Tankar från en helt vanlig hjärna.

En dag efter jobbet står jag och väntar på trikken. Jag är glad och solen skiner. Då kommer en man fram till mig. Efter honom kommer en kundkorg som har drar på marken. Denna är till brädden fylld med marschaller. Han ser lite stressad ut och frågar om den här trikken stannar på schous plass. ”Ja” svarar jag artigt och eftersom jag känner mig glad och solen skiner tillägger jag ” jag ska också av där så vi kan ta följe”.

Vi klämmer oss in på den överfyllda trikken och hjälps åt att hålla korgen mellan oss.

Vi börjar konversera som sig bör och ganska snart kommer det fram att han jobbar på ” Natt och Dag”. Detta säger han med ett stolt leende. Dock blir han snabbt neutral igen när det blir uppenbart att jag inte har en aning om vad ”Natt och Dag” är. Utom att det är just natt och dag. Men det är nog inte det han menar, tänker jag. Han får i alla fall ur sig att det är en tidning och att de ska ha en fest på Schous plass ikväll. ”Där av alla marschaller”, tillägger han. (En aning överflödigt kan tyckas men lika bra att vara tydlig när det kommer till märkliga saker man bär runt i kundkorgar.)

”Om du inte har något annat för dig kan jag alltid skriva upp dig på listan. Det kommer vara massor av kändisar där.” Genast börjar jag lyssna mer uppmärksamt på den skäggstubbade mannen som jag hittills mest varit artig mot. Jag säger lite coolt att jag ska tänka på saken, tar hans nummer och så är det dags att gå av. Jag pekar ut riktningen för honom, även fast jag nu börjar tror att han inte alls behövde veta vägen utan snarare ville ragga upp tjejer till ikväll. Men det skiter väl jag i. Jag ska på kändisfest!

Samma kväll förfestar vi hemma hos Isabell som vanligt. Stämningen är på topp. Det är ju inte varje fredagskväll vi har så glamorösa planer. Glada och förväntansfulla anländer vi så till festen. Än så länge är det ganska lite folk. Men vi är ju och andra sidan tidiga. Så vi köper öl och drar shakar loss på dansgolvet. Någon timme senare börjar lokalen fyllas men än så länge jag har inte sett några bekanta ansikten. Då slår det mig plösligt. Jag kan ju inga norska kändisar! För allt jag vet kan den finniga killen som försökt ta mig på rumpan den senaste halvtimmen vara en superkänd skådespelar eller Norges svar på Darin. Inget av alternativen verkar dock särskilt troliga. Plötsligt känns kväll inte lite spännande. De enda norska kändisar som jag verkligen skulle känna igen är kungafamiljen och chansen att någon av dem ska dyka upp här på Schous plass verkar ändå som för mycket att hoppas på.

De andra verkar ha insett detta ungefär samtidigt med mig. Att vi inte tänkte på att plugga in några kändisar innan. Men men, ingen idé att gråta över det. Det här ska bli en bra kväll. Jag vet inte vem som kom på idén till det vi sedan gjorde men förmodligen var det Emma. Det började med att hon lagt märke till att extremt många av det manliga könet bar rutiga skjortor. Så kom hon på att vi skulle gå runt till några av dessa killar och ställa frågor om varför de valt just en rutig skjorta som kvällens outfit. Vi skulle hävda att vi kom en svensk modeblogg som ikväll var i Oslo för att se på modet här. Bloggen hette ”Rutigt” och vände sig särskilt till killar som valde detta mönster. Vi skulle även filma dessa intervjuer.

Sagt och gjort vi gav oss iväg med våra kameror och kastade oss över våra offer. Några tog oss på stort allvar och försökte så gott de kunde att svara på våra dumma frågor som ”vad säger den här skjortan om dig?” eller ”skulle du säga att killar i rutiga skjortor är lite mer lössläppta än andra?”.  Men de flesta tyckte nog mest att vi verkade helt bakom flötet. Vet inte om vi egentligen fick ut något av det hela men vi hade i alla fall fruktansvärt kul under tiden och började nog känna oss färdiga för kvällen.

Men då. Precis när jag börjat acceptera att ha varit på mitt livs första kändisfest utan att möta en enda kändis ser jag plötsligt ett bekant ansikte. Första kan jag inte placera honom men så kommer jag på det. Han är komiker och för ett par månader sedan såg jag honom i ett program som hette ”svensker er mensker”. En parodi på uppfattningen om hur svårt alla unga svenskar har det i Norge. Det var väl inte vidare bra egentligen men vad gör det. Min första kändis! Jag tänker att nu har jag chansen. Jag går med bestämde steg åt hans hålla och knackar på honom på axeln. Jag når nästan inte upp. Han måste vara minst två meter. Så vänder han sig om och jag ler mitt mest strålande leende och förklarar att jag vet vem han är.

”Jaha” svarar han.

”Asså jag såg dig i det där programmet om svenskar”.

”Jaha” säger han igen.

”Ja, du var jättebra!”.

”Hmm..”

”Ja, du är faktiskt den enda norska kändisen jag vet!”

Då skiner han plötsligt upp. ”Men här är ju massor av kända folk”. Ivrigt börjar han peka ut ståuppare, barnprogramledare, bloggare och komiker som för mig lika gärna skulle kunna vara hans grannar. Jag nickar och ler. Efter en stund förklarar jag att mina vänner väntar. Vi ska dra vidare. ”Okej” säger han och ger mig en kram. Känns som att krama ett träd. När jag några sekunder senare pressar mig genom dansgolvet för att leta reda på de andra känner jag mig mycket nöjd med kvällen. Hädan efter ska jag aldrig bli misstänksam när främmande män men kundkorgar fulla av marschaller raggar upp mig på trikken. Vem vet vart vi hamnar nästa gång?