Tankar från en helt vanlig hjärna.

En dag mitt i årets 12:de vecka var Göteborgsluften extra grå och kall när jag gick till skolan. Jag, precis som alla andra gick och stirrade ner i min smarta telefon för att slippa se eländet. Taktiken fungerade ganska bra ända tills jag krockade in i en grön stolpe som samtidigt sa ”Go morron, go´morron!” på bredaste göteborska. ”Oj ursäkta” sa jag till den gröna stolpen som inte alls var någon stolpe utan bara en ovanligt lång kille som delade ut Metro Student i grön uniform. Jag brukar inte ta gratistidningar men eftersom han var rätt söt och jag hade lite dåligt samvete för att ha misstagit killen för en stolpe (han har ju säkert komplex för sin längd som det är) så tog jag en tidning.

Metro Student visade sig ha ett sju sidor långt reportage med den glättiga rubriken:

”Plugga och gör karriär- SAMTIDIGT!”.

Det räckte för att göra mig dödligt trött.

Längre fram står det om Milad Mohammed, ni vet han den fantastiska killen som bl.a. startade Soppkök Stockholm. Jag har läst om honom förut och förundrats över hans engagemang och energi. I artikeln står att läsa att Milad vid en ålder av 23 (det vill säga lika gammal som jag är nu) har tagit examen i juridik och statsvetenskap SAMTIDIGT som han gjort sig en karriär som föreläsare, projektledare och utbildare på Fryshuset.

Inte illa.

Milad är en otroligt inspirerande person med en kämpaglöd utöver det vanliga. Problemet med artikeln är inte Milad. Det är budskap som skickas ut i rubriken ”Plugga och gör karriär-SAMTIDIGT!”. Det finns idag en oerhörd press på studenter att göra sig själva anställningsbara. Även om du pluggar en utbildning på heltid, något som du de flesta måste ta lån för att kunna göra, så räcker inte för att du sedan ska kunna få det jobb du vill. Inte på långa vägar.

Nej, det gäller att jobba extra, engagera sig ideellt, kanske läsa ett till språk, ta några extra kurser i ekonomi, sommarkurser, alltid networka, var utåtriktad och social, bo trångt men aldrig klaga, plugga utomlands, alltid vara hurtig och glad, ständigt söka jobb, aldrig ta ett nej för ett nej och framförallt skaffa kontakter.

Det handlar om att kunna sälja sig själv. Ditt ansvar under studietiden är att göra dig själv till ett perfekt ihop plockat litet packet som kan matcha de exakta kvalifikationer som den mäktige och mystiske arbetsgivaren vill ha. Att studenter är en av de mest stressade befolkningsgrupperna i samhället kan knappast komma som en chock för någon. Men vad spelar det för roll, det kan vi väl få vara, bara vi gör allt det andra SAMTIDIGT.

Med det sagt måste jag tillägga att jag ändå tycker att det är upp till individen att ta ansvar för att göra sig själva attraktiv på arbetsmarknaden. Vem skulle kunna göra det åt mig? Det sjuka i det här är inte att vi ska jobba extra vid sidan av studierna. Det har studenter gjort i alla tider för att överleva. Det sjuka är den nivå av stress som idag anses fullkomligt normalt. Det är nästan så att om du inte har gått in i väggen i alla fall en gång så har du inte gjort ditt yttersta. Om du som student skulle tacka nej till en chans att få extra erfarenhet eller en möjlighet att skaffa nya kontakter med argumentet att du vill ”satsa på dina studier” hade du blivit utskrattad. Att människor är olika stresståliga är inget någon tar hänsyn till. Normen är att vara stressad så det syns, men utan att klaga. Klagar du får du snart hör om någon som pluggar läkare i Stockholm, volontärer i Afrika och jobbar extra i New York- SAMTIDIGT.
Detta fenomen är inget unikt för studenter men det blir extra tydlig då studenter redan är en utsatt grupp. Många är unga och har ingen ekonomisk-, social- eller individuelltrygghet än. Vi vet inte våra egna gränser och vågar inte  säga nej, även om knäna skakar.

Väldigt ofta får jag känslan av att studierna bara är en formalitet. Det är något vi gör vid sidan av allt annat vi gör för att senare kunna sälja oss själva. Även när jag pratar med personer i arbetslivet får jag ofta höra att det inte spelar så stor roll vilken utbildning du har, utan att du har en. Det säger något om mig som person att jag klarat en akademisk utbildning. Men det som kommer ge mig jobbet är inte mina tre år av sena kvällar bibliotek och obefinltiga helger, det är de kontakter jag skaffat SAMTIDIGT som jag fick högsta betyg.
Och kanske en penis.

