Det var en helt vanlig dag. Jag vaknade och visste med ens. Jag mår bra nu.
Jag suddas ut. Sakta. Utan att någon annan märker det. Kanske en märker. Hon har alltid sett mig före jag sett mig själv. Så är ofta bandet mellan systrar. Nog har hon förstått. Att jag försvinner. De linjer som ramat in vem jag är förändras. Sakta sakta suddas bilden ut tills allt man anar är konturer av det som en gång var jag.
Ibland tar man livsavgörande beslut. Tack och lov är det inte så ofta. De flesta besluten handlar om vardagliga ting som vilka kläder du ska ha idag, vad du ska laga till middag eller vad du helst vill se; Skavlan på SVT eller långfilmen på 3an.
Men så ibland ställs du inför val som kan komma och påverka alla de där andra små valen du gör varje dag. Som kan komma och påverka allt som är du.
Jag tog ett sånt beslut för en tid sedan. Ett beslut taget i all hast och utan någon vidare eftertanke. Jag flyttade till Oslo. Eller snarare flydde. Det var ett val gjort i panik och ångest. Det fanns helt enkelt ingen annan utväg. Tänk om jag vetet att just där och då tog jag ett av de bästa besluten jag tagit hittills i mitt liv. Tänk vad det hade kunnat lugna min oroliga själ.
Sen den dagen har jag suddats ut. Bilden av den jag är har sakta bleknat. Men de linjer som nu framträder är så mycket starkare än de som var där från början. Visst kan bilden för ett otränat öga se ut att vara precis den samma. Men så är det inte.
Det vet hon. Och det vet jag.
Jag tror att det är lite som Alfons farmor säger när Alfons och pappa sitter och deppar över att julen är över och nu finns det inget att se fram emot. Då förklarar farmor att om man inte har tråkigt ibland kan man ju aldrig veta när man har riktigt roligt.
Kanske är det så även med hur man mår. För att verkligen må bra i sig själv hjälper det att ha varit på botten. Då får grunden i med man bygger upp en chans att bli ännu mer stabil och stark. Det krävs tålamod och tid. Två saker jag inte har. Men ändå har jag lyckats. Jag vet inte hur det gick till men plötsligt en dag vaknade jag och tänkte.
Jag mår bra nu.
Som Alfons farmor skulle ha sagt. ”Om vi inte mår riktigt dåligt ibland, hur ska vi då kunna veta när vi mår riktigt bra?”
Jag suddades ut. Men nu syns jag igen.
Nog ser jag dig fast du är jättemånga bil bort. Nog ser jag dig sitta och skriva det där brevet, nog hör jag din självständighet och ditt nyfunna lugn. Nog hör jag hur allt det här har gjort dig starkare. Jag ser dig Agnes, och linjerna har alltid funnits där i dig, fast de är synliga på riktigt nu. Om två dagar ser jag dig i Helsingfors. Då ska jag njuta av allt som är du och allt som är vi! Puss och kram
Jag vet inte varför??? Men nu trillar tårarna på mig. Det är nog både glädjetårar och tårar av rördhet. Jag blir så glad när jag läser att ditt val, ditt hopp ut i det kalla vattnet blev så rätt. Kanske också för att jag känner igen mig i före och efter ett sådant hopp (fast jag hade aldrig kunnat beskriva det så bra som du med konturer)... dessutom blev jag oerhört rörd över din och Elins fina samhörighet.Kram på er!
