Tankar från en helt vanlig hjärna.

En dag efter jobbet står jag och väntar på trikken. Jag är glad och solen skiner. Då kommer en man fram till mig. Efter honom kommer en kundkorg som har drar på marken. Denna är till brädden fylld med marschaller. Han ser lite stressad ut och frågar om den här trikken stannar på schous plass. ”Ja” svarar jag artigt och eftersom jag känner mig glad och solen skiner tillägger jag ” jag ska också av där så vi kan ta följe”.

 

Vi klämmer oss in på den överfyllda trikken och hjälps åt att hålla korgen mellan oss.

Vi börjar konversera som sig bör och ganska snart kommer det fram att han jobbar på ” Natt och Dag”. Detta säger han med ett stolt leende. Dock blir han snabbt neutral igen när det blir uppenbart att jag inte har en aning om vad ”Natt och Dag” är. Utom att det är just natt och dag. Men det är nog inte det han menar, tänker jag. Han får i alla fall ur sig att det är en tidning och att de ska ha en fest på Schous plass ikväll. ”Där av alla marschaller”, tillägger han. (En aning överflödigt kan tyckas men lika bra att vara tydlig när det kommer till märkliga saker man bär runt i kundkorgar.)

 

”Om du inte har något annat för dig kan jag alltid skriva upp dig på listan. Det kommer vara massor av kändisar där.” Genast börjar jag lyssna mer uppmärksamt på den skäggstubbade mannen som jag hittills mest varit artig mot. Jag säger lite coolt att jag ska tänka på saken, tar hans nummer och så är det dags att gå av. Jag pekar ut riktningen för honom, även fast jag nu börjar tror att han inte alls behövde veta vägen utan snarare ville ragga upp tjejer till ikväll. Men det skiter väl jag i. Jag ska på kändisfest!

 

Samma kväll förfestar vi hemma hos Isabell som vanligt. Stämningen är på topp. Det är ju inte varje fredagskväll vi har så glamorösa planer. Glada och förväntansfulla anländer vi så till festen. Än så länge är det ganska lite folk. Men vi är ju och andra sidan tidiga. Så vi köper öl och drar shakar loss på dansgolvet. Någon timme senare börjar lokalen fyllas men än så länge jag har inte sett några bekanta ansikten. Då slår det mig plösligt. Jag kan ju inga norska kändisar! För allt jag vet kan den finniga killen som försökt ta mig på rumpan den senaste halvtimmen vara en superkänd skådespelar eller Norges svar på Darin. Inget av alternativen verkar dock särskilt troliga. Plötsligt känns kväll inte lite spännande. De enda norska kändisar som jag verkligen skulle känna igen är kungafamiljen och chansen att någon av dem ska dyka upp här på Schous plass verkar ändå som för mycket att hoppas på.

 

De andra verkar ha insett detta ungefär samtidigt med mig. Att vi inte tänkte på att plugga in några kändisar innan. Men men, ingen idé att gråta över det. Det här ska bli en bra kväll. Jag vet inte vem som kom på idén till det vi sedan gjorde men förmodligen var det Emma. Det började med att hon lagt märke till att extremt många av det manliga könet bar rutiga skjortor. Så kom hon på att vi skulle gå runt till några av dessa killar och ställa frågor om varför de valt just en rutig skjorta som kvällens outfit. Vi skulle hävda att vi kom en svensk modeblogg som ikväll var i Oslo för att se på modet här. Bloggen hette ”Rutigt” och vände sig särskilt till killar som valde detta mönster. Vi skulle även filma dessa intervjuer.

 

Sagt och gjort vi gav oss iväg med våra kameror och kastade oss över våra offer. Några tog oss på stort allvar och försökte så gott de kunde att svara på våra dumma frågor som ”vad säger den här skjortan om dig?” eller ”skulle du säga att killar i rutiga skjortor är lite mer lössläppta än andra?”.  Men de flesta tyckte nog mest att vi verkade helt bakom flötet. Vet inte om vi egentligen fick ut något av det hela men vi hade i alla fall fruktansvärt kul under tiden och började nog känna oss färdiga för kvällen.

