Tankar från en helt vanlig hjärna.

 

Tänk en stund på hur många människor vi hinner möta under ett liv. Hur många framsträckta händer har du hittills fattat? Många av dem såg du aldrig igen. Snabba bekantskaper som försvann lika fort som de uppstod. Men så finns det händer du håller kvar i. Kanske vet du det inte med en gång. Att du nu hälsar på en person som ska komma att bli viktig i ditt liv. Kanske till och med livsavgörande.

Är inte okunskap fantastiskt ibland.

 

Jag kom tillbaka till Oslo. Jag fann Isabell. Det samma gjorde Emma.

Vi tre som levt hela våra liv sida vid sida utan att se varandra. Nu såg vi.

 

Att vara ung svensk i Oslo är fantastiskt på många sätt. Men det är också en högst osäker tillvaro eftersom de allra flesta är här på begränsad tid. Man lever att slags tillfälligt liv. Lite som när man är ute och reser. Alla har ett riktigt liv hemma i Sverige och allt som händer här är inte riktigt på riktigt. Detta var något som från början även lockade mig. Det blev dock inte riktigt som jag hade tänkt.

För mig har Oslo varit allt annat än på låtsas.

Tack vare två par händer.

 

Så ensam som jag var när jag först kom hit har jag aldrig varit i hela mitt liv. Tänk om jag vetat då att jag mitt i alla ensamhet skulle finna två människor som skulle förstå all min ångest. Att vi skulle komma dela med oss av våra drömmar, våra spöken och vårt hopp. Att ingen skulle skratta åt de andra. Inte på något vis förminska eller nedvärdera men istället lyfta. Aldrig kunde jag väl tro att det kunde vara så skönt att låta sig bäras. För det är vad vi gör. Vi bär varandras drömmar, varandras spöken och varandras hopp. En kravlös vänskap som bygger på ren och skär glädje. Att kunna unna de andra all lycka även om den egna egen väg just nu är extra krokig.

Tänk om jag hade vetat då att detta skulle bli mitt liv.

Visst är okunskap fantastiskt ibland.

 

Nu ska vi splitras. En tredje del av oss ska flytta tillbaka till Sverige. Det får mig att börja tänkta på Oslo som något tillfälligt igen. Ett låtsas liv. Med ens blir jag orolig att det kanske inte alls har hänt. Har allt bara varit en sommarflört som nu kommit till ett slut?

 

Men så igår satt vi åter hos Isabell. Hur många kvällar har vi inte suttit just så med varsitt glas vin. Aldrig har tiden gått så fort som under dessa kvällar. Kanske har vi planerat att se en film, kanske skulle vi egentligen gå ut eller ägna oss åt något kreativt projekt. Men nästan varje gång fångade samtalet oss. Kvällen blev till natt och vi lyfte varandra. Och det ska vi fortsätta med. Plötsligt visste jag det. När jag såg på dem igår och kände ända längst in i mig att det här är så rätt.

 

Vissa skulle kanske kunna tro att allt vi haft är en sommarflört.

Men vi, vi vet att våra händer aldrig kommer släppa taget.

 

 

 

En dag satt jag på mitt favoritcafé för att plugga till högskoleprovet. Jag satt vid fönstret på en av de höga barstolarna där det alltid sitter folk med datorer. I mina sonylurar hördes ouvertyrer av Mozart. Min lågstadiefröken sa nämligen att Mozart gör dig smart. Vad kunde då vara bättre att lyssna till medan jag försökte jag koncentrera mig på vad konjugatregeln egentligen innebär. Med en suck såg jag upp från datorn och ut genom fönstret. Just i det ögonblicket faller en man på andra sidan gatan. Han faller raklång till marken utan någon uppenbar förklaring. Han ser ut att slå sig i huvudet.

