Tankar från en helt vanlig hjärna.

Ibland skäller jag på barnen. Ibland skäller jag på dem för att de inte kan bestämma sig. De vill alltid för mycket eller för lite. Och när de äntligen lyckats fatta ett beslut ångrar de sig nästan varje gång. Föräldrar säger gärna om sina barn saker i stil med ”Ja, den här hon vet då vad hon vill. Hon är en mycket bestämd ung dam”. Nog kan det vara så tänker jag men bara om någon annan skulle vilja det rakt motsatta. Med lite motstånd blir ställningstaganden ofta mycket lättare. Det är inte i den typen av beslut svårigheten ligger. Det är i de helt fria valen. När varken mamma eller jag har någon åsikt i frågan, det är då de får problem.

Så jag skäller en stund. De bestämmer sig. Och sen är det bra.

 

Men vilken hycklare jag är. För den som verkligen inte kan bestämma sig är ju jag. Jag vill alltid för mycket eller för lite. Och om jag äntligen lyckats fatta ett beslut så ändrar jag mig nästan varje gång. Ett par gånger till och med. Undrar varför det är så. Varför velar vi? Det är ju så sällan man bara har en chans. Skulle man av någon anledning råka fatta fel beslut så går det nästan alltid att ordna. Och om man trots allt bara skulle ha en chans på något, ja vad finns det då att vela om? Vi lever bara en gång. Det är bara att hoppa och hoppas att man för eller senare landar igen.

 

 

Men jag velar på. Både inuti och utanför. Sol och regn om vart annat. Ibland båda samtidigt. Det kallas vitterväder. När det både regnar och är sol på samma gång. Ibland är jag ett vitterväder. Här skulle det passa bra med en metafor om regnbågar. Något i stil med att även ur kaoset av regn och sol växer något fram. Mitt i allt det ologiska bildas något av det vackraste och mest magiska vi har. En regnbåge och löftet om en skatt. Men jag vet inte. Känns lite väl smörigt. Och jag är inte på något smörigt humör idag. Jag är mest trött på det. Det vore bara så skönt om regnet bara ville regna färdigt någon gång så solen kan lysa på riktigt.

Så man vet i vilken sinnesstämning man ska klä sig.

 

Jag ska sluta skälla på barnen. Man ska inte skälla på barn. Särskilt inte om man själv är ännu värre. För precis som barnen tror jag att anledningen till att jag velar är rädslan att gå miste om något. Vad det är kan vara. Mista självkänsla, respekt, pengar, en upplevelse, tid eller en vän. Det är de helt fira valen som är de svåra. Tänk om jag väljer fel och missar något helt fantastiskt som fanns längs en annan väg. Tänk om jag faller ner i diket och inte kommer upp. Det gäller att se efter vart man sätter fötterna och det gör jag. Noga.

Det är då jag velar.

 

Men vi gör så gott vi kan jag och barnen. Vi tar oss sakta fram och en dag ska det nog bli något av oss också. Även om vi hinner ångra oss några gånger på vägen så följer går vi i alla fall framåt.

Och det är väl ändå det som räknas.

 

Jag undrar vad det är som händer i kroppen när man saknar någon. Vad är det för kemikalier som blandar sig med varandra och som skapar alla dessa konstiga bilder och minnen du inte ens visste att du hade.

 

Du minns en lukt. Ett mönster. En färg på ett tyg som plötsligt blir så klar att du nästan kan ta på det. En stålande guldröd färg som drar dig till sig. Allt du vill är att omfamnas av det varma röda. Känna lukten. Se mönstret i väven. Allt som är du skriker av saknad efter värmen. Vad det än är som finns inne i det guldskimrande röda tyget så måste du dit. Du måste få det tillbaka. En omtumlande skakande saknad. Efter någon.

 

Jag skrev en gång ner några ord.

 

”Aldrig är människor så perfekta som i de stunder vi längtar efter dem”.

