”När jag dör ska jag flyga till månen och om du dör samtidigt kan få följa med mig om du vill. ”
Vi var sist kvar på avdelningen. Klockan närmade sig fem och utanför barnehagens fönster hade det börjat snöa. Jag hade gjort färdigt det mest som skulle göras och av det kaos som varit bara någon timme tidigare syntes inte ett spår. Alla kapplastavar och klossar var tillbaka i sina lådor, färgpennorna sorterade och böckerna på plats i hyllan. Nu återstod bara att släcka och låsa så fort det sista barnet blivit hämtad. Då skulle jag skynda mig hem och byta om för att sen gå Isabell och ha vinkväll. Jag kunde knappt vänta och tittade otåligt ut på snön. Säkert skulle de bli sena på grund av den.
Elias hade byggt ett rymdskepp i lego och sprang nu runt i rummet och brummade som en motor. Så plötsligt stannar han upp i sin lek. Jag vänder mig om och upptäcker att han ser rakt på mig. Han ser så allvarlig ut att jag frågar hur det är fatt. Så formar hans hjärna en mening. Sakta öppnar han munnen och säger: ”Agnes, när jag dör ska jag flyga till månen och om du dör samtidigt kan du få följa med mig om du vill.”
Till saken hör att Elias har en sjukdom. Den sjukdomen har gjort att han vet väldigt mycket mer om sjukhus än vad någon treåring ska behöva veta. När vi leker sjukhus tillsammans är det alltid jag som får vara patient och han heter doktor Hans. Doktor Hans klämmer och känner på patient. Han tar blodprov och säger att jag är duktig som inte gråter. Men doktor Hans kan också vara elak. Då tar han en spruta som är extra vass och trycker in i ryggen eller så säger han att jag måste röntgas. Då måste alla andra gå ut ur rummet och patienten får ligga helt ensam på en bänk i ett mörkt rum.
Jag slutar aldrig förundras över barns sätt att formulera det obegripliga. Genom leken kan de bearbeta sånt som hänt eller saker som skrämmer dem. Det måste vara den bästa formen av terapi som finns. Med en enda mening kunde Elias formulera sin största rädsla. Han gjorde det med hjälp av sin fantasi och använde mig som trygghet. Att flyga till månen kan vara nog så spännande men vem skulle egentligen vilja göra det ensam? Alla mina tankar på att vilja stressa från jobbet försvann lika plötsligt som hans lek hade stannat. Jag öppnade munnen för att besvara en fråga han aldrig ställt men innan orden funnit sig tillrätta byttes det allvarliga ansiktet till ett strålande leende. Så kastar han sig in i min famn och ger mig en snabb och hård kram. Den tar luften ur mig.
Med sitt legorymdskepp i handen började han så åter springa runt rummet.
Leken fortsetter som om ingenting hade hänt.