 

Det tar inte många sekunder innan flera personer stannar. Två unga tjejer försöker prata med honom. Han verkar förvirrad men tillslut får de upp mannen på benen. Han tar stöd mot en reklamskylt för brasiliansk vaxning. Från ena ögonbrynet rinner det blod ner i hans redan grumliga ögon.I upprätt ställning blir det plötsligt uppenbart för alla som stannat varför mannen föll.

Han är full.

 

Någon springer in på 7eleven för att hämta servetter att stoppa blodet med. En annan tar upp sin mobiltelefon för att ringa ambulansen men så verkar han av någon anledning ångra sig och stoppar tillbaka mobilen i fickan. Den lilla gruppen ser på varandra.

Det var det.

 

 

Ända från min plats bakom fönsterrutan kan jag känna den tryckta stämning som nu uppstår. Det finns inga fler uppenbart konkreta saker att göra. Gruppen runt mannen börjar skruva på sig och någon börjar redan gå därifrån. De flesta står kvar ett par minuter till. Men så efter artiga försäkringar om att mannen är okej börjar gruppen skingras. Mannen prövar då att sträcka fram handen för att tacka för hjälpen. Ingen vill ta den. Han försöker flera gånger men får till svar bara ursäktande blickar som redan är på väg någon annanstans.

 

 

Tillslut är de två unga tjejerna som fick upp honom på benen de enda som står kvar. Den ena av dem har långt rött hår och av någon anledning verkar hon inte vilja lämna mannen. Hon går gång på gång för att hämta fler servetter. Så tar hon upp en vattenflaska ur väskan och ger honom att dricka. I handen håller hon sin mobiltelefon. Kanske försöker hon övertala mannen att ändå uppsöka sjukhus.

Vännen börjar bli otålig och drar lite i henne. Den rödhåriga tjejen ser irriterat på vännen men verkar tillslut ut att inse att det faktiskt inte finns något mer att göra. I det ögonblicket räcker mannen åter fram handen som tack. Hon ser på handen en sekund. Kanske tvekar hon. Så tar hon den.

De ler.

Det var det.

 

 

Mannen står kvar ett par minuter. Ensam igen. Så, till tonerna av ouvertyren till Don Giovanni, börjar han med prövande steg stappla vidare upp för gatan. Kanske för att hitta en pub där kan han lindra smärtan i det dunkande ögonbrynet med en öl eller två.

 

 

Jag funderar över de som stannade när de såg mannen falla. Jag hoppas och tror att det är väldigt få av oss som bara skulle gå förbi när vi ser någon som så uppenbart behöver vår hjälp. Men där på gatan hände något i samma ögonblick som det blev klart att mannen var berusad. Med ens blev han satt i ett fack. Att vara full mitt på söndagseftermiddagen när det är solsken och allt. Och så smutsig. Det är ju inte normalt. Tänk på alla stackars barn som är ut med sina föräldrar och som måste se något som hemskt. Kanske fick han till och med skylla sig själv.

 

 

De gjorde ändå precis så mycket som kan anses vara en medmänniskas plikt. Men så fort de alla de där konkreta sakerna var gjorda var det färdigt. Ingen kunde kräva något mer och därför kunde de gå vidare på sin söndagspromenad med gott samvete. Kan hända kände de sig till och med som lite bättre människor och senare berättade för sina vänner om den så uppenbart nedbrutne mannen de förbarmat sig över.

 

 

 

Men så var det hon. Den unga tjejen. Varför stannade hon? Och varför stannade hon kvar trots att plikten av utförd? Trots att ingen krävde något mer. Kanske hennes uppfattning om vad det innebär att vara medmänniska skilde sig från många andras. Det speciella i hennes beteende var att hon inte gjorde någon skillnad på sig själv och den berusade mannen. Hon gav av sitt vatten och tog honom i hand. De andra gjorde sin plikt men höll hela tiden ett avstånd till sig själva. Så som vi ofta gör till saker vi inte är bekväma med. Till människor som inte är som oss. Det kan vara tiggare, fyllon, invandrare, punkare, sjuka och förvirrade. Personer som på ett eller annat vis inte passar in i ramen för vårt samhälle. Som inte passar i ramen för vad som är normalt.

