Att ta av sig livet.
Ibland önskar jag att jag kunde ta av mig livet. Dra ner dragkedjan och kliva ut fodralet. Ta mig ur den lyxförpackning som är jag. Visst låter det klyschigt? Tro mig, jag är en klyscha.
Jag tror att alla vill chocka. Alla har någon gång tänkt tanken hur det skulle vara att helt gå emot normen. Kanske vågade vi mer när vi var yngre. Men nu är vi för gamla. Orkar inte längre. Varför ska man hålla på. Varför kan vi inte bara acceptera den ordning vi själva har skapat? Det har ju fungerat hittills. Eller hur? Vi som lever i ett fritt och demokratiskt land varför ska vi hålla på och bry oss struntsaker som skillnaden mellan män och kvinnor? Mellan hemlösa och ohemlösa? Mellan bögar och straighta? Mellan en fri människa och en lika fri? Orättvisor som sett i det stora hela är så små och betydelselösa att de knappt finns.
Varför ska vi hålla på.
Men ibland vill jag ta av mig livet. Ta av det dåliga samvete som alla medelsklass svenssons får i modersmjölken. Åka naken på spårvagnen. Utan fodral och bortförklaringar. Klä mig i den kropp som är den rätta. Trots att reklamen skriker att jag ska skämmas. Att tanten bredvid skriker. Att kyla skriker åt mig att sluta försöka vara så märkvädrig och klä på mig fodralet igen.
Jag tog av mig ett liv. Ett liv som aldrig var och aldrig skulle bli. Nu åker jag naken på spårvangen men tanten skriker inte. Ser inte. Bara kylan ser. Och den smeker min hud tills den knottrar sig. Det var kallare än jag trodde. Att vara utan fodral. Men nu finns ingen väg tillbaka. Och snart. Om jag har tur. Hittar jag ett par termobyxor som kan värma mig.
