Om att aldrig mer behöva säga hej då.
Det blir aldrig som man tänkt sig sägs de. Och tack och lov för det! Den vetskapen har hjälpt mig i många av tonårens svåraste stunder. Varje gång jag var nervös inför något som t.ex. vad jag skulle ha på mig första dagen på brantan, när det skulle sjungas solo i kören eller varje gång jag var tvungen att passera William i 9B i korridoren, då brukade jag fundera ut alla tänkbara och otänkbara sätt jag kunde göra bort mig på. Så tänkte jag intensivt på varje scenario i tur och ordning för att gardera mig. Därefter kunde jag med en hyfsat avslappnad gång och rullande höfter spatsera förbi min hemliga kärlek i 50-korridoren, för det blir ju aldrig som man tänkt sig.
Men när det handlar om riktiga saker fungerar inte den taktiken. Vissa scenarion är helt enkelt för hemska för att ens snudda vid. Hade det gjort något annorlunda om jag vågat tänka tanken? Förmodligen inte. Inte hade väl någon av oss kunnat ana att vi skulle komma att ägna sommaren åt att på djupet utforska vad ordet tomhet verkligen betyder.
Sorg är för mig något helt obegripligt. Jag kan inte komma på någon annan känsla eller sinnesstämning att jämföra med. Visst finns det adjektiv som kan beskriva sorgen men de gör den ändå inte rättvisa. I bristen på de ord som annars flödar ut ur mig är det en sak jag lärt mig, det finns inte en enda människas sorg som är den andra lik. Precis som att varje medveten själ i varje varelse är odelbar, precis så är sorgen. Hel. Hur gärna vi än vill så går den inte att dela. Ingen människa kan tillfullo förstå den andres sorg. Inte ens hon själv. Sorgen lever sitt eget liv och gör med oss som den vill. Vi får snällt hålla oss till adjektiven för att i bästa fall öppna ett titthål till det svarta som dväljer där inuti. Det är vår enda chans.
Sorgen är hel i varje människa och det blir aldrig som man tänkt sig. Två påståenden som för mig är sanningar som ger både tröst och hjälplöshet. Jag vet inte vad som ska hända förutom att sorgen alltid kommer vara med mig. Vart jag än är och hur långt livet än blir och den är bara min. Odelbar och oförståelig. En ny del av den medvetenhet som jag ofta kallar för min själ. På så sätt finns de som är borta kvar i var och en av oss.
Tänk vilken tröst.
Augusti, sommaren som snart är över. Vi hade i alla fall tur med vädret.
Det känns som att jag blivit äldre. Kanske blir man det när själen växer.
En inte så märklig bieffekt av den ensamhet som sorg innebär är att den för oss närmare varandra. För att orka bära tyngden av en växande själ och allt det svarta måste vi ha något att hålla i. Någon, att hålla i. Att vi som sörjer fick ha den här sommaren tillsammans har för mig varit ovärderligt. Kanske du hade räknat ut det. Kanske det var därför du kunde somna så fridfullt, du visste att vi hade varandra. Det skulle inte förvåna mig ett dugg.
Nu är jag på väg hem till västkusten och du är på väg till himlen. Var och en till sitt. Jag hade inte tänkt att du skulle dö nu och därför gjorde du det. Men jag förlåter dig. Det är ju inte ditt fel att det aldrig blir som man tänkte sig. Dessutom är vi ändå med varandra. När jag ler, fyller du mig med solsken och därför behöver vi aldrig mer säga hej då. Vi ses ju hela tiden.