 

Jag menar inte att döma dem som inte stannad kvar. De gjorde precis så mycket de tyckte att de kunde. Men det är människor som tjejen med det långa röda håret som får mig att börja hoppas igen.

 

 

 

I veckan var jag inne på naturapoteket för att köpa mig lite vitaminer. Med tanke på hur min såkallade mathållning ser ut tänkte jag att lite extra vitaminer kan ju inte skada.

Trodde jag. Tills jag förklarade mitt ärende för den söta expediten. Hon såg på mig med skrämd blick som om jag kommit in och bett om en påse arsenik. (eller vad man nu har arsenik i) Innan hon ens öppnat munnen visste jag att jag gjort fel som gått in. Precis som jag befarat kom så en lång utläggning om vitaminer.

Vitaminer är ju tydligen bara ett samlingsnamn för en hel massa ämnen och inte kan man bara bestämma sig för att ta lite extra. Man måste ju veta liken sort man behöver! Så hon började fråga mig en hel massa frågor om vad jag åt och hur jag levde i största allmänhet. I takt med att jag försökte svara så gott jag kunde byttes hennes utryck från skrämt likblek till bekymrat medlidande. Så ursäktade hon sig plötsligt och sa att hon skulle kolla en sak på lagret.

 

Nu började även jag bli lite orolig. Inte så mycket för det faktum att jag verkade ha brist på i princip alla vitaminer som går. Det visste jag nog innerst inne. Men det som gjorde mig nervös var jag hade knappt förstått ett ord av vad hon sa. Detta berodde inte på att hon hade en av de där norska dialekterna som låter med som rymdiska än något annat. Nej mitt oförstånd handlade om något helt annat.

 

Ni vet hur man ibland kan komma på sig själv med att använda ett ord lite väl ofta. Jag som många andra använder ordet liksom ca vartannat ord. Problemet är att ordet liksom inte finns på norska. Därför blir jag ännu mera medveten om hur onödigt ofta jag använder det lilla mellanordet som egentligen inte betyder något. Men det var ingenting mot den söta expediten. Den här tjejen hade nämligen också ett ord. Hon avslutade varje förklarande mening med ordet ERGO. Typ ” Du äter alltså inte morötter för att du är allegisk. ERGO du kan ju inte ha något vidare mörkerseende!”

Eller ” Menar du att ni alltid äter varm lunch i Sverige? ERGO kan ju ingen orka middag!”

 

Tillslut var allt jag hörde ERGO ERGO ERGO. Säkert sa hon också en del förnuftiga saker men jag hörde inte ett smack. Medans hon var inne på lagret stod ensam i butiken och kände mig lite dum. Den andra expediten log stelt mot mig men återgick fort till sin veckotidning. Undrar om jag klarade testet tänkte jag i samma ögonblick som hon kom tillbaka från lagret. ”Här” sa hon bara. Jag läste på burken.

”Mulitvitamin för elitidrottare”. För en kort sekund kände jag mig lite smickrad.

 

Så kom domen:

”Med tanke på hur du lever tänkte jag att du behöver det starkaste vi har. ERGO jag fattar att du inte är någon atlet.”

 

Jag bara log. Betalde min burk och tackade för hjälpen. Skulle precis gå ut genom dörren när något blossade upp inom mig. Med mitt sötsliskigaste leende vände jag mig om.

”Tack för hjälpen. Jag insåg precis att jag gillar mitt liv och jag gillar mig själv.

ERGO jag skiter fullkomligt i hur bra mitt mörkerseende är! Och dessutom orkar vi alltid middag!”

 

Okej, det där var inte sant. Kom på det sista när jag gick ner för gatan med burken skramlandes i väskan.

