Gud som haver barnen kär.
Jag har ingen tro. Det är en stor sorg för mig.
Länge försökte jag vara kristen. Som liten hade jag det som ofta kallas för barnatro. Alltså att man som barn tror på gud. Kanske betyder det också att man tror eftersom man inte förstår bättre. Man är ju bara ett barn. Men jag trodde. Hårt och innerligt. Varje kväll bad jag ”gud som haver barnen kär” och när mormor var barnvakt sjöng vi psalmer tillsammans. Över min säng hängde en tavla på Jesus. Jag minns inte vem som satta tavlan där men förmodligen var det jag själv.
Ju äldre jag blev desto mer började jag att tvivla. Oron över att jag kanske hade haft fel hela tiden blev starkare för var dag. Så plötsligt stod lösningen klar. När jag fyllde 14 skulle jag konfirmera mig. Då fick man ju lära sig en hel massa om Gud. Säkert skulle jag få svar på alla mina frågor under det året. Så blev det dock inte. En vacker dag i maj 2004 i Vaksala kyrka sa jag ja till att leva ett liv som kristen. Några veckor senare gick jag ut åttan och alla de frågor och tvivel jag haft ett år tidigare fanns fortfarande kvar.
Det var någon gång under den kommande hösten som jag bad ”gud som haver barnen kär” för sista gången. Jag grät. Jag hade tappat något som jag aldrig kunde få tillbaka.
Jag hade tappat min tro.
Numera kan jag hantera min sorg. Varje tisdag är jag i kyrkan och när vi sjunger på gudstjänster läser jag alltid med i bönerna. Jag kan dem utantill. De sitter i ryggmärgen. Men när prästen i söndags bad oss läsa med i ”gud som haver” blev mina ögon plötsligt väldigt grumliga. Sorgen ligger alltid där på lur.
Jag har ingen tro. Men jag har ett hopp. Det hoppet gör att jag trots bristen på en erkänd religion ändå känner mig uppfylld av något. Jag vet att många när de får frågan om de är troende svarar: ”Asså jag tror inte på Gud men jag tror på något. På något större.”
Jag tror också på något större. Nämligen alla vi som lever här. Tillsammans är vi större.
Mitt hopp sätter jag till alla dem som engagerar, inspirerar och agerar för en bättre värld. Ansvaret är vårt. Men också friheten som kommer med att stort ansvar.
Jag hoppas att om Gud finns ser han oss. Jag hoppas att om han inte gör det ser vi ändå varandra så pass bra att vi klarar oss ändå.
Jag har ingen tro.
Men oj vad jag hoppas.
För att alla förtjänar att synas. Sprid denna.
http://vimeo.com/37119711
