Om saknad.
Jag undrar vad det är som händer i kroppen när man saknar någon. Vad är det för kemikalier som blandar sig med varandra och som skapar alla dessa konstiga bilder och minnen du inte ens visste att du hade.
Du minns en lukt. Ett mönster. En färg på ett tyg som plötsligt blir så klar att du nästan kan ta på det. En stålande guldröd färg som drar dig till sig. Allt du vill är att omfamnas av det varma röda. Känna lukten. Se mönstret i väven. Allt som är du skriker av saknad efter värmen. Vad det än är som finns inne i det guldskimrande röda tyget så måste du dit. Du måste få det tillbaka. En omtumlande skakande saknad. Efter någon.
Jag skrev en gång ner några ord.
”Aldrig är människor så perfekta som i de stunder vi längtar efter dem”.
Jag vet inte om det stämmer helt men nog är det lätt att låta avståndet sudda ut alla de fel man tidigare sett på nära håll. Man pratar inte illa om någon som är död. Man väljer att minnas allt det som var fint med den döde. (Kanske undantaget Hitler och några till) Det samma tror jag gäller i saknaden av de som trots allt fortfarande lever. När det plötsligt uppstår någon typ av avstånd mellan människor som tidigare stått nära varandra glömmer du gärna allt som det som varit negativt. Saker som du stört dig på blir plötsligt till en charmig egenskap. Ingen är ju perfekt tänker du kanske och väljer därmed den lätta vägen. Om nu saknad någonsin kan kallas lätt.
Men är det inte också det som är det fantastiska med att få sakna någon? Att det kan öppna dina ögon och hjälpa dig att se bortom alla detaljer. Istället är det helhetsbilden som blir viktig när det andra blir till småsaker. För vad spelar det egentligen för roll. Det där ordet, den där gesten, det där barnliga sättet att intressera sig för saker som du bara inte kan fatta hur någon någonsin skulle kunna bry sig det minsta om. Men tänker du, detta är egenskaper. Charmiga egenskaper till och med. (Om man är av den lite väl positiva typen.)
Och om det är så. Om det finns någon sanning i detta resonemang så skulle alltså saknad kunna skapa större förståelse mellan människor. Man brukar ju säga att man inte vet vad man har förän man mister det. Nog gäller väl det i högsta grad för människor vi saknar.
Jag tror att alla mår bra av att sakna varandra ibland.
Men nu tycker jag det räcker!
