Att ta av sig livet.
Ibland önskar jag att jag kunde ta av mig livet. Dra ner dragkedjan och kliva ut fodralet. Ta mig ur den lyxförpackning som är jag. Visst låter det klyschigt? Tro mig, jag är en klyscha.
Jag tror att alla vill chocka. Alla har någon gång tänkt tanken hur det skulle vara att helt gå emot normen. Kanske vågade vi mer när vi var yngre. Men nu är vi för gamla. Orkar inte längre. Varför ska man hålla på. Varför kan vi inte bara acceptera den ordning vi själva har skapat? Det har ju fungerat hittills. Eller hur? Vi som lever i ett fritt och demokratiskt land varför ska vi hålla på och bry oss struntsaker som skillnaden mellan män och kvinnor? Mellan hemlösa och ohemlösa? Mellan bögar och straighta? Mellan en fri människa och en lika fri? Orättvisor som sett i det stora hela är så små och betydelselösa att de knappt finns.
Varför ska vi hålla på.
Men ibland vill jag ta av mig livet. Ta av det dåliga samvete som alla medelsklass svenssons får i modersmjölken. Åka naken på spårvagnen. Utan fodral och bortförklaringar. Klä mig i den kropp som är den rätta. Trots att reklamen skriker att jag ska skämmas. Att tanten bredvid skriker. Att kyla skriker åt mig att sluta försöka vara så märkvädrig och klä på mig fodralet igen.
Jag tog av mig ett liv. Ett liv som aldrig var och aldrig skulle bli. Nu åker jag naken på spårvangen men tanten skriker inte. Ser inte. Bara kylan ser. Och den smeker min hud tills den knottrar sig. Det var kallare än jag trodde. Att vara utan fodral. Men nu finns ingen väg tillbaka. Och snart. Om jag har tur. Hittar jag ett par termobyxor som kan värma mig.
Jag sover aldrig. För sömnen är syster med döden.
Det går en man på en gata. Det regnar. Han syns nästan inte i sina svarta kläder mot allt annat som är svart. Det regnar hårt och jackans huva ligger oanvänd bakom nacken. Han blir våt i ansiktet och i håret. Det måste vara svårt att hålla ögonen öppna. Men han låter vattnet rinna. Bryr sig inte om att torka bort det. Snart är han ju ändå lika våt igen. Det är som att regnet inte rör honom. Varken utanpå. Eller inuti.
Jag ser honom. Jag står på balkongen. Helt i mörker och ser honom. Mannen som går på en gata. Vilken som helst. Där går han ensam. Aldrig medveten om den granskande blicken på balkongen.
Och jag frågar tyst.Vart ska du gå med ditt liv?
Finns det ett regn i dig? Ett oväder som är mer sanning än det som är utanför. Som stormar och rör runt de vatten du inte visste fanns. Du trodde att det hade torkat. Att du inte kände lika mycket nu. Att allt rann av dig. Som dropparna som nu träffat din panna.
Trodde du ja.
Men vart ska du gå med ditt liv?
Till porten på andra sidan gatan svarar din nacke som lättad försvinner in i den torra värmen. En man som kommit hem. Och han bär med sig ett regn. Precis som jag. Och det är beviset på att vi känner. Även om huvan förblir nedfälld.
Jag vänder min nacke mot hans och går in från balkongen.
Aldrig ska mitt vatten få torka.
