Det är inte vad vi tittar på utan vad vi ser.
Att betrakta människor är en av mina favoritsysslor. Ibland räcker det med att på avstånd beundrar och förundras av olika beteenden. Det ena märkligare än det andra. Men ibland kan jag inte låta bli att utföra vissa.. kan man kalla det.. sociala experiment.
En favorit. Jag går på en trottoar och märker att någon närmar sig bakifrån. Jag saktar då in stegen något tills det att personen bakom är på väg att passera. Då ökar jag på stegen igen så att vi istället går jämsides. Detta är för många otroligt stressande. Flera gånger har det hänt att den stackars människan tillslut nästan springer för att komma om mig. Mycket underhållande.
Men oftast brukar jag nog betrakta. Och observera. För visst finns det ändå en skillnad mellan de två orden. Det är en sak att titta på något, att med ögat betrakta. En annan sak är att kunna tolka det vi ser, att med tanken observera.
Mycket av det som jag observerar hos människor är kanske helt oviktiga saker. Ändå tycker jag om att fundera över varför mannen i fönstret på andra sidan gatan har en gigantisk flatsceentv som han aldrig ser på. Eller undra över den färglösa, malätna kofta som den annars så supertrendiga mamman på dagis aldrig verkar vilja ta av sig.
Kanske behöver att observera inte vara mer än så. En stilla undran. Men det är just det faktum att frågan kom upp som jag tror är viktig.
Visst är det ofta helt oviktiga ting jag grubblar. Men tänk bara vad mycket tråkigare livet skulle vara utan saker att grubbla över.
