till mig. Fast egentligen är det ju jag som säger det, speglar kan ju som bekant bara avbilda verkligenheten.

Jag står där och ser på min kropp i lysrörsljuset och funderar.

 

Tänk hur stort universum är.

 

(Jag vet, randoom tanke, jag blev också förvånad men ibland är hjärnan outgrundlig.)

 

Så tänkte jag vidare.

 

Rymden blir bara större och större, jorden är bara en liten liten fjärt i det stora ingenting.

Tänk då hur liten jag är.

Och hur liten är då inte min mage?

Här står jag och har sån ångest över den här lilla, lilla magen och snackar om att jag har en fuldag. Det är ju nästan en förolämpning mot universum som aldrig slutar växa.

 

Jag skrattar lite åt mig själv och kränger på mig den första bhn i högen.

Den passar perfekt.

Tack universum för att du ger mig perspektiv.

 

Att betrakta människor är en av mina favoritsysslor. Ibland räcker det med att på avstånd beundrar och förundras av olika beteenden. Det ena märkligare än det andra. Men ibland kan jag inte låta bli att utföra vissa.. kan man kalla det.. sociala experiment.

 

En favorit. Jag går på en trottoar och märker att någon närmar sig bakifrån. Jag saktar då in stegen något tills det att personen bakom är på väg att passera. Då ökar jag på stegen igen så att vi istället går jämsides. Detta är för många otroligt stressande. Flera gånger har det hänt att den stackars människan tillslut nästan springer för att komma om mig. Mycket underhållande.

 

Men oftast brukar jag nog betrakta. Och observera. För visst finns det ändå en skillnad mellan de två orden. Det är en sak att titta på något, att med ögat betrakta. En annan sak är att kunna tolka det vi ser, att med tanken observera.

Mycket av det som jag observerar hos människor är kanske helt oviktiga saker. Ändå tycker jag om att fundera över varför mannen i fönstret på andra sidan gatan har en gigantisk flatsceentv som han aldrig ser på. Eller undra över den färglösa, malätna kofta som den annars så supertrendiga mamman på dagis aldrig verkar vilja ta av sig.

 

Kanske behöver att observera inte vara mer än så. En stilla undran. Men det är just det faktum att frågan kom upp som jag tror är viktig.

 

Visst är det ofta helt oviktiga ting jag grubblar. Men tänk bara vad mycket tråkigare livet skulle vara utan saker att grubbla över.