Tankar från en helt vanlig hjärna.

00.36. Spårvagn 11 mot Saltholmen. Det är vardagskväll och nästan tomt på folk. Vi har tagit en öl på Andra lång. Firat skriven tenta, någons nya lägenhet och återseendet efter en lång sommar isär. All sol och ledighet har lockat fram motivationen igen. Det ska bli riktigt kul att börja vårt andra år på universitet. Jag känner mig upprymd och fånler säkert där jag sitter på vagnen och nynnar med i Dancing the whole way home med Miss Li.  I det ögonblicket sjunker en rygg ner bredvid mig. Det är knappast mer än en rygg. Den stinker som av något ruttet och håret som letar sig ner över axlarna är fettigt och fullt av tovor. Trots att jag ännu inte sett hennes ansikte får jag en känsla av att hon inte vara kan många år äldre än jag själv. Hon stönar och rätar på sig en aning. Nog är vi i samma ålder rent tekniskt men hållningen, linjerna i ansiktet och de tomma ögonen skvallrar om att hennes liv som ung vuxen är något helt annat än den verklighet som är min.

Hennes dotter ska snart fylla åtta. Hur gammal hon själv är minns hon inte just nu, hon är för full. Så mycket har gått fel på sista tiden så vad fan skulle hon göra. Hon hatar alkoholen. Hatar den, för att hennes dotter hatar vad den gör med mamma. Åtta år och har redan lärt sig att hata. Det var så länge sen hon föll tillbaka. Säkert flera veckor. Hon förbannar sig själv. Ska ta nya tag. Ska verkligen! Men det är tungt just nu. Så förbannat jävla tungt.

Vi är så nära. Så nära varandra att våra liv lätt hade kunnat vara omvända.

Det hade kunnat vara hon som gick av vid Sandarna och låste upp studentlägenheten där hallen just nu är fylld med kartonger från ikea. Vara hon som tvättade bort mascara och bäddade ner sig i mjuka täcken och för att somna småleendes vid tanken på kvällens skimmer och förväntan inför imorgon.

Det hade kunnat vara jag som åkte vidare på vagnen. Jag som låste upp en lägenhet någonstans där det ligger ett barn och låtsas sova. Jag som klev över oöppnad post och skitiga golv. Det hade kunnat vara jag bedövad föll ihop i mörkret för att äntligen få sova bort verkligheten medan de smutsiga håret gör fettfläkar på lakanen.

Vi är så nära. Men emellan våra säten står en vägg. En vägg av gener, otur, slump, kärlek och ensamhet som göra att våra liv inte kunde vara mer olika. I en annan tid hade vi två kanske varit vänner. Två glada tjejer på väg hem i en av sommarens sista kvällar.

Men väggen står där den står.  

Min gladlynta berusning har blåst bort. Min hjärna är klar som iskall kristall och söker febrilt efter några väl valda kloka ord men förgäves. Allt jag kan göra är att mekaniskt stryka den skakande ryggen. Trösta och säga att jag förstår. Vilket hyckleri tänker jag. Vad förstår jag. Inte ett skit. Men där på spårvagnen så spelar det ingen roll. Det viktiga är att våga se när andra viker undan. Att lyssna när ingen verkar höra. Att sträcka ut en hand och om så bara för en liten stund krossa den osynliga vägg som skiljer oss åt. Att röra vid ett ansikte och där med visa att världen runt omkring faktiskt existerar även om den ibland kan verka som en kuliss. Det låter kanske futtigt, ja löjligt till och med. Men en sak är säker, det finns inte en enda männsika som inte vill bli sedd av någon. 

Jonas Gardell sa om några andra människor som ingen ville veta av: "Torka alltid tårar utan handskar”.

Jag gjorde som han sa. Det är dags för det nu.

Jag går av spårvagnen och ser den åka. Tar trapporna upp till min lägenhet och kryper ner i sängen, utan att tvätta mina händer. Jag kan inte. Vi är så nära. 

Det blir aldrig som man tänkt sig sägs de. Och tack och lov för det! Den vetskapen har hjälpt mig i många av tonårens svåraste stunder. Varje gång jag var nervös inför något som t.ex. vad jag skulle ha på mig första dagen på brantan, när det skulle sjungas solo i kören eller varje gång jag var tvungen att passera William i 9B i korridoren, då brukade jag fundera ut alla tänkbara och otänkbara sätt jag kunde göra bort mig på. Så tänkte jag intensivt på varje scenario i tur och ordning för att gardera mig. Därefter kunde jag med en hyfsat avslappnad gång och rullande höfter spatsera förbi min hemliga kärlek i 50-korridoren, för det blir ju aldrig som man tänkt sig. 

Men när det handlar om riktiga saker fungerar inte den taktiken. Vissa scenarion är helt enkelt för hemska för att ens snudda vid. Hade det gjort något annorlunda om jag vågat tänka tanken? Förmodligen inte. Inte hade väl någon av oss kunnat ana att vi skulle komma att ägna sommaren åt att på djupet utforska vad ordet tomhet verkligen betyder.

Sorg är för mig något helt obegripligt. Jag kan inte komma på någon annan känsla eller sinnesstämning att jämföra med. Visst finns det adjektiv som kan beskriva sorgen men de gör den ändå inte rättvisa. I bristen på de ord som annars flödar ut ur mig är det en sak jag lärt mig, det finns inte en enda människas sorg som är den andra lik. Precis som att varje medveten själ i varje varelse är odelbar, precis så är sorgen. Hel. Hur gärna vi än vill så går den inte att dela. Ingen människa kan tillfullo förstå den andres sorg. Inte ens hon själv. Sorgen lever sitt eget liv och gör med oss som den vill. Vi får snällt hålla oss till adjektiven för att i bästa fall öppna ett titthål till det svarta som dväljer där inuti. Det är vår enda chans.

Sorgen är hel i varje människa och det blir aldrig som man tänkt sig. Två påståenden som för mig är sanningar som ger både tröst och hjälplöshet. Jag vet inte vad som ska hända förutom att sorgen alltid kommer vara med mig. Vart jag än är och hur långt livet än blir och den är bara min. Odelbar och oförståelig. En ny del av den medvetenhet som jag ofta kallar för min själ. På så sätt finns de som är borta kvar i var och en av oss.

Tänk vilken tröst.

Augusti, sommaren som snart är över. Vi hade i alla fall tur med vädret.
Det känns som att jag blivit äldre. Kanske blir man det när själen växer.

En inte så märklig bieffekt av den ensamhet som sorg innebär är att den för oss närmare varandra. För att orka bära tyngden av en växande själ och allt det svarta måste vi ha något att hålla i. Någon, att hålla i. Att vi som sörjer fick ha den här sommaren tillsammans har för mig varit ovärderligt. Kanske du hade räknat ut det. Kanske det var därför du kunde somna så fridfullt, du visste att vi hade varandra. Det skulle inte förvåna mig ett dugg.

Nu är jag på väg hem till västkusten och du är på väg till himlen. Var och en till sitt. Jag hade inte tänkt att du skulle dö nu och därför gjorde du det. Men jag förlåter dig. Det är ju inte ditt fel att det aldrig blir som man tänkte sig. Dessutom är vi ändå med varandra. När jag ler, fyller du mig med solsken och därför behöver vi aldrig mer säga hej då. Vi ses ju hela tiden.