 

Jag vet inte om det stämmer helt men nog är det lätt att låta avståndet sudda ut alla de fel man tidigare sett på nära håll. Man pratar inte illa om någon som är död. Man väljer att minnas allt det som var fint med den döde. (Kanske undantaget Hitler och några till) Det samma tror jag gäller i saknaden av de som trots allt fortfarande lever. När det plötsligt uppstår någon typ av avstånd mellan människor som tidigare stått nära varandra glömmer du gärna allt som det som varit negativt. Saker som du stört dig på blir plötsligt till en charmig egenskap. Ingen är ju perfekt tänker du kanske och väljer därmed den lätta vägen. Om nu saknad någonsin kan kallas lätt.

 

Men är det inte också det som är det fantastiska med att få sakna någon? Att det kan öppna dina ögon och hjälpa dig att se bortom alla detaljer. Istället är det helhetsbilden som blir viktig när det andra blir till småsaker. För vad spelar det egentligen för roll. Det där ordet, den där gesten, det där barnliga sättet att intressera sig för saker som du bara inte kan fatta hur någon någonsin skulle kunna bry sig det minsta om. Men tänker du, detta är egenskaper. Charmiga egenskaper till och med. (Om man är av den lite väl positiva typen.)

Och om det är så. Om det finns någon sanning i detta resonemang så skulle alltså saknad kunna skapa större förståelse mellan människor. Man brukar ju säga att man inte vet vad man har förän man mister det. Nog gäller väl det i högsta grad för människor vi saknar.

 

Jag tror att alla mår bra av att sakna varandra ibland.

Men nu tycker jag det räcker!

En gång i tiden skrev jag dikter. Nu bloggar jag. Egentligen är det inte så stor skillnad. Orden finns ju redan. Min uppgift är bara satt sätta dem i rätt ordning. Svårare än så är det inte. Tänk att något så enkelt som att göra om sina tankar till ord kan ha en sådan läkande effekt. När jag började skriva var det mest kärleksdikter. Jag skrev om känslor jag aldrig upplevt. Ändå kände jag en sådan tillfredställelse varje gång en dikt var färdig. Som att jag genom mina ord fick uppleva det jag dittills bara hört om. Det var nästan lika bra.

 

Numera skriver jag mest om saker jag faktiskt upplevt. Men känslan som kommer av en färdig text är fortfarande den samma som när jag var 16. Jag tröstar mig själv med ord. De håller mig sällskap när ensamheten tränger sig på. När den tar överhanden och jag inte förmår släppa in någon annan är just den. I det stängda rummet finns alltid orden kvar och håller om mig. Vaggar mig ändå tills oron lagt sig. De överger mig aldrig.

 

Vad hade jag tagit mig till utan alla dessa ord? Förmodligen hade jag sprängts sönder av vettlösa tankar som löpt amok i min hjärna. De hade sprungit runt, runt tills jag blivit så yr att föll ihop. Jag som inte ens klarar av att ge fart till barnen när de gungar utan att bli sjösjuk. Nej, man förstår ju att jag någonstans måste tankarna få komma ut.

Så jag skriver. Och jag skriver. Tack för att ni låter mig göra det.

 

 

 

 

 

 

 

Jag tänkte bjuda på en dikt från sextonåriga Agnes. Redan då visste jag mer än jag gör nu.

 

 

Spåren (efter dig)

 

Sjumiljoner höststormar viner runt mitt skrivbord

och tillslut slår bordslampan i golvet

 

Jag lutar mig bakåt

kan bara se på

när filofaxens välfyllda sidor virvlar i väg utom räckhåll

 

Någon skulle kanske sett en sorts symbolik i detta

mitt noggrant planerade liv

I total upplösning

 

Men frågan jag fortsätter att ställa mig är:

hjälper det att stänga fönstret

eller kommer vinden leta sig in ändå?

