Tankar från en helt vanlig hjärna.

Jag är kändiskåt. Jag erkänner. Guilty as charged. Varenda gång jag åker till Stockholm kan jag inte låta bli att spana lite extra efter bekanta ansikten. Ibland kan man till och med se en eller annan kändis hemma i Uppsala. En av mina favoriter är Jon. Jon är var förut designer i Room Service på kanal 5. Numera syns han i ett program på svt tror jag.  Men Jon bor i Uppsala och varje gång jag råkar skymta honom blir jag alldeles darrig. Så var den dagen räddad.

Visst kan det låta patetiskt men jag tror inte jag är ensam. Nog är vi alla mer eller mindre kändiskåta. Dock kanske det inte är alla som skulle börja darra om de såg en före detta inredare i ett numera nedlagt kanal 5 program. Men det är sånt man får leva med.

Numera bor ju jag faktiskt i en huvudstad. Detta råkar dessutom vara en huvudstad i ett land med väldigt få invånare. Från detta drar jag slutsatsen att förmodligen bor de flesta norska kändisarna inom en förhållandevis liten radie från mig. Alltså borde jag kunna kändisspana hela dagarna men som tidigare konstaterats är min kunskap om norska kändisar tämligen begränsad.

Detta gäller faktiskt även för Sverige. Jag känner knapp igen någon. Sist jag var i Stockholm satt jag på tågstationen för att vänta på vännen jag skulle träffa. Jag spanar som vanligt lite extra efter bekanta ansikten. Så ser jag plötsligt någon.

”Titta! Jag ser han den skäggiga i Kalla Fakta!”.

Ja, jag sa det högt. Till mitt försvar pratade jag i telefon så tanken bara kom ut i ord. Jag skrattar lite generat och hoppas att ingen i närheten hann uppfatta min idiotiska mening. Någon minut senare trycker jag av telefonen. Bredvid mig på bänken sitter en äldre dam som hittills verkat helt försjunken i en bok om trädgårdar. Men nu lutar sig plötsligt mot mig.

Med förtrolig och omsorgsfull stämma säger hon ”Det där var inte han den skäggiga i Kalla Fakta. Det var Peter Eriksson. Han var språkrör för Miljöpartiet. I 8 år faktiskt. Numera är han ordförande i konstitutionsutskottet.” Så ler hon och återvänder till sin bok.

”Jaha” är allt jag får fram till svar.

Tack och lov att hon inte kan läsa tankar. För vad som är ännu pinsammare än att jag förväxlat två personer som ju faktiskt inte alls är lika varandra är att jag faktiskt röstad på Miljöpartiet i senaste valet. Där med kan man ju tycka att jag borde vetat hur dess partiledare såg ut. Men icke.

Idag kan nästan vem som helst bli känd. Och vem som helst blir det. Det krävs nästan ingenting för att människor ska räkna dig som känd. Dock är detta ett snabbt övergående tillstånd. Om du inte fortsätter att synas blir du snabbt ersatt med någon annan som syns bättre än dig. Egentligen är det märkligt att vi svenskar som är så måna om att inte sticka ut blir så fascinerade av dessa människor. Kanske handlar det om en form av avundsjuka. Förmodligen är det så.

Den enda form av kändisskap jag upplevt var när vi var i Kina. Tror aldrig jag blivit så fottad i mitt liv. Vart vi en kom hoppa det fram små kineser som ville posera tillsammans med oss. Och orkade de inte ta fram kameran, nöjde de sig med att skratta och peka på. Vid ett tillfälle var den kvinna som ville ta en bild med mig. Plötsligt håller jag ett barn i famnen. Det är kvinnan som gett mig sitt barn som inte kan vara mer en ett par veckor gammal. Så går iväg hon för att se till att bilden blir bra. Och där står och känner mig som en brottsling som stulit en nyfödd baby. Galna människor.. Efter två veckor av ”kändisskap” var det väldigt skönt att komma hem till Sverige och bli anonym igen. Så egentligen trivs jag nog ganska bra med att vara totalt okändis.

Men bara för att man själv inte har någon önskan om att bli känd finns det ju inget som säger att man inte ändå kan tycka att det är kul med andra som är det. Tänk när jag var 12 år och vi åkte samma flyg som Martin Timell och hans son Mattias till Gran Canaria. På den här tiden var jag otroligt kär i Mattias Timell då han synts en del i Äntligen hemma. Han satt framför mig på flyget. Jag kunde knappt andas. Så plötsligt vänder sig människan om och två hasselnötsbruna ögon glittrar mot mig. ”Nu”, tänker jag. Nu händer det.

”Är det okej om jag lutar stolen lite?” kommer det från hans ljuvliga läppar. Jag tror att jag lyckas stamma fram ett ja. Minns inte längre. Han hade pratat med mig och jag dog. Sen var jag världens lyckligaste 12-åring hela semestern.

/pretty girl in a car nr5