Men men, nu har jag i alla fall nog med vitaminer för att kunna fortsätta mitt osunda liv ett bra tag till.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag suddas ut. Sakta. Utan att någon annan märker det. Kanske en märker. Hon har alltid sett mig före jag sett mig själv. Så är ofta bandet mellan systrar. Nog har hon förstått. Att jag försvinner. De linjer som ramat in vem jag är förändras. Sakta sakta suddas bilden ut tills allt man anar är konturer av det som en gång var jag.

 

Ibland tar man livsavgörande beslut. Tack och lov är det inte så ofta. De flesta besluten handlar om vardagliga ting som vilka kläder du ska ha idag, vad du ska laga till middag eller vad du helst vill se; Skavlan på SVT eller långfilmen på 3an.

Men så ibland ställs du inför val som kan komma och påverka alla de där andra små valen du gör varje dag. Som kan komma och påverka allt som är du.

 

Jag tog ett sånt beslut för en tid sedan. Ett beslut taget i all hast och utan någon vidare eftertanke. Jag flyttade till Oslo. Eller snarare flydde. Det var ett val gjort i panik och ångest. Det fanns helt enkelt ingen annan utväg. Tänk om jag vetet att just där och då tog jag ett av de bästa besluten jag tagit hittills i mitt liv. Tänk vad det hade kunnat lugna min oroliga själ.

 

Sen den dagen har jag suddats ut. Bilden av den jag är har sakta bleknat. Men de linjer som nu framträder är så mycket starkare än de som var där från början. Visst kan bilden för ett otränat öga se ut att vara precis den samma. Men så är det inte.

Det vet hon. Och det vet jag.

 

Jag tror att det är lite som Alfons farmor säger när Alfons och pappa sitter och deppar över att julen är över och nu finns det inget att se fram emot. Då förklarar farmor att om man inte har tråkigt ibland kan man ju aldrig veta när man har riktigt roligt.

Kanske är det så även med hur man mår. För att verkligen må bra i sig själv hjälper det att ha varit på botten. Då får grunden i med man bygger upp en chans att bli ännu mer stabil och stark. Det krävs tålamod och tid. Två saker jag inte har. Men ändå har jag lyckats. Jag vet inte hur det gick till men plötsligt en dag vaknade jag och tänkte.

Jag mår bra nu.

 

Som Alfons farmor skulle ha sagt. ”Om vi inte mår riktigt dåligt ibland, hur ska vi då kunna veta när vi mår riktigt bra?”

 

Jag suddades ut. Men nu syns jag igen.

 

 

 

Jag har ingen tro. Det är en stor sorg för mig.

 

 

Länge försökte jag vara kristen. Som liten hade jag det som ofta kallas för barnatro. Alltså att man som barn tror på gud. Kanske betyder det också att man tror eftersom man inte förstår bättre. Man är ju bara ett barn. Men jag trodde. Hårt och innerligt. Varje kväll bad jag ”gud som haver barnen kär” och när mormor var barnvakt sjöng vi psalmer tillsammans. Över min säng hängde en tavla på Jesus. Jag minns inte vem som satta tavlan där men förmodligen var det jag själv.

 

Ju äldre jag blev desto mer började jag att tvivla. Oron över att jag kanske hade haft fel hela tiden blev starkare för var dag. Så plötsligt stod lösningen klar. När jag fyllde 14 skulle jag konfirmera mig. Då fick man ju lära sig en hel massa om Gud. Säkert skulle jag få svar på alla mina frågor under det året. Så blev det dock inte. En vacker dag i maj 2004 i Vaksala kyrka sa jag ja till att leva ett liv som kristen. Några veckor senare gick jag ut åttan och alla de frågor och tvivel jag haft ett år tidigare fanns fortfarande kvar.

 

Det var någon gång under den kommande hösten som jag bad ”gud som haver barnen kär” för sista gången. Jag grät. Jag hade tappat något som jag aldrig kunde få tillbaka.

Jag hade tappat min tro.