 

 

Men då. Precis när jag börjat acceptera att ha varit på mitt livs första kändisfest utan att möta en enda kändis ser jag plötsligt ett bekant ansikte. Första kan jag inte placera honom men så kommer jag på det. Han är komiker och för ett par månader sedan såg jag honom i ett program som hette ”svensker er mensker”. En parodi på uppfattningen om hur svårt alla unga svenskar har det i Norge. Det var väl inte vidare bra egentligen men vad gör det. Min första kändis! Jag tänker att nu har jag chansen. Jag går med bestämde steg åt hans hålla och knackar på honom på axeln. Jag når nästan inte upp. Han måste vara minst två meter. Så vänder han sig om och jag ler mitt mest strålande leende och förklarar att jag vet vem han är.

”Jaha” svarar han.

”Asså jag såg dig i det där programmet om svenskar”.

”Jaha” säger han igen.

”Ja, du var jättebra!”.

”Hmm..”

”Ja, du är faktiskt den enda norska kändisen jag vet!”

Då skiner han plötsligt upp. ”Men här är ju massor av kända folk”. Ivrigt börjar han peka ut ståuppare, barnprogramledare, bloggare och komiker som för mig lika gärna skulle kunna vara hans grannar. Jag nickar och ler. Efter en stund förklarar jag att mina vänner väntar. Vi ska dra vidare. ”Okej” säger han och ger mig en kram. Känns som att krama ett träd. När jag några sekunder senare pressar mig genom dansgolvet för att leta reda på de andra känner jag mig mycket nöjd med kvällen. Hädan efter ska jag aldrig bli misstänksam när främmande män men kundkorgar fulla av marschaller raggar upp mig på trikken. Vem vet vart vi hamnar nästa gång?

 

 

Lördag runt lunchtid. Planen för kvällen är middag med härliga människor och senare utgång. En mycket bra plan. Så vad ska en ensam tjej göra fram till kvällen? Jag bestämmer mig för att göra en utflykt med mig själv. Ända sedan jag flyttade till Oslo har jag velat åka upp till något fint ställe med utsikt. Under gårdagens trevliga middag fick jag tipset att skippa Holmenkollen och ta tbanan vidare till Frognersetern. Lika vacker utsikt men med mindre japaner. (Kan kanske verka som ett konstigt argument men för norrmän verkar målet ofta vara att hitta ställen med så lite folk som möjligt. Där av detta eviga rännande över fjäll.) I maj ska mamma och mormor komma och besöka mig i Oslo. Kanske kunde Frognersetern vara ett bra utflyktsmål när de kommer. Jag bestämmer mig för att ge mig ut och göra lite research.

 

Sagt och gjort. Jag packar ner datorn i min gula fjällräven, sätter på mig ullkofta och jeansjackan och toppar det hela med coola brills. Känner mig som en författare på jakt efter inspiration. Ut genom dörren. Ut i solskenet.

 

På tbanan utspelas en parodi på norska friluftmänniskor. Förutom att det inte är en parodi. Det är på riktigt. Ryggsäckar, fiskespön, stavar, hundar och lusekoftor fyller upp så stor del av vagnen att vi människor knappt får plats. Längst bak står sportcyklisterna och så mycket utrustning att jag för allt i världen inte kan förstå hur de ska kunna ta sig fram med allt. Jag tittar ner på min gula fjällrävenryggsäck som jag älskar. Lite lagom jordnära och medveten sådär. Plötsligt skulle jag lika gärna ha haft en guccibag med en chiuaua i rosa plyschdress. Jag gömmer mig bakom mina solglasögon och ler för mig själv. Det gör mig ingenting att inte passa in här. Idag är min dag.

 

Väl framme känner jag att in outfit inte riktigt är anpassad för temperaturen här upp 500 möh så jag skyndar mig in i restaurangen. Bestämmer mig för att äta dagens soppa till lunch. Precis när jag kommer gående med min matbricka, balanserande med största försiktighet för att inte skvimpa ut något av den svindyra soppan blir plötsligt ett bord ledigt. Det är inte vilket bord som helst. Det är bordet med den allra bästa utsikten. ”Yes” tänker jag slänger av mig ryggsäck och ullkofta och slår mig ner. För sent inser jag mitt misstag.

