Om röda korpar och pappersmuggskaffe
Han är bara en vanlig kille som sitter och fikar med sin helt vanliga vän. De pluggar båda två på universitet och idag är en tisdag. Klockan närmar sig vintertid och dagarna blir allt kallare. Den här eftermiddagen var det bara de som valt att fika ute. Deras samstämda skratt ekar runt byggnadens innergård och studsar som pärlor mot den blygrå oktoberhimlen. En korp sjunger på korpars vis och gör sitt bästa för att överrösta människorna. Träden har blivit röda. Precis som rosorna på deras kinder.
Han är en helt vanlig kille med kaffe i en mugg av papper som plötsligt säger
”Vet du att jag bara pluggar för att mina föräldrar vill det”.
Här fryser jag bilden. För att ge vännen tid tänka.
Varenda gång jag går in i Word och klickar på fliken ”Nytt tomt dokument” drar det som en våg av energi genom mina händer. Som att öppna ett paket eller att få en oväntad komplimang. Det finns något löjligt spännande och samtidigt tryggt i att få börja skriva på ett helt tomt papper. Spännande för att jag aldrig skrivit texten förut. Tryggt för att ingen kan förvänta sig något, det är ju bara jag som vet hur det ska bli.
Men egentligen är det inte sant. Jag börjar aldrig ett nytt tomt dokument eftersom andra dokument redan är skriva. Mina ord står i den ordning de gör eftersom jag redan läst dem i andra texter. Texter som skrivits av människor från andra tider som kände samma berusande känsla när de satt pennan till arket. Men inte heller de började på nytt. Också de var en del av sin tid och sin bakgrund som formats genom historien. Allt går i arv. Någon gång ibland kanske du stannar upp med känslan av en insikt. Detta har hänt förut. Inte just dig kanske men någon annan någon annanstans som därmed är bunden till dig genom tiden. Men för det mest håller insikten sig kvar i bakgrunden där den hör hemma. I skuggan av allt som händer här och nu.
Därför, är det inte vad jag skriver utan varför jag skriver som gör orden värda att läsa. Inte bara om man vill få reda på något om människan bakom orden utan framförallt om det samhälle som format henne. Det finns en tendens hos oss som är unga vuxna idag, en självuppfattning som till viss del skiljer oss från tidigare generationer som sett sig som en del i kollektivet medan vi helst bara ser oss själva. ”Jag är unik och där med speciell.” Det är sant att varje människa är unik men vi är långt ifrån speciella. Vi, precis våra förfäder är en del av något större. Vi är ord i ett tidsdokument. Vår historia.
Med det i åtanke kan man undra, av allt som kan räknas som min bakgrund kanske det finns något avgörande. Något som i fall det inte hade inträffat skulle ha ändrat allt. Den tanken har jag tänkt många gånger. Särskilt när det gäller mina föräldrar. Om jag fötts i en annan familj under helt andra förutsättningar.
I vilken ordning hade orden hamnat då?
Hur vi växte upp formar oss idag. Men eftersom allt går i arv är våra föräldrar och deras föräldrars uppväxt minst lika viktigt. Min mormor som statare på en gård i Skåne, min farmor som statsunge i en stor villa i Östersund och min pappa som lärarson och äldst i syskonskara. Allihop har de varit med och påverkat den uppväxt som formar min val idag. Så binds vi samman och tiden suddas ut.
Kanske har killen en poäng ändå, tänker vännen medan hennes tid är den enda som rör sig. Hon ser mot korpen som tystats mitt i en ton och fortsätter tanken, om mina föräldrar inte velat att jag skulle plugga hade jag ändå hitta motivationen? Kraften att vara den första. Hade jag då på riktigt börja ett nytt tomt dokument. Det kommer vi nog aldrig att få veta.
Hon ser tillbaka på sin vän och studerar ett osäkert leende. Han är en helt vanlig kille som slagits av insikten att våra val inte är våra egna utan är resultatet av vår historia. Men det gör dem inte mindre viktiga. För valen vi gör idag påverkar framtiden. Och vem vilka händer som skriver orden då.
I nästa andetag strömmar tiden till igen. Korpen lyfter och löven faller precis som de alltid har gjort. Hon ser på sin vän med allvarliga ögon men brister snart ut i ett nytt pärlande skratt. ”Du ska då alltid vara så dramatisk.”