 

Numera kan jag hantera min sorg. Varje tisdag är jag i kyrkan och när vi sjunger på gudstjänster läser jag alltid med i bönerna. Jag kan dem utantill. De sitter i ryggmärgen. Men när prästen i söndags bad oss läsa med i ”gud som haver” blev mina ögon plötsligt väldigt grumliga. Sorgen ligger alltid där på lur.

 

Jag har ingen tro. Men jag har ett hopp. Det hoppet gör att jag trots bristen på en erkänd religion ändå känner mig uppfylld av något. Jag vet att många när de får frågan om de är troende svarar: ”Asså jag tror inte på Gud men jag tror på något. På något större.”

Jag tror också på något större. Nämligen alla vi som lever här. Tillsammans är vi större.

Mitt hopp sätter jag till alla dem som engagerar, inspirerar och agerar för en bättre värld. Ansvaret är vårt. Men också friheten som kommer med att stort ansvar.

Jag hoppas att om Gud finns ser han oss. Jag hoppas att om han inte gör det ser vi ändå varandra så pass bra att vi klarar oss ändå.

 

 

Jag har ingen tro.

Men oj vad jag hoppas.

 

 

 

 

 

För att alla förtjänar att synas. Sprid denna.

http://vimeo.com/37119711

 

 

 

Den 2 oktober är på flera sätt en historisk dag. Den 2 oktober är internationella ickevåldsdagen men också Guineas nationaldag. Det var den 2 oktober 1950 publicerades det allra första avsnittet av Snobben och samma dag 29 år senare föddes Maja Ivarsson som så småningom skulle bli den fantastiska sångerskan i The Sounds.

Och som om inte det vore nog. Den 2 oktober 2008 hände något som vida överstiger allt annat som hänt denna dag. Eller i alla fall för dem som bor i Uppsala trakten. Framförallt de som bor lite öster om staden sådär ca 10 min ut på landet. Kanske allra mest de i området som kör bil. Detta är nämligen dagen då jag fick mitt körkort.

 

 

Jag har kört ganska mycket bil sedan den dagen och hela tiden fått mer och mer självförtroende. Jag anser mig själv vara en alldels utmärkt chaufför. Kanske är det också det som är problemet. Det sägs att unga killar är de som är farligast i trafiken. De testar gränser och kör som om de vore odödliga. Måste nog erkänna att jag också hör lite till den gruppen. Ca en månad efter jag tog körkort åkte pappa och jag till Nynäshamn och köpte en liten vit Toyota Corolla från 1998. Den döptes genast till om Carola.  (Hon vi köpte den av kallade bilen Musse! Jag menar hallå! Vem som helst vet ju att bilar ska ha tjejnamn.) Jag grät när jag körde hem Carola. Glad men rädd att jag inte skulle kunna ta ansvar för något så fantastiskt som en bil. Men så var det det där med tiden som går och saker som plötsligt inte verkar så allvarligt längre.

 

 

Här följer en liten lista över saker jag (hittills) utsatt Carola för:

 

-       Kört in i ett staket.

(Skulle den första riktigt kalla dagen vinterdagen se efter om det var halt. Så jag tvärbromsade. I en kurva. Fick sladd. Och där stod staketet.

 

-      Kört in i Hermans farbrors sportbil från 70-talet.

(Som tur var tyckte han att jag var bra för Herman så han blev inte så arg.)

 

-       Kört in i sidan på pappas garageport

(Porten är 7 m bred.)

 

-       Backat på en sten

(Den låg inte där när vi kom!)

 

-       En soptunna

(Samma förklaring.)

 

-       En natt i Flogsta

(Någon slog sönder båda framlyktorna, hela bakrutan samt fixade några fina bucklor)

 

-       Försökt till att reparera skadorna efter natten i Flogsta

(Min grekiske farbror och jag stod en hel dag i garaget och försökte slå ut bucklorna. Sen målade vi vitt igen. Eller nästan vitt. Typ kräkfärg. Än idag ser det ut som att något slagit på bilen och sen spytt i hålen.)

