Tankar från en helt vanlig hjärna.

Jag svettas, är trött och luktar korv om händerna. Reslutat av dagens utflykt med 18 barn.

Mot allt bättre vetande bestämmer jag mig för att den här eftermiddagen ska jag köpa ny träningsbh.

 

Jag ser mig själv som en hyfsat intelligent person. Jag äger många böcker, jag ser på nyheterna och tillhör gruppen som tycker att TP är mer roligt än förnedrande.

Trots allt detta väljer jag alltså just denna fredag till att klä av mig naken på allmän plats. Jag har ju en fuldag! För guds skull, varenda vettig människa vet väl att om man har en fuldag kan man inte gå och shoppa! Det är ju vansinne.

 

Anledningen till denna till synes impulsartade shopping är att jag i flera år tränat med dubbla trängsbhar. Något som helt enkelt varit nödvändigt för att hålla allt på plats. Länge trodde jag mig var ensam om problemet att hitta en bh som satt tillräckligt tight. När jag så äntligen vågad outa mina bekymmer fick jag tipset att gå till en dansklädesbutik. Detta var någon gång i somras. Sagt och gjort en grådaskig fredag i februari får min hjärna för sig att idag är det dags!

 

Den första passar förståss inte. Inte den andra heller. Hon som hjälper mig har sjukt snygg kropp. Säkert är hon dansare. Säkert har hon perfekta bröst och tycker att mina är motbjudande. Hon undrar säkert vad jag som är så tjock gör här. Jag är ju uppenbarligen inte dansare i alla fall. Fint hår har hon också. Nej, nu orkar jag inte mer.

Jag klär på mig och går utan att tacka för hjälpen.

Trots detta totala misslyckande ger jag inte upp. Jag har ju bestämt mig för att idag SKA jag köpa en träningsbh. Ett sista försök. Jag går in på löplabbet. Avsäger mig snabbt all hjälp från en alldeles för söta butikstjejen och kastar mig in på provrummet med några i all hast hopplockade storlekar. Får på nytt av mig alla ullkoftor och står sånär naken framför spegeln.

 

”Du är tjock. Du har fett hår. Du är färglös och värdelös. Gå ut här ifrån!”

Det är vad spegeln i provrummet säger till mig. Fast egentligen är det ju jag som säger det, speglar kan ju som bekant bara avbilda verkligenheten.

Jag står där och ser på min kropp i lysrörsljuset och funderar.

 

Tänk hur stort universum är.

 

(Jag vet, randoom tanke, jag blev också förvånad men ibland är hjärnan outgrundlig.)

 

Så tänkte jag vidare.

 

Rymden blir bara större och större, jorden är bara en liten liten fjärt i det stora ingenting.

Tänk då hur liten jag är.

Och hur liten är då inte min mage?

Här står jag och har sån ångest över den här lilla, lilla magen och snackar om att jag har en fuldag. Det är ju nästan en förolämpning mot universum som aldrig slutar växa.

 

Jag skrattar lite åt mig själv och kränger på mig den första bhn i högen.

Den passar perfekt.

Tack universum för att du ger mig perspektiv.