Jag sover aldrig. För sömnen är syster med döden.
Det går en man på en gata. Det regnar. Han syns nästan inte i sina svarta kläder mot allt annat som är svart. Det regnar hårt och jackans huva ligger oanvänd bakom nacken. Han blir våt i ansiktet och i håret. Det måste vara svårt att hålla ögonen öppna. Men han låter vattnet rinna. Bryr sig inte om att torka bort det. Snart är han ju ändå lika våt igen. Det är som att regnet inte rör honom. Varken utanpå. Eller inuti.
Jag ser honom. Jag står på balkongen. Helt i mörker och ser honom. Mannen som går på en gata. Vilken som helst. Där går han ensam. Aldrig medveten om den granskande blicken på balkongen.
Och jag frågar tyst.Vart ska du gå med ditt liv?
Finns det ett regn i dig? Ett oväder som är mer sanning än det som är utanför. Som stormar och rör runt de vatten du inte visste fanns. Du trodde att det hade torkat. Att du inte kände lika mycket nu. Att allt rann av dig. Som dropparna som nu träffat din panna.
Trodde du ja.
Men vart ska du gå med ditt liv?
Till porten på andra sidan gatan svarar din nacke som lättad försvinner in i den torra värmen. En man som kommit hem. Och han bär med sig ett regn. Precis som jag. Och det är beviset på att vi känner. Även om huvan förblir nedfälld.
Jag vänder min nacke mot hans och går in från balkongen.
Aldrig ska mitt vatten få torka.
