Tankar från en helt vanlig hjärna.

 

 

 

 

Jag tror att de flesta familjer har sin grej. Någonting som alla liksom kan samlas runt. När jag växte upp var det många av mina vänner vars familjer hade fotboll och innebandy som gemensamt intresse. Det började väl antagligen med sportiga föräldrar som sedan överförde detta till barnen. Barnens fortsatta intresse gör att föräldrar får ännu mera utlopp för sportnörderiet. Fotboll om sommaren och innebandy på vintern. Mycket praktiskt. Andra av mina vänners familjer spelade bingolotto, andra hade hund, några få seglade och någon enstaka var religiös.

 

Självklart har alla familjer många intressen. Självklart eftersom alla familjer består av individer som alla påverkar varandra. Men jag vill tro att oftast finns det ändå ett intresse som står över alla de andra. Något som man alltid kan prata om vid matbordet när frågorna om skola, jobb och andra släktingar helt tagit slut. I min familj var och är intresset körmusik. Mina föräldrar träffades en gång i urminnes tider i Upplands Nationskör och någonstans där tror jag det började. På den tiden då alla mina vänners familjer gick på innebandymatcher och spelade bingolotto tyckte jag att det var pinsamt. Jag tyckte att de där sportfamiljerna var så mycket coolare än min familj. Även om jag själv aldrig hade något sportintresse drömde jag många gånger om att min familj skulle vara som dem.

 

Idag är att sjunga i kör något av det bästa jag vet. En regning tisdagskväll i november. Jag är trött, livet suger i största allmänhet och promenaden till kören känns väldigt lång. Men så kommer jag in genom dörrarna till övningssalen (gärna lite sent för jag älskar kör men hatar uppsjungning) och möter människor som delar mitt intresse. Vi sjunger tillsammans. Skapar tillsammans. Om inte jag har gjort min läxa påverkas hon som sitter bredvid mig och om inte han i tenoren dyker upp kanske hela stycket faller. Samtidigt som jag har krav på mig att prestera kan jag också falla tillbaka på de andra. Vi stöttar varandra och där jag sjunger fel sjunger min stämkompis rätt. Så blir det äntligen konsert och den kick som kommer av att få visa upp något man slitit med är värt alla novemberpromenader i världen.

 

Egentligen är körsång som vilken lagsport som helst. Om Karin som spelade innebandy inte dök upp på träningen kanske laget inte vann nästa match för att hon missat något vikigt. Samma sak gäller när man sjunger i kör. Jag tror det är anledningen till att jag älskar det.

 

Så egentligen är kanske inte min familjs intresse så olikt de där sportfamiljerna som jag alltid såg upp till. Egentligen är ju kör och innebandy nästan samma sak.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Igår och idag har jag lyssnat på podversionen av vinter i P1 med Bodil Malmsten. Först lyssnade jag en gång. Sen en gång till. Och en till. Kändes som att jag var tvungen att höra det flera gånger för att få med mig varje ord. Väl hemma i köket fick google sätta ett ansikte till rösten som berört mig så. Bodil fladdrade runt mellan olika ämnen och analyser. Den ena analysen mer träffsäker än den andra.

 

En av de saker som Bodil tar upp är något jag själv funderat över många gånger. Ett fenomen nära besläktat till Jantelagen. Nämligen tänk-om-alla-gjorde-så tänket.

 

Tänk om alla människor skulle röka. Tänk om alla skulle vara så ointresserade av matlagning som jag. Tänk om alla 30 elever skulle prata så hög som du gör nu Agnes!
Ja, hur skulle det se ut?

 

Tänk om alla världens flyktingar kom till Sverige. Tänk om alla fick stanna.

Tänk om alla alltid skulle få sin vilja igenom. Tänk om alla skulle vara sjukskrivna. Samtidigt!

Men alla är inte sjukskrivna samtidigt. Det är det som får Sverige att gå runt ändå.

 

Tänk-om-alla-gjorde-så tänket är skapat i syfte att skrämma oss. Lite som när man förr berättade för barn om troll och häxor för att hålla dem borta från skogen. På samma sätt vill detta tänk ge en bild av hur illa det skulle kunna gå och vilken tur vi har att det inte är så.

 

 

 

Men tänk om vi skulle vända på det.

 

 

 

Tänk om alla skulle sopsortera. Tänk om alla skulle skänka pengar till barnen som inte har några. Tänk om alla aldrig skulle röka, stjäla, eller bruka våld. Tänk om alla de flyktingar som kom till Sverige fick stanna och alla gjorde allt för att de skulle ha det så bra som möjligt.

Istället för att skrämma kan en sådant tänk motivera oss. Gå ut i skogen så kanske du möter ett troll som bjuder dig på middag och läser sagor du aldrig kunnat drömma om!

