om orden.
En gång i tiden skrev jag dikter. Nu bloggar jag. Egentligen är det inte så stor skillnad. Orden finns ju redan. Min uppgift är bara satt sätta dem i rätt ordning. Svårare än så är det inte. Tänk att något så enkelt som att göra om sina tankar till ord kan ha en sådan läkande effekt. När jag började skriva var det mest kärleksdikter. Jag skrev om känslor jag aldrig upplevt. Ändå kände jag en sådan tillfredställelse varje gång en dikt var färdig. Som att jag genom mina ord fick uppleva det jag dittills bara hört om. Det var nästan lika bra.
Numera skriver jag mest om saker jag faktiskt upplevt. Men känslan som kommer av en färdig text är fortfarande den samma som när jag var 16. Jag tröstar mig själv med ord. De håller mig sällskap när ensamheten tränger sig på. När den tar överhanden och jag inte förmår släppa in någon annan är just den. I det stängda rummet finns alltid orden kvar och håller om mig. Vaggar mig ändå tills oron lagt sig. De överger mig aldrig.
Vad hade jag tagit mig till utan alla dessa ord? Förmodligen hade jag sprängts sönder av vettlösa tankar som löpt amok i min hjärna. De hade sprungit runt, runt tills jag blivit så yr att föll ihop. Jag som inte ens klarar av att ge fart till barnen när de gungar utan att bli sjösjuk. Nej, man förstår ju att jag någonstans måste tankarna få komma ut.
Så jag skriver. Och jag skriver. Tack för att ni låter mig göra det.
Jag tänkte bjuda på en dikt från sextonåriga Agnes. Redan då visste jag mer än jag gör nu.
Spåren (efter dig)
Sjumiljoner höststormar viner runt mitt skrivbord
och tillslut slår bordslampan i golvet
Jag lutar mig bakåt
kan bara se på
när filofaxens välfyllda sidor virvlar i väg utom räckhåll
Någon skulle kanske sett en sorts symbolik i detta
mitt noggrant planerade liv
I total upplösning
Men frågan jag fortsätter att ställa mig är:
hjälper det att stänga fönstret
eller kommer vinden leta sig in ändå?
så jag sitter kvar och väntar på ett riktigt tecken
*
saker jag tycker är fantastiska med detta inlägg:
1. du (såklart).
2. att du och jag var ungefär lika djupa i gymnasieålder. underbart.
3. att du har nämnt en filofax. jag tror inte jag har hört ordet från någon annan än min mamma, typ -95.
puss bästa!
Vilken underbar dikt mitt hjärta! Det är nästan så man får gå in på poeter.se och åter uppleva dina vackert sammansatta ord. Du har ordets gåva, glöm inte det. Puss
