Ett svamlande inlägg om hur alla människor har ett liv.
Jag gillar människor. Jag är ibland en sån där jobbigt positiv människa som tror att alla har något intressant att berätta som jag skulle må bra av att veta. Särskilt äldre människor. De har varit med om så mycket. Här om dagen zappade jag förbi en dokumentär om Queen Elisabeth som firar 60 år som drottning av England i år. Som den smygroyalist jag är (eller egentligen inte så mycket i smyg) kunde jag inte slita mig. Tänk vad den människan har sett mycket. Som nykrönt drottning hade hon regelbundna samtal med Winston Churchill, på samma sätt som hon sedan haft med alla brittiska premiärministrar. En gång i veckan sedan 1952. Det är 13 premiärministrar det. Hon har stått i bakgrunden under hela det sena 1900-talet historia och betraktat det från sin skyddade tron. Det är därför jag tycker så mycket om kungahus. De är som en del av en annan tid. En liten del av det arv som vi burit med hos genom historien. En tradition som bevarats och vårdats enda in i 2000-talet. Som en saga från gamla dagar som blir verklighet i våra kungligheter. Heja monakin!
Okej, stopp nu. Det här skulle inte bli ett propagandainlägg för monarkins räkning. Jag ville skriva om hur alla människor bär på något att berätta. Ibland slås jag av tanken när jag sitter på tåget eller på en bänk på Karl Johan. Tänk, att alla de här människorna har ett liv. Varenda en. Alla går de runt här med sina bekymmer och förhoppningar. Och alla bär de på en historia. Historien som sitt liv. Och här sitter jag på första parkett och ser ändå ingenting. För hur ofta frågar vi egentligen okända människor om deras liv. Tillräckligt sällan för att det ska kännas som en ganska stor grej när vi väl gör det. Det skulle väl vara på fyllan i så fall men till och med jag får väl erkänna att folk för det mesta säger mest strunt när de druckit alkohol. Kanske till och med Queen Elizabeth börjar svamla efter ett par glas champagne. En underhållande tanke.
Idag satt jag på legevakten i Oslo ett par timmar. Dit kommer folk som både är skadade och sjuka för att få träffa läkare. Jag skulle få utskrivet ett recept men pga. den stora tillströmningen av halta och lytta blev jag sittandes ganska länge att betrakta de som kom in och ut genom de stora dörrarna. Några ensamma unga tjejer som jag, flera par som sitter med huvudena tätt ihop, mammor med oroliga blickar bärandes på sina barn, stora familjer som skriker högt på språk jag inte förstår, ett gäng med byggjobbare som verkar ha andats in någon giftig gas och panikskrikande flicka som blivit biten av en hund. ”Tänk, tänker jag, att alla de här människorna har ett liv.” Ett liv jag inte har en aning om. Det påminner lite om att tänka på rymden. Det går knappt att föreställa sig alla de komplexa detaljer som har lett alla dessa människor hit just idag. Vi är alla här av samma slum. Att vi just i dag råkade skada oss eller bli sjuka så att illa att vi måste uppsöka läkare. Utan den slumpen hade vi troligen aldrig mötts. Och förmodligen kommer vi aldrig mötas igen. Det är något skrämmande vackert över den tanken. Det oändliga antal liv som finns. Till exempel i ett väntrum.
Så kommer äntligen läkaren och jag får mitt recept. Jag tackar för all hjälp och säger att jag är så nöjd med upplevelsen. Herr läkaren ser undrande på mig och går sin väg utan att säga hej då. Samtidigt verkar byggjobbarna också vara klara att jobba vidare. En av dem slår en annan i ryggen och skrattar högt. Nästan som skolflickor går de ut genom de stora glasdörrarna arm i arm. ”Det gick fem liv på rad. Och aldrig kommer jag få veta vad de skrattade åt.” Men fantisera kan man ju alltid göra. Och fantasi har jag har så det räcker och blir över. Mig går det ingen nöd på. Hur går det för dig?
