När ett fall ger hopp.
En dag satt jag på mitt favoritcafé för att plugga till högskoleprovet. Jag satt vid fönstret på en av de höga barstolarna där det alltid sitter folk med datorer. I mina sonylurar hördes ouvertyrer av Mozart. Min lågstadiefröken sa nämligen att Mozart gör dig smart. Vad kunde då vara bättre att lyssna till medan jag försökte jag koncentrera mig på vad konjugatregeln egentligen innebär. Med en suck såg jag upp från datorn och ut genom fönstret. Just i det ögonblicket faller en man på andra sidan gatan. Han faller raklång till marken utan någon uppenbar förklaring. Han ser ut att slå sig i huvudet.
Det tar inte många sekunder innan flera personer stannar. Två unga tjejer försöker prata med honom. Han verkar förvirrad men tillslut får de upp mannen på benen. Han tar stöd mot en reklamskylt för brasiliansk vaxning. Från ena ögonbrynet rinner det blod ner i hans redan grumliga ögon.I upprätt ställning blir det plötsligt uppenbart för alla som stannat varför mannen föll.
Han är full.
Någon springer in på 7eleven för att hämta servetter att stoppa blodet med. En annan tar upp sin mobiltelefon för att ringa ambulansen men så verkar han av någon anledning ångra sig och stoppar tillbaka mobilen i fickan. Den lilla gruppen ser på varandra.
Det var det.
Ända från min plats bakom fönsterrutan kan jag känna den tryckta stämning som nu uppstår. Det finns inga fler uppenbart konkreta saker att göra. Gruppen runt mannen börjar skruva på sig och någon börjar redan gå därifrån. De flesta står kvar ett par minuter till. Men så efter artiga försäkringar om att mannen är okej börjar gruppen skingras. Mannen prövar då att sträcka fram handen för att tacka för hjälpen. Ingen vill ta den. Han försöker flera gånger men får till svar bara ursäktande blickar som redan är på väg någon annanstans.
Tillslut är de två unga tjejerna som fick upp honom på benen de enda som står kvar. Den ena av dem har långt rött hår och av någon anledning verkar hon inte vilja lämna mannen. Hon går gång på gång för att hämta fler servetter. Så tar hon upp en vattenflaska ur väskan och ger honom att dricka. I handen håller hon sin mobiltelefon. Kanske försöker hon övertala mannen att ändå uppsöka sjukhus.
Vännen börjar bli otålig och drar lite i henne. Den rödhåriga tjejen ser irriterat på vännen men verkar tillslut ut att inse att det faktiskt inte finns något mer att göra. I det ögonblicket räcker mannen åter fram handen som tack. Hon ser på handen en sekund. Kanske tvekar hon. Så tar hon den.
De ler.
Det var det.
Mannen står kvar ett par minuter. Ensam igen. Så, till tonerna av ouvertyren till Don Giovanni, börjar han med prövande steg stappla vidare upp för gatan. Kanske för att hitta en pub där kan han lindra smärtan i det dunkande ögonbrynet med en öl eller två.
Jag funderar över de som stannade när de såg mannen falla. Jag hoppas och tror att det är väldigt få av oss som bara skulle gå förbi när vi ser någon som så uppenbart behöver vår hjälp. Men där på gatan hände något i samma ögonblick som det blev klart att mannen var berusad. Med ens blev han satt i ett fack. Att vara full mitt på söndagseftermiddagen när det är solsken och allt. Och så smutsig. Det är ju inte normalt. Tänk på alla stackars barn som är ut med sina föräldrar och som måste se något som hemskt. Kanske fick han till och med skylla sig själv.
De gjorde ändå precis så mycket som kan anses vara en medmänniskas plikt. Men så fort de alla de där konkreta sakerna var gjorda var det färdigt. Ingen kunde kräva något mer och därför kunde de gå vidare på sin söndagspromenad med gott samvete. Kan hända kände de sig till och med som lite bättre människor och senare berättade för sina vänner om den så uppenbart nedbrutne mannen de förbarmat sig över.
Men så var det hon. Den unga tjejen. Varför stannade hon? Och varför stannade hon kvar trots att plikten av utförd? Trots att ingen krävde något mer. Kanske hennes uppfattning om vad det innebär att vara medmänniska skilde sig från många andras. Det speciella i hennes beteende var att hon inte gjorde någon skillnad på sig själv och den berusade mannen. Hon gav av sitt vatten och tog honom i hand. De andra gjorde sin plikt men höll hela tiden ett avstånd till sig själva. Så som vi ofta gör till saker vi inte är bekväma med. Till människor som inte är som oss. Det kan vara tiggare, fyllon, invandrare, punkare, sjuka och förvirrade. Personer som på ett eller annat vis inte passar in i ramen för vårt samhälle. Som inte passar i ramen för vad som är normalt.
Jag menar inte att döma dem som inte stannad kvar. De gjorde precis så mycket de tyckte att de kunde. Men det är människor som tjejen med det långa röda håret som får mig att börja hoppas igen.