 

Jag sitter nu alltså vid restaurangens bästa bord. Ett bord för fyra. Ensam. Här sitter jag och tar upp all utsikt som hela fyra personer skulle kunna njuta av. Vilken synd. För att göra saken ännu värre tar jag så upp min dator och börjar skriva. Jag tittar inte ens på den förbannade utsikten! I 45 min lyckas jag hålla ut. Men tillslut blir de sura blickarna, suckarna och allt för högljudda viskningarna om ”vad gör egentligen den där hippetjejen här” för mycket. Jag faller för trycket och ger bort bordet till ett par engelska turister som ändå verkar trevliga. En av männen säger till och med ”Nice bag!” och jag blir lite gladare.

 

Men mitt tidigare så goda humör är ändå borta. Det är det här med människors sätt att få andra att känna sig utanför jag gör mig ledsen. Vi skapar våra grupper. Våra sammanhang där vi själva passar in. Men om någon som så uppenbart inte tillhör vår grupp försöker nästla sig in gör vi allt i vår makt för att försvara vårt revir. Det verkar ge oss rätt att frysa ut andra under förevändning att det enda vi vill är att värna om vårt sammanhang. Utbölingen blir överkörd och bortburen med sin stolthet släpandes i marken. Riktigt så illa var det kanske inte för mig den här gången.

 

Egentligen tycker jag att det är ganska underhållande att provocera den här typen av suckande människor som på största allvar anser att deras uppförande är oklanderligt. Hela deras livsfilosofi går liksom ut på att vara missnöjda och anklagande mot alla de som inte verkar dela denna grundläggande surhet. Så när jag med min ryggsäck på ryggen är på väg ut genom dörrarna för att bege mig hemåt krockar med den dam som så högljutt viskat till sin väninna om mig kan jag bara inte låta bli att provocera henne lite till. Jag låtsas att jag fått väldigt ont i sidan och grimaserar för att visa min smärta. Damen ser lite irriterad ut för att jag stoppar hennes väg och frågar om jag klarar mig eller om jag behöver hjälp? Då rätar jag plötsligt på mig och klappar henne på ömt på armen. ”Nej tack du som är så gammal har redan gjort så mycket för oss unga. Tusen, tusen tack! Ha en fin dag!” Så marscherar jag ut genom dörrarna bort mot tbanan och känner att idag har jag stått upp för alla unga hippiesingeltjejer världen över. Och i matchen mot mitt dåliga självförtroende att åka iväg på saker själv står det nu 1-0 till mig. Och i kväll ska jag dansa tills vakterna lyfter ut mig. Fantastiska liv.

Så här kan det se ut när en helt vanlig singeltjej leker turist.

 

Vissa dagar vet jag att jag har världens bästa jobb. Som tur är är det långt ifrån alla dagar. Då kanske jag skulle börjat känna mig nöjd och att nöja sig är en av de värsta synderna någon av min generation kan begå. Nej, ur den synvinkeln är det tur att torsdagar finns.

 

De flesta har nog en dag i vecka som helst skulle hoppa över.

Torsdagar är min längsta dag. Jag jobbar från kvart i åtta till kvart i fem. Nio timmar. Förvisso jobbar jag precis lika länge både måndag och tisdagar också men av någon anledning känns torsdagar alltid extra tunga. Det är alltid på torsdagar barnen är som bråkigast. Det är alltid på torsdagar jag antingen försover mig eller vaknar för tidigt. Båda scenarion lika irriterande. Om något barn skulle få för sig att bli magsjuk och börja kaskadkräkas medan han eller hon sitter i mitt knä sker det med största säkerhet på en torsdag.

 

Ibland när jag och Lisa håller varsin skrikande unge i ett krampaktigt grepp och våra förtvivlade blickar plötsligt möts kan vi inte låta bli att skratta. Vi ser på kaoset. Samma noggrant kontrollerade kaos som finns i alla barnehagar, överallt.

Vi skrattar. Och säger i kör ”Det är tur att vi gillar vårt jobb”.

För visst gör vi det.

 

De dagar jag vet att jag har världens bästa jobb var för exempel en dag i förra veckan. Jag hade lyckats försova mig fast än det bara var onsdag. Resultatet blev att jag med oborstat hår och morgonandedräkt fick kasta mig ut ur lägenheten för att hinna med bussen. Svettig och sur kom jag till jobbet och kände i hela kroppen att det här skulle bli en riktigt dålig dag.

