ERGO jag borde bli bättre på punchlines.
I veckan var jag inne på naturapoteket för att köpa mig lite vitaminer. Med tanke på hur min såkallade mathållning ser ut tänkte jag att lite extra vitaminer kan ju inte skada.
Trodde jag. Tills jag förklarade mitt ärende för den söta expediten. Hon såg på mig med skrämd blick som om jag kommit in och bett om en påse arsenik. (eller vad man nu har arsenik i) Innan hon ens öppnat munnen visste jag att jag gjort fel som gått in. Precis som jag befarat kom så en lång utläggning om vitaminer.
Vitaminer är ju tydligen bara ett samlingsnamn för en hel massa ämnen och inte kan man bara bestämma sig för att ta lite extra. Man måste ju veta liken sort man behöver! Så hon började fråga mig en hel massa frågor om vad jag åt och hur jag levde i största allmänhet. I takt med att jag försökte svara så gott jag kunde byttes hennes utryck från skrämt likblek till bekymrat medlidande. Så ursäktade hon sig plötsligt och sa att hon skulle kolla en sak på lagret.
Nu började även jag bli lite orolig. Inte så mycket för det faktum att jag verkade ha brist på i princip alla vitaminer som går. Det visste jag nog innerst inne. Men det som gjorde mig nervös var jag hade knappt förstått ett ord av vad hon sa. Detta berodde inte på att hon hade en av de där norska dialekterna som låter med som rymdiska än något annat. Nej mitt oförstånd handlade om något helt annat.
Ni vet hur man ibland kan komma på sig själv med att använda ett ord lite väl ofta. Jag som många andra använder ordet liksom ca vartannat ord. Problemet är att ordet liksom inte finns på norska. Därför blir jag ännu mera medveten om hur onödigt ofta jag använder det lilla mellanordet som egentligen inte betyder något. Men det var ingenting mot den söta expediten. Den här tjejen hade nämligen också ett ord. Hon avslutade varje förklarande mening med ordet ERGO. Typ ” Du äter alltså inte morötter för att du är allegisk. ERGO du kan ju inte ha något vidare mörkerseende!”
Eller ” Menar du att ni alltid äter varm lunch i Sverige? ERGO kan ju ingen orka middag!”
Tillslut var allt jag hörde ERGO ERGO ERGO. Säkert sa hon också en del förnuftiga saker men jag hörde inte ett smack. Medans hon var inne på lagret stod ensam i butiken och kände mig lite dum. Den andra expediten log stelt mot mig men återgick fort till sin veckotidning. Undrar om jag klarade testet tänkte jag i samma ögonblick som hon kom tillbaka från lagret. ”Här” sa hon bara. Jag läste på burken.
”Mulitvitamin för elitidrottare”. För en kort sekund kände jag mig lite smickrad.
Så kom domen:
”Med tanke på hur du lever tänkte jag att du behöver det starkaste vi har. ERGO jag fattar att du inte är någon atlet.”
Jag bara log. Betalde min burk och tackade för hjälpen. Skulle precis gå ut genom dörren när något blossade upp inom mig. Med mitt sötsliskigaste leende vände jag mig om.
”Tack för hjälpen. Jag insåg precis att jag gillar mitt liv och jag gillar mig själv.
ERGO jag skiter fullkomligt i hur bra mitt mörkerseende är! Och dessutom orkar vi alltid middag!”
Okej, det där var inte sant. Kom på det sista när jag gick ner för gatan med burken skramlandes i väskan.
Men men, nu har jag i alla fall nog med vitaminer för att kunna fortsätta mitt osunda liv ett bra tag till.
