Tankar från en helt vanlig hjärna.

Jag får så dåligt samvete när jag får ångest. När jag hatar min kropp, när jag känner mig ensam utan att orka träffa någon. När jag åker till Ikea, som jag hatar, för att jag MÅSTE faktiskt köpa ett nytt överdrag till soffan och kommer fram till kassan bara för att upptäcka att plånboken ligger hemma på landet och jag vill gråta över mitt förfärliga liv. Då får jag dåligt samvete. Med all rätt kanske.

 

I sådan situationer brukar jag påminna mig själv om att jag faktiskt har två ben. Och det ska jag vara jävligt glad över. Tänk om jag bara hade haft ett. Då hade jag aldrig kunnat bli fotbollsproffs! Det blev jag ju förvisso inte ändå men jag hade kunnat. Om jag velat och hade haft det minsta intresse för bollar. Men hade jag bara haft ett ben hade jag ju inte haft en chans! Tänk det då. 

Nej jag är tacksam för mina ben tänker jag när jag sitter i bilen på Ikeas parkering och ilskan över den glömda plånboken rinner av mig. Det är egentligen inte på grund av den som jag luften känns tung av ångest. Det är allt som händer nu. Allt nytt. Jag är en kameliont. Jag kan anpassa mig och passa in nästan var som helst. Men det betyder inte att jag gillar det. Förändringen. 

Tänk när man har sett fram emot något i flera månader. Kanske år. Och så är det äntligen dags och då. Då vaknar du med ångestmolnet kretsande över sängen. I den tunga luft som pressar sig mot dig når två ord ditt medvetande. "Tänk om..".
Tänk om du blir besviken. 

 

Är inte det ändå bland det värsta som kan hända? Att bli besviken. Du var helt övetygad om att det skulle bli bra. Och så blev det inte det. Jag är expert på att skydda mig mot besvikelse. Jag förväntar mig aldrig något av någon och på så vis kan jag istället bli glatt överraskad om det skulle visa sig att allt slutar lyckligt. Så har jag överlevet i 22 år. Och ett halvt. Fram tills nu. 

 

Jag ska flytta. Igen. Och börja plugga. Igen. Men ändå känns det här som något helt nytt. Jag är så övertygad om att det här kommer att bli bra att jag är livrädd. Hur dum får man bli liksom. Så egentligen blir jag inte förvånad när jag slår upp mina blå och upptäcker molnet. Det hänger där över mig. Nästan som en gammal vän och jag frågar lite försiktigt vart hon hållit hus. Något svar får jag naturligtvis inte. Bara de två orden som kan rucka vilken världsbild som helst. 

 

Men jag tar mig upp ändå. Bestämmer mig för att göra något vettigt av den här dagen och åker till Ikea. Resten står att läsa. Fortfarande i bilen på parkeringsplatsen avsedd för stora barnfamiljer har jag precis tänkt tanken om att jag är tacksam för mina ben. Då ser jag en tjej. I min ålder. Fast mycket snyggare. Långa bruna lockar och ett leende som skulle platsatt i vilken colgate-reklam som helst. Hon sitter och hejar på sin pojkvän som trycker in en ny inköpt säng i en bil som är påtok för liten. Hon sitter. För hon har inga ben.