Tribute to körsång.
Jag tror att de flesta familjer har sin grej. Någonting som alla liksom kan samlas runt. När jag växte upp var det många av mina vänner vars familjer hade fotboll och innebandy som gemensamt intresse. Det började väl antagligen med sportiga föräldrar som sedan överförde detta till barnen. Barnens fortsatta intresse gör att föräldrar får ännu mera utlopp för sportnörderiet. Fotboll om sommaren och innebandy på vintern. Mycket praktiskt. Andra av mina vänners familjer spelade bingolotto, andra hade hund, några få seglade och någon enstaka var religiös.
Självklart har alla familjer många intressen. Självklart eftersom alla familjer består av individer som alla påverkar varandra. Men jag vill tro att oftast finns det ändå ett intresse som står över alla de andra. Något som man alltid kan prata om vid matbordet när frågorna om skola, jobb och andra släktingar helt tagit slut. I min familj var och är intresset körmusik. Mina föräldrar träffades en gång i urminnes tider i Upplands Nationskör och någonstans där tror jag det började. På den tiden då alla mina vänners familjer gick på innebandymatcher och spelade bingolotto tyckte jag att det var pinsamt. Jag tyckte att de där sportfamiljerna var så mycket coolare än min familj. Även om jag själv aldrig hade något sportintresse drömde jag många gånger om att min familj skulle vara som dem.
Idag är att sjunga i kör något av det bästa jag vet. En regning tisdagskväll i november. Jag är trött, livet suger i största allmänhet och promenaden till kören känns väldigt lång. Men så kommer jag in genom dörrarna till övningssalen (gärna lite sent för jag älskar kör men hatar uppsjungning) och möter människor som delar mitt intresse. Vi sjunger tillsammans. Skapar tillsammans. Om inte jag har gjort min läxa påverkas hon som sitter bredvid mig och om inte han i tenoren dyker upp kanske hela stycket faller. Samtidigt som jag har krav på mig att prestera kan jag också falla tillbaka på de andra. Vi stöttar varandra och där jag sjunger fel sjunger min stämkompis rätt. Så blir det äntligen konsert och den kick som kommer av att få visa upp något man slitit med är värt alla novemberpromenader i världen.
Egentligen är körsång som vilken lagsport som helst. Om Karin som spelade innebandy inte dök upp på träningen kanske laget inte vann nästa match för att hon missat något vikigt. Samma sak gäller när man sjunger i kör. Jag tror det är anledningen till att jag älskar det.
Så egentligen är kanske inte min familjs intresse så olikt de där sportfamiljerna som jag alltid såg upp till. Egentligen är ju kör och innebandy nästan samma sak.
