Tankar från en helt vanlig hjärna.

Att höra till. Jag funderar ofta på just det. Sökandet efter ett sammanhang där man känner sig självklar och trygg. Just nu funderar jag över det är här med att veta vart man hör hemma. Det är inte det lättaste.

Man har ett hemma. Oftast är det kanske det ställe där föräldrarna bor eller där du växte upp. Rötterna. Ursprunget. Men vad händer när du plötsligt känner att du inte längre kan bo där? Den plats som alltid varit din trygghet kan inte längre ge dig allt du behöver för att överleva. Något stöter bort dig. Kanske märker du det inte först. Det smyger sig på. Som en sjukdom. En sjukdom av tristess och rastlöshet. Du måste bort.

Det vet du nu. Frågan är bara vart du ska ta vägen.

Detta är helt normalt och drabbar de allra flesta runt 18-19 års ålder. Ett naturligt steg i att bli vuxen. Men nu pratar jag inte bara om just det hus du vuxit upp i. Utan staden. Din stad. Den stad där du kan alla genvägar och smultronställen. Den stad där det inte finns ett enda gathörn du inte kan plocka fram ett minne ifrån. Vad händer när staden skjuter bort dig? Eller när du skjuter bort den. Vart tar du vägen då?

Jag åkte till Oslo.

Ett år går fort.

Nu ska jag flytta.

Tillbaka till moderlandet.

Men inte hem.

Det går inte.

Varför?

Fråga gathörnen.

Mamma säger ofta till mig när jag ringer bara för att höra vad hon gör att ”Du är så hemmakär du Agnes”. Som vanligt har hon rätt. Mammor har en tendens att ofta ha det. Ändå söker jag mig bort. Kanske letar jag efter en annan plats att känna mig hemma på.

Jag tror att de flesta av oss söker ett hem. En plats på jorden som du kan kalla din. Där kan du vara dig själv. Slappna av och känna dig helt och hållet trygg. Men det är inte helt lätt veta vart man hör hemma. Vissa letar hela livet i hopp om att någon gång när ålderdomen tynger kroppen kunna säga ”Nu är jag hemma”. Bilden av mig själv i en gungstol och trasmattor på golven får mig att le. Det är väl ett mål så gott som något?

Men jag hoppas nog ändå på att hitta hem innan dess. Och jag är ju trots allt bara 22. Kanske man måste hinna misslyckas ett par gånger innan man hittar den rätta vägen. Men när det sen blir min tur att hitta min plats i världen.

Då ska jag lära mig hur man väver trasmattor.