 

I dörren möter jag S. S är 3 år och är en av de som blir lämnade första och hämtad sist. Men detta är något han ännu aldrig reflekterat över. S säger ett snabbt ”god morgon” och ska just springa förbi mig när någonting plötsligt får honom att stanna till. Han ser upp på mig med sina mjukt bruna ögon och säger

”Oj, Agnes, jag visste inte att du var så vacker i dag!”

Så tränger han sig förbi mig och för att komma först in.

 

Poff, sa det, så ändrades hela mitt humör och där med var den dagen räddad.

15 april. Idag gäller det. Nu eller aldrig. Idag är dagen då tusentals av oss ska fatta ett möjligen livsavgörande. Ni vet förstås vad jag pratar om. Idag är sista dagen att söka in till både de svenska och norska universiteten. Visst kan det låta överdrivet att utrycka sig såhär ödesmättat men jag tror inte att jag är den enda som helst av allt skulle stryka den här dagen ur kalendern. Redan kl 8 i morse när grannbarnets skrik väckte mig visste jag att detta skulle bli en dag full av ångest som inga tankar på rymden skulle kunna dämpa.

 

Jag har länge funderat över det här med att unga idag har så fruktansvärt många val. Kanske är vi den första generationen som verkligen är helt fria att göra precis vad vi vill. Vi har alla möjligheter. Men det gör också att vi har ett ansvar att ta hand om dessa möjligheter. Och om vi för en sekund skulle glömma bort detta ansvar finns det alltid någon från den äldre genrationen där som mer än gärna påminner oss om hur fantastiskt lyckligt lottade vi är. Vi nickar och ler. Vad annat kan vi göra för att visa vår ödmjuka tacksamhet.

 

Kanske är vi också den första genrationen som blivit rädda för att leva.

Det låter hårt men ibland känns det så.

 

Han tänker: ”Har jag verkligen vad som krävs? Duger jag? Tänk om jag misslyckas med att ge mig själv så bra förutsättningar som möjligt. Tänk om jag fattar ett beslut som kommer påverka mitt liv för all framtid? Vad händer om jag ångrar mig?"

"Tänk om jag dör innan jag hunnit leva.”

 

Den största oron hos unga idag tror jag är att gå miste som saker. I och med att vi har alla dessa möjligheter är det som att vi inte kan vila innan vi upplevt precis allt som går. Allt ska provas, allt ska göras. Man ska vara någon sorts renässansmänniska som är bra på allt. Helst ska man redan ha rest runt i världen, man ska ha massor av vänner och en bra relation till sin familj. Man ska gärna jobba frivilligt och ha en genomtänkt politisk åsikt. Man ska träna, festa, varit bra i skolan och heslt kunna ett par språk. Man ska ha de rätta kläderna, vara intresserad av miljön och männskliga rättigheter, vara självständig och stark. Man ska gå sin egen väg och skita i vad andra tycker. Så länge du tycker som dem, vill säga.

Och som om det inte vore nog. Allt detta ska göras utan att det verkar som att vi anstränger oss. Som om allt bara sker utan att vi egentligen tänkt över det.

Man kan ju bli utmattad för mindre.

 

Jag vill skrika: ”Vi veeeet! Vi vet att vi är lyckligt lottade så sluta tjata någon gång! Vi gör så gott i kan här! Vi vänder ju för sjutton ut och in på oss själva för att försöka ta reda på vad vi vill med våra liv. Så sluta nu. Sluta innan vi blir galna hela bunten.”

 

Men naturligtvis är det ingen som hör. Ingen som svarar. För jag skriker inte. Vem skulle jag skrika till?

Vem är det egentligen som sätter upp alla dessa krav och villkor?

Våra föräldrar? Politikerna? Samhället?

Eller är det kanske vi själva?

 

Idag ska jag fatta ett livsavgörande beslut. Det är omöjligt att skjuta på det längre. Det gör mig skakig och kallsvettig fast än jag i flera veckor varit ganska säker på vad jag vill. Men när jag väl har gjort det. När beslutet är fattat och inget mer finns att göra.

Då ska jag andas ut och tänka att jag gjorde så gott jag kunde. Och det är jag tacksam över.

