Jag hör inte tystnaden men jag vet att den finns där.
Jag är uppvuxen i skogen. Jag gillar den inte. Trots att den funnits rätt utanför fönstret varje dag av mitt liv och aldrig gjort mig något som helst ont så skrämmer den mig. I alla fall när den är mörk. Då står den här. Hotfull som en dörrvakt och säger att om jag ville skulle jag kunna plocka upp dig och kasta iväg dig så långt att du aldrig hittar hem. Nej, jag och skogen har nog aldrig funnit varandra.
Men när jag sitter på tåget mellan Oslo och Stockholm står den där igen. Precis samma skog som när jag var liten. Fast en helt annan förstås. Nu plötsligt tycker jag den är vacker. Stilla och majestätisk snarare än skräckinjagande. Med stolthet fyller den ut tomrummet mellan alla sjöarna i Värmland. Evig och beständig. Trodde jag.
Tills jag börjar sätta mig in i den pågående debatten om det svenska skogsbruket. Jo, för det heter inte längre skog. Det heter skogsbruk. Idag är nämligen nästan all skog i Sverige planterad. Det finns en plan för vartenda träd. Trädet har en uppgift. Det finns en mening med dess liv. Kanske ska trädet bli till ved eller papper. Kanske blir det till byggmaterial hos BAUHAUS eller ett bord från IKEA. (Nej just det, de använder ju bara rysk urskog. Fel av mig.) Eller kanske trädet har riktigt tur och rent av får pryda en vacker liten barnskärt i form av en Pampersprodukt med extra uppsugningsförmåga. Det vore nått det!
Kanske står träden i Värmland där och säger till varandra: ”De visste inte hur bra de hade det förr i tiden. Tänk när de räckte med att bara stå. På den tiden var det oftast nog att dricka vatten och göra syre tills de inte pallade mer och dog. Medans vi bara får leva halva våra liv, uppställda i trånga rader så att vi knappt får se solen. Nä, det var banne mig bättre förr.”
Ibland känner jag mig som ett träd. Helst av allt skulle jag vilja ställa mig till raden av granar längs vattnet i Arvika och vara bitter över att jag snart inte får stå kvar längre. Vi skulle stå där tillsammans som en enad front och egga varandra med ord om kamp och motstånd. Tills den dagen motorsågskillarna från Stora Enso kom och sågade av våra rötter. Då skulle vi falla. Oåterkalleligt. Jämnade med marken.
Att falla som en fura heter det. Ibland göra jag det jag också. Det gör ont. Men till skillnad från de riktiga furorna kan jag resa mig igen. Om jag har tur. Därför blir jag plötsligt lite ledsen när jag nu ser ut på det snabbt passerande landskapet. Tänk att vara skapat för ett syfte. Att ha en uppgift. Att bli en blöja. Näe. Hur illa jag än tyckte om skogen hemma när jag var liten hoppas jag av hela mitt hjärta att den slipper detta öde. Jag hoppas den bara är där. Tills den inte pallar trycket och faller mjukt ner i mossan för att tillslut få vila från allt stående. Kanske det även kunde funka för mig?
Jag hör inte tystnade men jag vet att den finns där.
Där utanför fönstret.
Den talar till mig.
Den ger mig kraft att palla.
Flera av dom fina tallar du tittat på från köksfönstret är mer än 200 år gamla och skall få susa i många år framöver. Någon gång faller en eller annan i mjuk mossa och blir till brädor som blir till hus eller andra saker. Bra va!
...Ännu ett storartat tänk från "en helt vanlig hjärna". Jag tror också som du, att den här texten och funderingarna hade din farfar också gillat. Det är faktiskt något både mystiskt och magiskt med en skog...något man bara måste ha respekt för.
Jag kan inte tänka mig något annat än att alla måste har känt det, det där magiska och mystiska, som har levt eller arbetat i en skog, precis som din farfar.