 

Ja tänk om alla var lika kloka som Bodil.

Jag svettas, är trött och luktar korv om händerna. Reslutat av dagens utflykt med 18 barn.

Mot allt bättre vetande bestämmer jag mig för att den här eftermiddagen ska jag köpa ny träningsbh.

 

Jag ser mig själv som en hyfsat intelligent person. Jag äger många böcker, jag ser på nyheterna och tillhör gruppen som tycker att TP är mer roligt än förnedrande.

Trots allt detta väljer jag alltså just denna fredag till att klä av mig naken på allmän plats. Jag har ju en fuldag! För guds skull, varenda vettig människa vet väl att om man har en fuldag kan man inte gå och shoppa! Det är ju vansinne.

 

Anledningen till denna till synes impulsartade shopping är att jag i flera år tränat med dubbla trängsbhar. Något som helt enkelt varit nödvändigt för att hålla allt på plats. Länge trodde jag mig var ensam om problemet att hitta en bh som satt tillräckligt tight. När jag så äntligen vågad outa mina bekymmer fick jag tipset att gå till en dansklädesbutik. Detta var någon gång i somras. Sagt och gjort en grådaskig fredag i februari får min hjärna för sig att idag är det dags!

 

Den första passar förståss inte. Inte den andra heller. Hon som hjälper mig har sjukt snygg kropp. Säkert är hon dansare. Säkert har hon perfekta bröst och tycker att mina är motbjudande. Hon undrar säkert vad jag som är så tjock gör här. Jag är ju uppenbarligen inte dansare i alla fall. Fint hår har hon också. Nej, nu orkar jag inte mer.

Jag klär på mig och går utan att tacka för hjälpen.

Trots detta totala misslyckande ger jag inte upp. Jag har ju bestämt mig för att idag SKA jag köpa en träningsbh. Ett sista försök. Jag går in på löplabbet. Avsäger mig snabbt all hjälp från en alldeles för söta butikstjejen och kastar mig in på provrummet med några i all hast hopplockade storlekar. Får på nytt av mig alla ullkoftor och står sånär naken framför spegeln.

 

”Du är tjock. Du har fett hår. Du är färglös och värdelös. Gå ut här ifrån!”

Det är vad spegeln i provrummet säger till mig. Fast egentligen är det ju jag som säger det, speglar kan ju som bekant bara avbilda verkligenheten.

Jag står där och ser på min kropp i lysrörsljuset och funderar.

 

Tänk hur stort universum är.

 

(Jag vet, randoom tanke, jag blev också förvånad men ibland är hjärnan outgrundlig.)

 

Så tänkte jag vidare.

 

Rymden blir bara större och större, jorden är bara en liten liten fjärt i det stora ingenting.

Tänk då hur liten jag är.

Och hur liten är då inte min mage?

Här står jag och har sån ångest över den här lilla, lilla magen och snackar om att jag har en fuldag. Det är ju nästan en förolämpning mot universum som aldrig slutar växa.

 

Jag skrattar lite åt mig själv och kränger på mig den första bhn i högen.

Den passar perfekt.

Tack universum för att du ger mig perspektiv.

 

Att betrakta människor är en av mina favoritsysslor. Ibland räcker det med att på avstånd beundrar och förundras av olika beteenden. Det ena märkligare än det andra. Men ibland kan jag inte låta bli att utföra vissa.. kan man kalla det.. sociala experiment.

 

En favorit. Jag går på en trottoar och märker att någon närmar sig bakifrån. Jag saktar då in stegen något tills det att personen bakom är på väg att passera. Då ökar jag på stegen igen så att vi istället går jämsides. Detta är för många otroligt stressande. Flera gånger har det hänt att den stackars människan tillslut nästan springer för att komma om mig. Mycket underhållande.

 

Men oftast brukar jag nog betrakta. Och observera. För visst finns det ändå en skillnad mellan de två orden. Det är en sak att titta på något, att med ögat betrakta. En annan sak är att kunna tolka det vi ser, att med tanken observera.

Mycket av det som jag observerar hos människor är kanske helt oviktiga saker. Ändå tycker jag om att fundera över varför mannen i fönstret på andra sidan gatan har en gigantisk flatsceentv som han aldrig ser på. Eller undra över den färglösa, malätna kofta som den annars så supertrendiga mamman på dagis aldrig verkar vilja ta av sig.

 

Kanske behöver att observera inte vara mer än så. En stilla undran. Men det är just det faktum att frågan kom upp som jag tror är viktig.

 

Visst är det ofta helt oviktiga ting jag grubblar. Men tänk bara vad mycket tråkigare livet skulle vara utan saker att grubbla över.