 

 

 

Ibland behöver vi perspektiv.

 

 

För att jag ska få perspektiv tänker jag ofta på rymden. Det som skrämmer mig mest av allt. En ofattbar oändlighet som i detta nu bara fortsätter att växa. Rymden är något jag aldrig kan vinna över. Hur mycket jag är kämpar och bygger upp kan rymden utplåna det på en millisekund. Boom! Plötsligt är allt över.

 

På något märkligt vis har den här tankegången en lugnande effekt på mig. Samtidigt som det är skrämmande gör det också att jag kan omvärdera saker som jag annars skulle haft ångest över. För vissa skulle den här typen av domedagstankar kanske snarare stärka viljan att kasta sig ut för en klippa eller köra huvudet i matberedaren.

Men rymden ger mig perspektiv.

 

Jag tror inte att man på något vis ska förminska tankar och känslor. Allt vi känner känner vi av en anledning och ur ångest föds ofta något bra.

Men ibland behöver man förminska anledningen.

 

Jag upplever ofta religiösa människor som väldigt bra på att känna tacksamhet.

Det sker hemska ting i livet. Vidriga saker som ingen ska behöva uppleva men många av de här människorna klarar ändå av att känna glädje över allt det som är gott. En slags grundtrygghet och tacksamhet över att överhuvudtaget få uppleva livet.

Det är en egenskap jag ofta saknar hos mig själv.

Deras tro ger dem perspektiv.

 

Jag berättade för en kollega om min tankegång och jag frågade henne om hon har något knep för att stilla sin ångest. Utan att tveka en sekund svarad hon ”min hund”.

Dessvärre hann vi inte diskutera saken vidare då 22 barn och ett par föräldrar kom emellan. Hon kunde aldrig förklara sig närmare. Men jag tänker att hon kanske när hon har ångest kan se på sin lilla hund och tänka ”Tänk om jag vore som du. Utan ett bekymmer i världen.

Så mycket glädje som du ger mig bara genom att finnas till.”

Kanske ger det henne kraft att för en stund bara låta sig finnas till.

Att tänka som en hund kan också ge perspektiv.

 

Men jag tänker på rymden. Det fungerar för mig. I alla fall när det kommer till de vardagliga besluten. När jag känner mig arg och frustrerad över att jag inte har den perfekta kroppen, perfekta pojkvännen, bästa jobbet eller värsta karriärplanen. Då passar rymden utmärkt som distraktion. Då jag tänker på svarta hål och civilisationer lång borta och med ens känns sorgen över det jag inte har i mitt liv väldigt futtig.

Istället tänker jag på allt det jag har.

Och är tacksam över det.

I alla fall en stund.

 

Så står du där. Beredd. Känner dig stark. Känner dig redo att möta vad som än kan komma att ske. Fötterna i golvet. Huvudet högt. Under huden pumpar hjärtat oavbrutet nytt blod till musklerna som skriker efter mer syre. Bakom de fokuserade ögonen skärper du det sinne ingen ännu satt namn på.

Nu är du beredd. Nu kan inget röra dig.

 

Så plötsligt kommer slaget. Och till din förvåning faller du. Något har rubbat din balans.

Benen viks när ditt hjärta plötsligt blivit allt för tungt att bära.

Där. Kroppen slår i golvet. Men du fortsätter att falla.

 

Det värsta är inte att du föll. Det var att du trodde dig vara beredd. Redo att tackla de ord som skulle yttras och de slag du visste skulle komma. Ändå.

 

Frågan som väcks är; kan vi någonsin vara redo? När vi ändå knappt kan kontrollera vad som händer i våra egna hjärnor. Alla ”om” och ”men” som på ett ögonblick kan ödelägga allt vi trodde var sanning om oss själva. Visst kan vi försöka förbereda oss. Sträva efter att ge oss så bra förutsättningar som möjligt. Hitta dig själv. Visa dig stark. Räta på ryggen och bär huvudet högt. Gråt när ingen ser och håll tummarna för att väggarna är ljudisolerade. På så vis stärker du bilden av dig. Ända tills slaget kommer. Och du faller.

 

Du trodde att du förberett dig väl.

Men hjärtat gör som det vill. Redo. Det blir du aldrig.