Mina sista ord.
Midsommardagens morgon. Sommaren som precis ska börja. Den eviga dagen. Det eviga ljuset. Men det är lögn alltihop. Det är över nu. Allt är förbi.
Min morfars farfar ”skräddaren” var den första. Han hittade en plats på jorden som han bestämde sig för att göra till sitt hem. Gården han byggde kallades Sandbol och gör så än i dag. För dryga 60 år sedan, många år efter det att skräddaren slagit ner de första bopelarna kom en ung kvinna till gården. Hon hade rest med tåg från landsorten Svalöv i Skåne till den anrika universitetsstaden Uppsala för att bli diakonissa. Dock gick det inte riktigt som planerat då hon, som unga kvinnor så ofta gör, istället förälskade sig i en ung och vacker man. När det stod klart att den skånska tösen inte längre kände någon het längtan efter att leva ett liv i celibat i kyrkans tjänst flyttade hon med sin nya kärlek till hans barndomshem, gården Sandbol i Svia.
Redan på trappan kan man uppfatta en förändring. Den kraft som i över 60 år hållit allting i balans har plötsligt rubbats. Trappan gungar som på ett fartyg i storm. Jag kämpar för att hålla mig på fötter och lyckas på darriga ben ta mig fram till dörren. När jag kliver in är det ingen som ropar den vanliga hälsningen "vem är det som kommer?". I mitt huvud hör jag mitt eviga svar "det är bara jag" och så orden jag aldrig mer ska få höra men som fortfrande ekar i mitt hjärta "det är inte så bara det". I köket ligger glasögonen kvar på bordet. Morgonrocken onaturligt slängd på en stol i finrummet. Det är illavarslande. En kvarglömd kopp kaffe med mjölk som ännu inte hunnit bli riktigt kall. Som om den fortfarande hyser hopp om att någon ska förbarma sig över dess innehåll och låta drycken få fylla sitt syfte. Ännu lyckligt ovetande om att allt redan är över.
Om jag ändå var koppen.
Jag går genom rummen. Jag vet vart jag ska. På en soffa i det rum som är mitt i huset, där ligger kroppen. Skalet av det som en gång var en människa. Det var länge sen nu. Eller var det alldeles nyss? Det är svårt att bry sig om så banala saker som tid när allt ändå är förbi. Dammkorn rör sig stilla i draget från de otäta fönstren. Det bleka solljuset letar sig in och får det hemstöpta stearinljus som tänts att se fånigt felplacerat ut. Rummet, dammet och solen. Hade det inte varit för det tända ljuset skulle man kunna tro att kroppen som vilar på soffan när som helst skulle kunna resa sig och vara människa igen. Jag hatar det där ljuset. Stöpt av de händer som nu ligger fridfullt knäppta över bröstet. Händer som bär märken efter en livstid av hårt arbete. Som räddat liv i sjukvårdens tjänst. Som grävt i jord och som bett till sin Gud. Händer som vaggat mig till sömns och gett mig mer tröst än jag förtjänat. Nu är de kalla och orörliga. Allt är förbi.
Du ser så oerhört liten ut där du ligger. Det vackra, kritvita håret har någon kammat och det skiner som en gloria runt ditt fårade ansiktet. Dessa linjer. Likt årsringarna hos ett träd inristade som en liten föraning om den erfarenhet och oändliga visdom som finns gömd in i dig. Jag hade kunnat se in i det ansiktet i timmar utan att någonsin sluta förundras.
Nu ska det aldrig fåras mer.
Jag och min syster Elin är den femte generationen som får kalla Sandbol för vårt hem. Det är en magisk plats med en alldeles egen själ. En själ som viskar om de människor som levt där före oss. Om skräddaren och om de männsikor som fått sitt bröd av den jord vi nu odlar i. Min mormor, den unga kvinnan från Skåne som förälskade sig i morfar, var den sista levande länken till dessa människor. När jag gick upp för trappan till mormors hus på midsommardagens morgon och kände brädorna gunga visste jag att det var gårdens själ som ombildade sig. Den hade fått ytterligare ett tillskott.
På ett sätt är mormor ännu mer närvarande nu är när hon levde. Nu finns hon i allt. Mormor och morfar. Hand i hand sveper de med den ljumma sommarvinden genom trädgården. De ler åt mina svordomar över ogräset och smeker bort ilskan från mitt ansikte. Lika ömt och nära som mormors händer så ofta gjorde när jag var liten. Men ändå.. Den obegripliga, obarmhärtiga sorgen. Den tar andan ur mig.
Jag håller din hand en sista gång. Länge håller jag den. Vi sitter på knä och gråter över den kropp som du redan lämnat. Vi har svårare att släppa taget än du. Tillslut kommer en bil med människor i mörka kläder, de tar med sig din kropp och bär den ner för den gungande trappan. Dammkornen rör sig, solen stiger och stearinljuset blåser någon ut. Allt är stilla. Som om ingenting hade hänt. Vi går ut och låser dörren efter oss. Där inne vilar min barndom tillsammans med ditt sista andetag. Min bästa vän och tryggaste famn.
Allt är förbi.
Aldrig ska jag sluta sakna dig.
Elsa Maj Britt Lundgren
Född 1925-11-30 i Svalöv.
Död 2013-06-22 i Sandbol.