Så därför, kan jag inte låta bli att skita att plugga nu, de sista timmarna innan tentan på 15hp i pedagogik. Mycket givande kurs som lärt oss allt om anställningsbarhet, kompetensutveckling och lärande i arbetslivet. Synd bara att jag bara lyssnat med ett halvt öra eftersom jag varit upptagen med att göra mig själv attraktiv med frivilligarbete och som studentrepresentant. Så till nästa gång, bäste föreläsare, för att jag ska lyssna måste du nog göra dig själv lite mer attraktiv och visa lite mer bredd än bara den snäva kunskap som är ditt ämne. Om du verkligen vill ha min uppmärksamhet föreslår jag att du som inledning på föreläsningen om anställningsbarhet, för att ge oss den rätta känsla av vad som verkligen kommer krävas av oss i framtiden, står på händer, sjunger staten och kaptialet och gör Harlem shake -SAMTIDIGT. 

Jag lever med kroniskt dåligt samvete. Detta är en vanlig åkomma bland medelklassvenssons som jag själv. Det kan handla om egentligen vad som helst. Vi tränar för lite, röker för mycket, borde engagera oss mer, borde ringa mormor oftare, borde älska oss själva borde leva mer borde leva mindre, ja det finns ingen ände på allt vi borde göra annorlunda.
Men mitt dåliga samvete handlar inte så ofta om mig själv eller de som står mig nära.

Mitt dåliga samvete handlar allt som oftast om barnen i Afrika.

Så fort jag gnäller om något, klagar på träningsvärk eller pluggstress. När jag tjatar om min packningsfobi eller högljutt deklarerar att jag haaaaatar att bädda!

Då. Då sitter det ett litet, kolsvart barn på min axel och sparkar mig i tinningen.

”Håll käften” väser hen med tunn och hård röst.

Jag blir stilla. Först vimmelkantig av sparken, sen med plötslig klarsynthet tillägger jag generat, ”fast så farligt är det ändå inte, tänk på barnen i Afrika.” Det är allt som behövs. Då sätter sig samvetet tillrätta på höger axel igen och väntar. För det dröjer inte länge innan jag måste påminnas igen.

Det har blivit lite som ett mantra. Så fort jag gnäller över småsaker så måste jag kompensera på något vis. Vad har jag för rätt att gnälla över att jag inte orkar laga mat när miljontals barn svälter? Ingen som helst. Jag tycker verkligen inte det.

Ibland övermannas jag. Lagen om alltings jävlighet, det tar luften ur mig. När ett autistiskt barn blir utvisat från Sverige. När jag läser om en flicka som blivit så mobbad i skolan att hon inte ser någon annan utväg än att låta ett framrusande tåg ta hennes liv. Då vill jag bara lägga mig ner i ett svart hål och stanna där. För ingenting jag gör kommer hjälpa. Militären kommer fortsätta att våldta barn inför deras mammor och pappor imorgon också. Vad spelar någonting för roll. När den värld vi har skapat är så orättvis att jag vill kräkas.

Chansen att födas i Sverige är 0,8 %. Det var alltså 99,2 % chans att vi skulle ha blivit födda någon annanstans. Ändå lyckades vi. Vi drog vinstlotten. Skulle inte det kunna räcka för att vi allihop skulle vara lyckliga hela våra liv? Svaret vet vi förstås. Vi är inte programmerad att vara lyckliga jämt. Utan olyckliga och nattsvarta människor hade mänskligheten inte tagit sig någonstans. Vi måste få prata om problemen. Jag vet det. Ändå är min höger axel alltid lite tyngre än den vänstra för där sitter det ett kolsvart barn och sprakar mig i tinningen om jag någon gång skulle glömma hur bra jag har det.

Nu bor jag i Göteborg. Staden som inte fattat konceptet att vinter = snö och vackert. Här är snarare vinter = snöblandat regn underifrån. Jag har inget jobb. Ingen pojkvän. Jag har inga pengar och är lite för tjock. Barnen svälter i Afrika och mina barnbarn kommer förmodligen behöva flytta till månen då min generation gjort jorden till en gasboll.

Och ändå.

Ändå går jag runt och är lite lycklig. Fast bara i smyg förstås. Hur skulle det se ut om jag gick runt och påstod att jag var lycklig när världen äter upp sig själv. Men på ett sätt har nog min lycka med mitt dåliga samvete att göra. Det samvetet påminner mig om är också att vara tacksam för det jag har och det jag är. Den tacksamheten vilja jag aldrig missta.

Jag är på rätt plats och gör det jag vill göra.

Och även om jag måste påminna mig själva om det ibland, och även om det inte är sant varje dag hela dan, så har jag nog aldrig varit så lycklig som jag är. Just nu.