Sommarregn
Ibland kommer orden som ett vattenfall. Ibland kommer de inte alls. Ibland vill jag bara stå i ösregn med armarna utsträckta och låta vattnet skölja bort alla tankar som hindrar de rätta orden från att komma. Tankar som stoppar flödet. Finns det något så befriande som ett sommarregn en söndagseftermiddag. Ett vatten som tvättar bort spåren efter gårdagskvällen. Fimpar flyter ner i brunnar, spyor spolas bort och fotspåren efter de som gått längs gatorna suddas ut. Det är ett renande regn. På samma sätt som gatorna spolas rena tvättas samveten och minnen. ”Vad hände igår? Vad sa jag egentligen? Äsch, det var nog inte så illa.” Regnet får gårdagen att kännas avlägsen och länge sen.
Tankar som stoppar flödet. Den flod som rinner i mig. Under mina fötter när jag går i rännstenen. Tillsammans med skräpet rinner tankarna ner i älven. Flyter med vattnet hela vägen ner i Oslofjorden där de tillslut blir en del av havet. Där rullar de runt och blandas med andra tankar som stoppat andra flöden. Här kan inget stoppa dem. Havet är en fristad för alla och ingen är varken unik eller olik. Allt är ett.
Finns det något så befriande som ett sommarregn. Kanske tiden efter. När urinlukten vid porten bredvid inte längre finns kommer andra dofter fram. Sommardofter. Grillmat och kamomill. Överkörda daggmaskar och blöta hundar. Blöt hud som glänser i det återvändande ljuset. Doften av parfym från en förbipasserande. Kvinnan försvinner men hennes doft dröjer sig kvar i mina näsborrar. Märkligt det där, hur vi förenas.
Tystnaden efter regnet. Lättheten i luften. Lättade sinnen. En nystart och ett löfte om något ännu bättre. Plötsligt bryts molnen itu och jag undrar om det har ett ljud. När en skrap stråle sol sträcker sig ner mot den dränka jorden. Jag tänker mig att det är ett ljud som liknar en suck. Molnen suckar av lättnad efter att ha utfört sitt uppdrag. Nu är det solens tur att göra sitt för de små figurerna som traskar omkring i rännstenar där nere på jorden. Tills det åter blir dags för regnat att rena deras sinnen.
Tack och lov. För sommarregn.
Kvällar vi minns
Dance Walk.
http://www.youtube.com/watch?v=YYozkazL7uY&feature=player_embedded
Hitta hem.
Att höra till. Jag funderar ofta på just det. Sökandet efter ett sammanhang där man känner sig självklar och trygg. Just nu funderar jag över det är här med att veta vart man hör hemma. Det är inte det lättaste.
Man har ett hemma. Oftast är det kanske det ställe där föräldrarna bor eller där du växte upp. Rötterna. Ursprunget. Men vad händer när du plötsligt känner att du inte längre kan bo där? Den plats som alltid varit din trygghet kan inte längre ge dig allt du behöver för att överleva. Något stöter bort dig. Kanske märker du det inte först. Det smyger sig på. Som en sjukdom. En sjukdom av tristess och rastlöshet. Du måste bort.
Det vet du nu. Frågan är bara vart du ska ta vägen.
Detta är helt normalt och drabbar de allra flesta runt 18-19 års ålder. Ett naturligt steg i att bli vuxen. Men nu pratar jag inte bara om just det hus du vuxit upp i. Utan staden. Din stad. Den stad där du kan alla genvägar och smultronställen. Den stad där det inte finns ett enda gathörn du inte kan plocka fram ett minne ifrån. Vad händer när staden skjuter bort dig? Eller när du skjuter bort den. Vart tar du vägen då?
Jag åkte till Oslo.
Ett år går fort.
Nu ska jag flytta.
Tillbaka till moderlandet.
Men inte hem.
Det går inte.
Varför?
Fråga gathörnen.
Mamma säger ofta till mig när jag ringer bara för att höra vad hon gör att ”Du är så hemmakär du Agnes”. Som vanligt har hon rätt. Mammor har en tendens att ofta ha det. Ändå söker jag mig bort. Kanske letar jag efter en annan plats att känna mig hemma på.
Jag tror att de flesta av oss söker ett hem. En plats på jorden som du kan kalla din. Där kan du vara dig själv. Slappna av och känna dig helt och hållet trygg. Men det är inte helt lätt veta vart man hör hemma. Vissa letar hela livet i hopp om att någon gång när ålderdomen tynger kroppen kunna säga ”Nu är jag hemma”. Bilden av mig själv i en gungstol och trasmattor på golven får mig att le. Det är väl ett mål så gott som något?
