Tre som är gemenskap.
Tänk en stund på hur många människor vi hinner möta under ett liv. Hur många framsträckta händer har du hittills fattat? Många av dem såg du aldrig igen. Snabba bekantskaper som försvann lika fort som de uppstod. Men så finns det händer du håller kvar i. Kanske vet du det inte med en gång. Att du nu hälsar på en person som ska komma att bli viktig i ditt liv. Kanske till och med livsavgörande.
Är inte okunskap fantastiskt ibland.
Jag kom tillbaka till Oslo. Jag fann Isabell. Det samma gjorde Emma.
Vi tre som levt hela våra liv sida vid sida utan att se varandra. Nu såg vi.
Att vara ung svensk i Oslo är fantastiskt på många sätt. Men det är också en högst osäker tillvaro eftersom de allra flesta är här på begränsad tid. Man lever att slags tillfälligt liv. Lite som när man är ute och reser. Alla har ett riktigt liv hemma i Sverige och allt som händer här är inte riktigt på riktigt. Detta var något som från början även lockade mig. Det blev dock inte riktigt som jag hade tänkt.
För mig har Oslo varit allt annat än på låtsas.
Tack vare två par händer.
Så ensam som jag var när jag först kom hit har jag aldrig varit i hela mitt liv. Tänk om jag vetat då att jag mitt i alla ensamhet skulle finna två människor som skulle förstå all min ångest. Att vi skulle komma dela med oss av våra drömmar, våra spöken och vårt hopp. Att ingen skulle skratta åt de andra. Inte på något vis förminska eller nedvärdera men istället lyfta. Aldrig kunde jag väl tro att det kunde vara så skönt att låta sig bäras. För det är vad vi gör. Vi bär varandras drömmar, varandras spöken och varandras hopp. En kravlös vänskap som bygger på ren och skär glädje. Att kunna unna de andra all lycka även om den egna egen väg just nu är extra krokig.
Tänk om jag hade vetat då att detta skulle bli mitt liv.
Visst är okunskap fantastiskt ibland.
Nu ska vi splitras. En tredje del av oss ska flytta tillbaka till Sverige. Det får mig att börja tänkta på Oslo som något tillfälligt igen. Ett låtsas liv. Med ens blir jag orolig att det kanske inte alls har hänt. Har allt bara varit en sommarflört som nu kommit till ett slut?
Men så igår satt vi åter hos Isabell. Hur många kvällar har vi inte suttit just så med varsitt glas vin. Aldrig har tiden gått så fort som under dessa kvällar. Kanske har vi planerat att se en film, kanske skulle vi egentligen gå ut eller ägna oss åt något kreativt projekt. Men nästan varje gång fångade samtalet oss. Kvällen blev till natt och vi lyfte varandra. Och det ska vi fortsätta med. Plötsligt visste jag det. När jag såg på dem igår och kände ända längst in i mig att det här är så rätt.
Vissa skulle kanske kunna tro att allt vi haft är en sommarflört.
Men vi, vi vet att våra händer aldrig kommer släppa taget.
Agnes, Agnes!!! Du och orden, skrift; fantastiskt! När jag sitter målös sätter du ord på mina känslor. Du berör och träffar på ett alldeles speciellt ställe. Du är fin, helt underbar och en person som jag är glad, helt lycklig, och stolt att jag känner och ser som en av mina bästa vänner. Du är klok, lättsam och inspirerande. Du har lyft upp mig och peppat otaliga gånger och ärligt vet jag inte vad jag gjort om jag inte haft dig vid min sida, jag är dig evigt tacksam och du har för alltid en speciel plats i mitt hjärta! Tack att du är du och för att du med öppna armar och sinne välkomnar som bara du kan! Du fina, varma Agnes som gör mig helt lycklig! Tack för ikväll, oförglömligt!
