Vitterväder.
Ibland skäller jag på barnen. Ibland skäller jag på dem för att de inte kan bestämma sig. De vill alltid för mycket eller för lite. Och när de äntligen lyckats fatta ett beslut ångrar de sig nästan varje gång. Föräldrar säger gärna om sina barn saker i stil med ”Ja, den här hon vet då vad hon vill. Hon är en mycket bestämd ung dam”. Nog kan det vara så tänker jag men bara om någon annan skulle vilja det rakt motsatta. Med lite motstånd blir ställningstaganden ofta mycket lättare. Det är inte i den typen av beslut svårigheten ligger. Det är i de helt fria valen. När varken mamma eller jag har någon åsikt i frågan, det är då de får problem.
Så jag skäller en stund. De bestämmer sig. Och sen är det bra.
Men vilken hycklare jag är. För den som verkligen inte kan bestämma sig är ju jag. Jag vill alltid för mycket eller för lite. Och om jag äntligen lyckats fatta ett beslut så ändrar jag mig nästan varje gång. Ett par gånger till och med. Undrar varför det är så. Varför velar vi? Det är ju så sällan man bara har en chans. Skulle man av någon anledning råka fatta fel beslut så går det nästan alltid att ordna. Och om man trots allt bara skulle ha en chans på något, ja vad finns det då att vela om? Vi lever bara en gång. Det är bara att hoppa och hoppas att man för eller senare landar igen.
Men jag velar på. Både inuti och utanför. Sol och regn om vart annat. Ibland båda samtidigt. Det kallas vitterväder. När det både regnar och är sol på samma gång. Ibland är jag ett vitterväder. Här skulle det passa bra med en metafor om regnbågar. Något i stil med att även ur kaoset av regn och sol växer något fram. Mitt i allt det ologiska bildas något av det vackraste och mest magiska vi har. En regnbåge och löftet om en skatt. Men jag vet inte. Känns lite väl smörigt. Och jag är inte på något smörigt humör idag. Jag är mest trött på det. Det vore bara så skönt om regnet bara ville regna färdigt någon gång så solen kan lysa på riktigt.
Så man vet i vilken sinnesstämning man ska klä sig.
Jag ska sluta skälla på barnen. Man ska inte skälla på barn. Särskilt inte om man själv är ännu värre. För precis som barnen tror jag att anledningen till att jag velar är rädslan att gå miste om något. Vad det är kan vara. Mista självkänsla, respekt, pengar, en upplevelse, tid eller en vän. Det är de helt fira valen som är de svåra. Tänk om jag väljer fel och missar något helt fantastiskt som fanns längs en annan väg. Tänk om jag faller ner i diket och inte kommer upp. Det gäller att se efter vart man sätter fötterna och det gör jag. Noga.
Det är då jag velar.
Men vi gör så gott vi kan jag och barnen. Vi tar oss sakta fram och en dag ska det nog bli något av oss också. Även om vi hinner ångra oss några gånger på vägen så följer går vi i alla fall framåt.
Och det är väl ändå det som räknas.
Oss vitterväder emellan:
Självkänsla är inte så underskattat som man kanske tror, och jag har läst att om man inte gör annat än att älta det förflutna och oroa sig för framtiden så pissar man på nuet. Ganska så sant, men jag har i hela mitt liv varit så klibbig av min egen urin att jag inte förstått att det kanske inte är det ultimata sättet att leva.
Nu menar jag inte att du är sängvätare på något sätt, egentligen ville jag bara säga att du nog inte behöver oroa dig. Allt löser sig och alla vägar leder till framtiden, vilket är positivt!
Du inspirerar mig med dina texter vännen!
