Tankar från en helt vanlig hjärna.

Jag får så dåligt samvete när jag får ångest. När jag hatar min kropp, när jag känner mig ensam utan att orka träffa någon. När jag åker till Ikea, som jag hatar, för att jag MÅSTE faktiskt köpa ett nytt överdrag till soffan och kommer fram till kassan bara för att upptäcka att plånboken ligger hemma på landet och jag vill gråta över mitt förfärliga liv. Då får jag dåligt samvete. Med all rätt kanske.

 

I sådan situationer brukar jag påminna mig själv om att jag faktiskt har två ben. Och det ska jag vara jävligt glad över. Tänk om jag bara hade haft ett. Då hade jag aldrig kunnat bli fotbollsproffs! Det blev jag ju förvisso inte ändå men jag hade kunnat. Om jag velat och hade haft det minsta intresse för bollar. Men hade jag bara haft ett ben hade jag ju inte haft en chans! Tänk det då. 

Nej jag är tacksam för mina ben tänker jag när jag sitter i bilen på Ikeas parkering och ilskan över den glömda plånboken rinner av mig. Det är egentligen inte på grund av den som jag luften känns tung av ångest. Det är allt som händer nu. Allt nytt. Jag är en kameliont. Jag kan anpassa mig och passa in nästan var som helst. Men det betyder inte att jag gillar det. Förändringen. 

Tänk när man har sett fram emot något i flera månader. Kanske år. Och så är det äntligen dags och då. Då vaknar du med ångestmolnet kretsande över sängen. I den tunga luft som pressar sig mot dig når två ord ditt medvetande. "Tänk om..".
Tänk om du blir besviken. 

 

Är inte det ändå bland det värsta som kan hända? Att bli besviken. Du var helt övetygad om att det skulle bli bra. Och så blev det inte det. Jag är expert på att skydda mig mot besvikelse. Jag förväntar mig aldrig något av någon och på så vis kan jag istället bli glatt överraskad om det skulle visa sig att allt slutar lyckligt. Så har jag överlevet i 22 år. Och ett halvt. Fram tills nu. 

 

Jag ska flytta. Igen. Och börja plugga. Igen. Men ändå känns det här som något helt nytt. Jag är så övertygad om att det här kommer att bli bra att jag är livrädd. Hur dum får man bli liksom. Så egentligen blir jag inte förvånad när jag slår upp mina blå och upptäcker molnet. Det hänger där över mig. Nästan som en gammal vän och jag frågar lite försiktigt vart hon hållit hus. Något svar får jag naturligtvis inte. Bara de två orden som kan rucka vilken världsbild som helst. 

 

Men jag tar mig upp ändå. Bestämmer mig för att göra något vettigt av den här dagen och åker till Ikea. Resten står att läsa. Fortfarande i bilen på parkeringsplatsen avsedd för stora barnfamiljer har jag precis tänkt tanken om att jag är tacksam för mina ben. Då ser jag en tjej. I min ålder. Fast mycket snyggare. Långa bruna lockar och ett leende som skulle platsatt i vilken colgate-reklam som helst. Hon sitter och hejar på sin pojkvän som trycker in en ny inköpt säng i en bil som är påtok för liten. Hon sitter. För hon har inga ben. 

 

 

Ibland kan ångest verkligen ta sig väldigt märkliga uttryck.

 

Nu har jag haft körkort i snart fyra år och jag älskar att köra bil. Idag känner jag mig för det mesta helt trygg i förarsätet, dock har det inte alltid varit så. Precis som för alla nykläckta förare hade jag en del problem där i början. Men det var inte någon av de klassiska svårigheterna. Jag hade inte svårt att fickparkera (jag fickparkerar som en gud), inte heller var jag rädd för snabba omkörningar eller smala landsvägar.

Nej, mitt problem var betydligt mindre.

Mitt problem var sniglar.

 

Ni vet ju hur vägarna ser ut efter att det har regnat. Sniglar. Överallt. Och maskar. Men de har jag aldrig tyckte lika synd om (kanske för att jag sedan 6-årsåldern utan problem grävt upp maskar, trätt upp dem på krok och matat dem till intet ont anande abborrar). Men det är alltså detta som är problemet. Jag tycker så oerhört synd om sniglarna. Kraset från deras små skal är bara det hemskaste ljudet jag någonsin hört. Jag kan inte helt förklara varför det är just sniglar som verkligen har vunnit min sympati. Fiskar bryter jag nacken av utan problem, jag är inte vegetarian eller någon speciellt överdriven djurvän i vanliga fall.  Men det är något med de där små, slemmiga, förvarslösa djuren som väcker den starkaste medkänsla långt inne i mig. Jag menar hur kul kan det egentligen vara att va en snigel? Och så ska de till på köpet bli överkörda av en puckad jätteblondin bara för att de kände för att komma upp ur sitt mörka dike en stund. Näe, det är inte rättvist. Så jag girade och svängde undan alla sniglar tills jag en dag var så nära att krocka med en annan bil att det bara var på håret att vi klarade oss. Det blev en liten tankeställare. Ska jag riskera mitt eget och andra människors liv bara för att lätta mitt eget dåliga samvete och kanske rädda några sniglar? Själklart inte. Så jag blev en snigelmördare.

 

Med åren har jag börjat förlåta mig själv. Men så idag gjorde jag misstaget att gå en promenad precis efter att det hade slutat regna. Intet ont anande gick jag iväg och lägger ganska snabbt märke till två sniglar som slemmar sig fram över vägen, sida vid sida. Så plötsligt slår den gamla ångest tillbaka med full kraft. Jag tycker så synd om det stackars snigelparet. Det går så sakta och vilken sekund som helst kan det komma en bil och köra över dem. Jag kollar över axel för att kontrollera att ingen ser mig innan jag snabbt plockar upp de båda slemklumparna och bär över dem till andra sidan vägen. Puh, ingen såg mig och samvetet är lättat. Jag går några meter till. Där ligger en snigel till. Och en till. Och en till.

 

Promenaden, som vi på här på landet kallar ”lilla rundan”, brukar ta runt 20 min att gå i hyfsat tempo. Idag tog det mig nästan dubbla tiden. Sista biten hem sprang jag, stirrandes upp i himlen, svettig och gråtfärdig för alla de stackars sniglar jag lämnade efter mig. Må detta bli mig en evig påminnelse att aldrig promenera efter ett oväder.