Om vårt (och mediernas) ansvar.
Jag läste en artikel om dolda konflikter. Om det krig som dödar flest människor i världen. Det är inte Israel-Palestina. Inte Irak eller Afghanistan. Det är ett krig som pågått sedan 1998 med ett slagfält lika stort som Västeuropa. Det är konflikten i Kongo-Kinshasa. Visste du om att den fanns? Jag har läst 60 hp fred- och konfliktkunskap i Uppsala och för mig var detta en nyhet.
När man börjar prata om saker som miljöhotet, de hemlösas situation, köttindustrin, fattigdomen i världen, utanförskapet i Sverige, trafficking och alltmanbordegöraförattlevanågraårlängre får man allt som oftast samma svar. ”Man kan ju inte ta in allt, då skulle jag bli deprimerad" eller "Jag vet att det är hemskt men jag orkar faktiskt inte bry mig.” Vi klagar över stressen som den ökade tillgången till info och nyheter skapat. ”Man kan ju inte ta in allt.” Så istället för att gå in på SvD eller DNs hemsida och läsa om Nordkoreas hot att spränga USA i småbitar väljer vi hellre att slösurfa på Aftonblandet.se och läsa breaking news om NBA spelare som använt striptease som träningsmetod. Det får vi plats med. Det är inte samma sak.
Men inte ens på DN eller SvD kan jag läsa om världens just nu största konflikt. Är det mitt fel att jag inte visste om den? Är det mediernas fel som hellre väljer att skriva om barn som gör fettsugningar än barn som svälter? Eller är jag en del av problemet med vad som skrivs i medierna..
När min vän L berättar att hon brukar springa långlöp, ofta 1-2 mil varje gång får hon ofta höra först en suck och sedan orden ”åh det borde jag också göra.” Sen går personen.
Samma reaktion får jag ofta när jag förklarar att jag inte vill äta kött av moraliska skäl eller att jag tycker om att jobba idealt. Det är svårt att inse det faktum att man inte längre har några ursäkter. Så har det ofta varit för mig när jag börjat intressera mig för något. Men det dåliga samvetet som plågar oss alla MÅSTE leda till någon form av engagemang! Annars finns det ingen poäng med det.
Medierna har en svår uppgift. De ska underhålla, informera, engagera och utbilda. Men framförallt ska de gå med vinst. Det är här skon klämmer. Om vi ska få ut ”rätt” sorts nyheter måste vi som konsumenter efterfråga just detta. För visst är inte felet mitt och inte heller mediernas. Det är vi som konsumenter och välfärdssamhälle med konstant dåligt samvete som bär skulden. Jag läste någonstans att en stor majoritet av svenska befolkningen anser att de lever i världen bästa land. Ändå är vi livrädda för att bli tagna för patrioter eller att folk på något sätt ska tro att vi är stolta över att vara svenskar. Det är märkligt egentligen men på den punkten kan man i alla fall säga att medierna seglar en sann bild av verkligheten.
Jag gillar att facebookuppdatera. Kort snabba berättelser om allt mellan himmel och jord. Jag gillar också att både skriva allvar och roligheter. Här om dagen skrev jag en söt historia om en pojke på bussen som gav mig sin plats för att han tyckte jag såg gammal ut. Den uppdateringen lästes och kommenterades av sammanlagt 60 personer. Dagen innan hade jag lagt upp ett klipp från Obamas installationstal som berörde mig djup och visar på vår tid uppgifter. Hur många personer läste den uppdateringen? En.
Jag drar inga som helst slutsatser från just detta. Bara konstaterar att ja, vi måste ha humor och lättsamheter men det måste också få finnas utrymme för medvetenhet och reflektion.
Jag blev rädd när jag läste om Kongo-Kinshasa och de nio nationer som är inblandade i konflikten. Jag blev rädd för att jag inte visste och jag blev rädd för vad som ska hända med de människor som fortfarande är i livet när ingen ser dem. I julas flög jag över Afrika mitt i natten. Allt jag såg var månen som skapade silverfåror i jorden när de träffade floddeltan långt där nere och jag kände mig lycklig. Tillsammans med 500 påsar jordnötter flög vårt British Airways plan rakt över Kongo-Kinshasa. Vi flög över världens dödligaste konflikt medan jag tittade på månen. Utan en aning.
Jag vill veta. Även om jag inget kan göra så förtjänar det folk som lider åtminstone min vetskap och sympati. Även om det inte gör det minsta skillnad för barnen som mist sina föräldrar i kriget eller själva är smittade av HIV så handlar det framförallt om två saker, mer än något annat. Respekt och människovärde.
Det är så lätt att överväldigas av alla problem och svårigheter och hot och andra ord med negativ klang. Det är okej. Det är mänskligt att inte orka. Men det är inte okej att inte försöka ändå.