 

så jag sitter kvar och väntar på ett riktigt tecken

 

*

Jag är uppvuxen i skogen. Jag gillar den inte. Trots att den funnits rätt utanför fönstret varje dag av mitt liv och aldrig gjort mig något som helst ont så skrämmer den mig. I alla fall när den är mörk. Då står den här. Hotfull som en dörrvakt och säger att om jag ville skulle jag kunna plocka upp dig och kasta iväg dig så långt att du aldrig hittar hem. Nej, jag och skogen har nog aldrig funnit varandra.

 

Men när jag sitter på tåget mellan Oslo och Stockholm står den där igen. Precis samma skog som när jag var liten. Fast en helt annan förstås. Nu plötsligt tycker jag den är vacker. Stilla och majestätisk snarare än skräckinjagande. Med stolthet fyller den ut tomrummet mellan alla sjöarna i Värmland. Evig och beständig. Trodde jag.

 

Tills jag börjar sätta mig in i den pågående debatten om det svenska skogsbruket. Jo, för det heter inte längre skog. Det heter skogsbruk. Idag är nämligen nästan all skog i Sverige planterad. Det finns en plan för vartenda träd. Trädet har en uppgift. Det finns en mening med dess liv. Kanske ska trädet bli till ved eller papper. Kanske blir det till byggmaterial hos BAUHAUS eller ett bord från IKEA. (Nej just det, de använder ju bara rysk urskog. Fel av mig.) Eller kanske trädet har riktigt tur och rent av får pryda en vacker liten barnskärt i form av en Pampersprodukt med extra uppsugningsförmåga. Det vore nått det!

 

Kanske står träden i Värmland där och säger till varandra: ”De visste inte hur bra de hade det förr i tiden. Tänk när de räckte med att bara stå. På den tiden var det oftast nog att dricka vatten och göra syre tills de inte pallade mer och dog. Medans vi bara får leva halva våra liv, uppställda i trånga rader så att vi knappt får se solen. Nä, det var banne mig bättre förr.”

 

Ibland känner jag mig som ett träd. Helst av allt skulle jag vilja ställa mig till raden av granar längs vattnet i Arvika och vara bitter över att jag snart inte får stå kvar längre. Vi skulle stå där tillsammans som en enad front och egga varandra med ord om kamp och motstånd. Tills den dagen motorsågskillarna från Stora Enso kom och sågade av våra rötter. Då skulle vi falla. Oåterkalleligt. Jämnade med marken.

 

Att falla som en fura heter det. Ibland göra jag det jag också. Det gör ont. Men till skillnad från de riktiga furorna kan jag resa mig igen. Om jag har tur. Därför blir jag plötsligt lite ledsen när jag nu ser ut på det snabbt passerande landskapet. Tänk att vara skapat för ett syfte. Att ha en uppgift. Att bli en blöja. Näe. Hur illa jag än tyckte om skogen hemma när jag var liten hoppas jag av hela mitt hjärta att den slipper detta öde. Jag hoppas den bara är där. Tills den inte pallar trycket och faller mjukt ner i mossan för att tillslut få vila från allt stående. Kanske det även kunde funka för mig?

 

Jag hör inte tystnade men jag vet att den finns där.

Där utanför fönstret.

Den talar till mig.

Den ger mig kraft att palla.

 

 

 

 

Jag är kändiskåt. Jag erkänner. Guilty as charged. Varenda gång jag åker till Stockholm kan jag inte låta bli att spana lite extra efter bekanta ansikten. Ibland kan man till och med se en eller annan kändis hemma i Uppsala. En av mina favoriter är Jon. Jon är var förut designer i Room Service på kanal 5. Numera syns han i ett program på svt tror jag.  Men Jon bor i Uppsala och varje gång jag råkar skymta honom blir jag alldeles darrig. Så var den dagen räddad.

 

Visst kan det låta patetiskt men jag tror inte jag är ensam. Nog är vi alla mer eller mindre kändiskåta. Dock kanske det inte är alla som skulle börja darra om de såg en före detta inredare i ett numera nedlagt kanal 5 program. Men det är sånt man får leva med.

