Tankar från en helt vanlig hjärna.

Ibland kan ångest verkligen ta sig väldigt märkliga uttryck.

Nu har jag haft körkort i snart fyra år och jag älskar att köra bil. Idag känner jag mig för det mesta helt trygg i förarsätet, dock har det inte alltid varit så. Precis som för alla nykläckta förare hade jag en del problem där i början. Men det var inte någon av de klassiska svårigheterna. Jag hade inte svårt att fickparkera (jag fickparkerar som en gud), inte heller var jag rädd för snabba omkörningar eller smala landsvägar.

Nej, mitt problem var betydligt mindre.

Mitt problem var sniglar.

Ni vet ju hur vägarna ser ut efter att det har regnat. Sniglar. Överallt. Och maskar. Men de har jag aldrig tyckte lika synd om (kanske för att jag sedan 6-årsåldern utan problem grävt upp maskar, trätt upp dem på krok och matat dem till intet ont anande abborrar). Men det är alltså detta som är problemet. Jag tycker så oerhört synd om sniglarna. Kraset från deras små skal är bara det hemskaste ljudet jag någonsin hört. Jag kan inte helt förklara varför det är just sniglar som verkligen har vunnit min sympati. Fiskar bryter jag nacken av utan problem, jag är inte vegetarian eller någon speciellt överdriven djurvän i vanliga fall.  Men det är något med de där små, slemmiga, förvarslösa djuren som väcker den starkaste medkänsla långt inne i mig. Jag menar hur kul kan det egentligen vara att va en snigel? Och så ska de till på köpet bli överkörda av en puckad jätteblondin bara för att de kände för att komma upp ur sitt mörka dike en stund. Näe, det är inte rättvist. Så jag girade och svängde undan alla sniglar tills jag en dag var så nära att krocka med en annan bil att det bara var på håret att vi klarade oss. Det blev en liten tankeställare. Ska jag riskera mitt eget och andra människors liv bara för att lätta mitt eget dåliga samvete och kanske rädda några sniglar? Själklart inte. Så jag blev en snigelmördare.

Med åren har jag börjat förlåta mig själv. Men så idag gjorde jag misstaget att gå en promenad precis efter att det hade slutat regna. Intet ont anande gick jag iväg och lägger ganska snabbt märke till två sniglar som slemmar sig fram över vägen, sida vid sida. Så plötsligt slår den gamla ångest tillbaka med full kraft. Jag tycker så synd om det stackars snigelparet. Det går så sakta och vilken sekund som helst kan det komma en bil och köra över dem. Jag kollar över axel för att kontrollera att ingen ser mig innan jag snabbt plockar upp de båda slemklumparna och bär över dem till andra sidan vägen. Puh, ingen såg mig och samvetet är lättat. Jag går några meter till. Där ligger en snigel till. Och en till. Och en till.

Promenaden, som vi på här på landet kallar ”lilla rundan”, brukar ta runt 20 min att gå i hyfsat tempo. Idag tog det mig nästan dubbla tiden. Sista biten hem sprang jag, stirrandes upp i himlen, svettig och gråtfärdig för alla de stackars sniglar jag lämnade efter mig. Må detta bli mig en evig påminnelse att aldrig promenera efter ett oväder.