Men jag hoppas nog ändå på att hitta hem innan dess. Och jag är ju trots allt bara 22. Kanske man måste hinna misslyckas ett par gånger innan man hittar den rätta vägen. Men när det sen blir min tur att hitta min plats i världen.
Då ska jag lära mig hur man väver trasmattor.
Ett svamlande inlägg om hur alla människor har ett liv.
Jag gillar människor. Jag är ibland en sån där jobbigt positiv människa som tror att alla har något intressant att berätta som jag skulle må bra av att veta. Särskilt äldre människor. De har varit med om så mycket. Här om dagen zappade jag förbi en dokumentär om Queen Elisabeth som firar 60 år som drottning av England i år. Som den smygroyalist jag är (eller egentligen inte så mycket i smyg) kunde jag inte slita mig. Tänk vad den människan har sett mycket. Som nykrönt drottning hade hon regelbundna samtal med Winston Churchill, på samma sätt som hon sedan haft med alla brittiska premiärministrar. En gång i veckan sedan 1952. Det är 13 premiärministrar det. Hon har stått i bakgrunden under hela det sena 1900-talet historia och betraktat det från sin skyddade tron. Det är därför jag tycker så mycket om kungahus. De är som en del av en annan tid. En liten del av det arv som vi burit med hos genom historien. En tradition som bevarats och vårdats enda in i 2000-talet. Som en saga från gamla dagar som blir verklighet i våra kungligheter. Heja monakin!
Okej, stopp nu. Det här skulle inte bli ett propagandainlägg för monarkins räkning. Jag ville skriva om hur alla människor bär på något att berätta. Ibland slås jag av tanken när jag sitter på tåget eller på en bänk på Karl Johan. Tänk, att alla de här människorna har ett liv. Varenda en. Alla går de runt här med sina bekymmer och förhoppningar. Och alla bär de på en historia. Historien som sitt liv. Och här sitter jag på första parkett och ser ändå ingenting. För hur ofta frågar vi egentligen okända människor om deras liv. Tillräckligt sällan för att det ska kännas som en ganska stor grej när vi väl gör det. Det skulle väl vara på fyllan i så fall men till och med jag får väl erkänna att folk för det mesta säger mest strunt när de druckit alkohol. Kanske till och med Queen Elizabeth börjar svamla efter ett par glas champagne. En underhållande tanke.
Idag satt jag på legevakten i Oslo ett par timmar. Dit kommer folk som både är skadade och sjuka för att få träffa läkare. Jag skulle få utskrivet ett recept men pga. den stora tillströmningen av halta och lytta blev jag sittandes ganska länge att betrakta de som kom in och ut genom de stora dörrarna. Några ensamma unga tjejer som jag, flera par som sitter med huvudena tätt ihop, mammor med oroliga blickar bärandes på sina barn, stora familjer som skriker högt på språk jag inte förstår, ett gäng med byggjobbare som verkar ha andats in någon giftig gas och panikskrikande flicka som blivit biten av en hund. ”Tänk, tänker jag, att alla de här människorna har ett liv.” Ett liv jag inte har en aning om. Det påminner lite om att tänka på rymden. Det går knappt att föreställa sig alla de komplexa detaljer som har lett alla dessa människor hit just idag. Vi är alla här av samma slum. Att vi just i dag råkade skada oss eller bli sjuka så att illa att vi måste uppsöka läkare. Utan den slumpen hade vi troligen aldrig mötts. Och förmodligen kommer vi aldrig mötas igen. Det är något skrämmande vackert över den tanken. Det oändliga antal liv som finns. Till exempel i ett väntrum.
Så kommer äntligen läkaren och jag får mitt recept. Jag tackar för all hjälp och säger att jag är så nöjd med upplevelsen. Herr läkaren ser undrande på mig och går sin väg utan att säga hej då. Samtidigt verkar byggjobbarna också vara klara att jobba vidare. En av dem slår en annan i ryggen och skrattar högt. Nästan som skolflickor går de ut genom de stora glasdörrarna arm i arm. ”Det gick fem liv på rad. Och aldrig kommer jag få veta vad de skrattade åt.” Men fantisera kan man ju alltid göra. Och fantasi har jag har så det räcker och blir över. Mig går det ingen nöd på. Hur går det för dig?