 

-       Jag har även fått ca 10 parkeringsböter, bumpat x antal bilder på parkeringsplatser, fått punktering, rivit sönder plastgrunkan som ska sitta över regskylten i bak samt kört sträckan Uppsala- Knivsta med ett avgasrör släpandes i backen.

 

 

Som sagt är detta de klumpigheter jag hittills hunnit med. Säkert kommer jag hinna göra många fler innan Carola går i graven. Men jag har också älskat den där bilen sönder och samma. Som jag grät den där dagen då någon tyckte var skulle vara en kul grej att slå sönder en liten vit Toyota. Anledningen till att Carola har kommit att betyda så mycket för mig är egentligen väldigt enkel. Jag är uppvuxen på landet. Men nu kunde jag för första gången i mitt 19 åriga liv ta mig precis vart jag ville utan att vara beroende av föräldrar som skjutsade eller bussar som aldrig gick. Den känslan av sådan total frihet är något jag alltid kommer bära med mig. Så det finns ytterligare en anledning till varför den 2 oktober är en sådan viktig dag.

 

Den var den 2 oktober 2008 jag för första gången kände mig vuxen.

 

 

 

 

 

 

Vi var sist kvar på avdelningen. Klockan närmade sig fem och utanför barnehagens fönster hade det börjat snöa. Jag hade gjort färdigt det mest som skulle göras och av det kaos som varit bara någon timme tidigare syntes inte ett spår. Alla kapplastavar och klossar var tillbaka i sina lådor, färgpennorna sorterade och böckerna på plats i hyllan. Nu återstod bara att släcka och låsa så fort det sista barnet blivit hämtad. Då skulle jag skynda mig hem och byta om för att sen gå Isabell och ha vinkväll. Jag kunde knappt vänta och tittade otåligt ut på snön. Säkert skulle de bli sena på grund av den.

 

 

Elias hade byggt ett rymdskepp i lego och sprang nu runt i rummet och brummade som en motor. Så plötsligt stannar han upp i sin lek. Jag vänder mig om och upptäcker att han ser rakt på mig. Han ser så allvarlig ut att jag frågar hur det är fatt. Så formar hans hjärna en mening. Sakta öppnar han munnen och säger: ”Agnes, när jag dör ska jag flyga till månen och om du dör samtidigt kan du få följa med mig om du vill.”

 

 

Till saken hör att Elias har en sjukdom. Den sjukdomen har gjort att han vet väldigt mycket mer om sjukhus än vad någon treåring ska behöva veta. När vi leker sjukhus tillsammans är det alltid jag som får vara patient och han heter doktor Hans. Doktor Hans klämmer och känner på patient. Han tar blodprov och säger att jag är duktig som inte gråter. Men doktor Hans kan också vara elak. Då tar han en spruta som är extra vass och trycker in i ryggen eller så säger han att jag måste röntgas. Då måste alla andra gå ut ur rummet och patienten får ligga helt ensam på en bänk i ett mörkt rum.

 

Jag slutar aldrig förundras över barns sätt att formulera det obegripliga. Genom leken kan de bearbeta sånt som hänt eller saker som skrämmer dem. Det måste vara den bästa formen av terapi som finns. Med en enda mening kunde Elias formulera sin största rädsla. Han gjorde det med hjälp av sin fantasi och använde mig som trygghet. Att flyga till månen kan vara nog så spännande men vem skulle egentligen vilja göra det ensam? Alla mina tankar på att vilja stressa från jobbet försvann lika plötsligt som hans lek hade stannat. Jag öppnade munnen för att besvara en fråga han aldrig ställt men innan orden funnit sig tillrätta byttes det allvarliga ansiktet till ett strålande leende. Så kastar han sig in i min famn och ger mig en snabb och hård kram. Den tar luften ur mig.

 

 

 

 

Med sitt legorymdskepp i handen började han så åter springa runt rummet.

 

Leken fortsetter som om ingenting hade hänt.