 

Numera bor ju jag faktiskt i en huvudstad. Detta råkar dessutom vara en huvudstad i ett land med väldigt få invånare. Från detta drar jag slutsatsen att förmodligen bor de flesta norska kändisarna inom en förhållandevis liten radie från mig. Alltså borde jag kunna kändisspana hela dagarna men som tidigare konstaterats är min kunskap om norska kändisar tämligen begränsad.

 

Detta gäller faktiskt även för Sverige. Jag känner knapp igen någon. Sist jag var i Stockholm satt jag på tågstationen för att vänta på vännen jag skulle träffa. Jag spanar som vanligt lite extra efter bekanta ansikten. Så ser jag plötsligt någon.

”Titta! Jag ser han den skäggiga i Kalla Fakta!”.

Ja, jag sa det högt. Till mitt försvar pratade jag i telefon så tanken bara kom ut i ord. Jag skrattar lite generat och hoppas att ingen i närheten hann uppfatta min idiotiska mening. Någon minut senare trycker jag av telefonen. Bredvid mig på bänken sitter en äldre dam som hittills verkat helt försjunken i en bok om trädgårdar. Men nu lutar sig plötsligt mot mig.

Med förtrolig och omsorgsfull stämma säger hon ”Det där var inte han den skäggiga i Kalla Fakta. Det var Peter Eriksson. Han var språkrör för Miljöpartiet. I 8 år faktiskt. Numera är han ordförande i konstitutionsutskottet.” Så ler hon och återvänder till sin bok.

”Jaha” är allt jag får fram till svar.

 

Tack och lov att hon inte kan läsa tankar. För vad som är ännu pinsammare än att jag förväxlat två personer som ju faktiskt inte alls är lika varandra är att jag faktiskt röstad på Miljöpartiet i senaste valet. Där med kan man ju tycka att jag borde vetat hur dess partiledare såg ut. Men icke.

 

Idag kan nästan vem som helst bli känd. Och vem som helst blir det. Det krävs nästan ingenting för att människor ska räkna dig som känd. Dock är detta ett snabbt övergående tillstånd. Om du inte fortsätter att synas blir du snabbt ersatt med någon annan som syns bättre än dig. Egentligen är det märkligt att vi svenskar som är så måna om att inte sticka ut blir så fascinerade av dessa människor. Kanske handlar det om en form av avundsjuka. Förmodligen är det så.

 

Den enda form av kändisskap jag upplevt var när vi var i Kina. Tror aldrig jag blivit så fottad i mitt liv. Vart vi en kom hoppa det fram små kineser som ville posera tillsammans med oss. Och orkade de inte ta fram kameran, nöjde de sig med att skratta och peka på. Vid ett tillfälle var den kvinna som ville ta en bild med mig. Plötsligt håller jag ett barn i famnen. Det är kvinnan som gett mig sitt barn som inte kan vara mer en ett par veckor gammal. Så går iväg hon för att se till att bilden blir bra. Och där står och känner mig som en brottsling som stulit en nyfödd baby. Galna människor.. Efter två veckor av ”kändisskap” var det väldigt skönt att komma hem till Sverige och bli anonym igen. Så egentligen trivs jag nog ganska bra med att vara totalt okändis.

 

Men bara för att man själv inte har någon önskan om att bli känd finns det ju inget som säger att man inte ändå kan tycka att det är kul med andra som är det. Tänk när jag var 12 år och vi åkte samma flyg som Martin Timell och hans son Mattias till Gran Canaria. På den här tiden var jag otroligt kär i Mattias Timell då han synts en del i Äntligen hemma. Han satt framför mig på flyget. Jag kunde knappt andas. Så plötsligt vänder sig människan om och två hasselnötsbruna ögon glittrar mot mig. ”Nu”, tänker jag. Nu händer det.

”Är det okej om jag lutar stolen lite?” kommer det från hans ljuvliga läppar. Jag tror att jag lyckas stamma fram ett ja. Minns inte längre. Han hade pratat med mig och jag dog. Sen var jag världens lyckligaste 12-åring hela semestern.

 

 

/pretty girl in a car nr5