Om anställningsbarhet (eller om Ingemar bara visste).
En dag mitt i årets 12:de vecka var Göteborgsluften extra grå och kall när jag gick till skolan. Jag, precis som alla andra gick och stirrade ner i min smarta telefon för att slippa se eländet. Taktiken fungerade ganska bra ända tills jag krockade in i en grön stolpe som samtidigt sa ”Go morron, go´morron!” på bredaste göteborska. ”Oj ursäkta” sa jag till den gröna stolpen som inte alls var någon stolpe utan bara en ovanligt lång kille som delade ut Metro Student i grön uniform. Jag brukar inte ta gratistidningar men eftersom han var rätt söt och jag hade lite dåligt samvete för att ha misstagit killen för en stolpe (han har ju säkert komplex för sin längd som det är) så tog jag en tidning.
Metro Student visade sig ha ett sju sidor långt reportage med den glättiga rubriken:
”Plugga och gör karriär- SAMTIDIGT!”.
Det räckte för att göra mig dödligt trött.
Längre fram står det om Milad Mohammed, ni vet han den fantastiska killen som bl.a. startade Soppkök Stockholm. Jag har läst om honom förut och förundrats över hans engagemang och energi. I artikeln står att läsa att Milad vid en ålder av 23 (det vill säga lika gammal som jag är nu) har tagit examen i juridik och statsvetenskap SAMTIDIGT som han gjort sig en karriär som föreläsare, projektledare och utbildare på Fryshuset.
Inte illa.
Milad är en otroligt inspirerande person med en kämpaglöd utöver det vanliga. Problemet med artikeln är inte Milad. Det är budskap som skickas ut i rubriken ”Plugga och gör karriär-SAMTIDIGT!”. Det finns idag en oerhörd press på studenter att göra sig själva anställningsbara. Även om du pluggar en utbildning på heltid, något som du de flesta måste ta lån för att kunna göra, så räcker inte för att du sedan ska kunna få det jobb du vill. Inte på långa vägar.
Nej, det gäller att jobba extra, engagera sig ideellt, kanske läsa ett till språk, ta några extra kurser i ekonomi, sommarkurser, alltid networka, var utåtriktad och social, bo trångt men aldrig klaga, plugga utomlands, alltid vara hurtig och glad, ständigt söka jobb, aldrig ta ett nej för ett nej och framförallt skaffa kontakter.
Det handlar om att kunna sälja sig själv. Ditt ansvar under studietiden är att göra dig själv till ett perfekt ihop plockat litet packet som kan matcha de exakta kvalifikationer som den mäktige och mystiske arbetsgivaren vill ha. Att studenter är en av de mest stressade befolkningsgrupperna i samhället kan knappast komma som en chock för någon. Men vad spelar det för roll, det kan vi väl få vara, bara vi gör allt det andra SAMTIDIGT.
Med det sagt måste jag tillägga att jag ändå tycker att det är upp till individen att ta ansvar för att göra sig själva attraktiv på arbetsmarknaden. Vem skulle kunna göra det åt mig? Det sjuka i det här är inte att vi ska jobba extra vid sidan av studierna. Det har studenter gjort i alla tider för att överleva. Det sjuka är den nivå av stress som idag anses fullkomligt normalt. Det är nästan så att om du inte har gått in i väggen i alla fall en gång så har du inte gjort ditt yttersta. Om du som student skulle tacka nej till en chans att få extra erfarenhet eller en möjlighet att skaffa nya kontakter med argumentet att du vill ”satsa på dina studier” hade du blivit utskrattad. Att människor är olika stresståliga är inget någon tar hänsyn till. Normen är att vara stressad så det syns, men utan att klaga. Klagar du får du snart hör om någon som pluggar läkare i Stockholm, volontärer i Afrika och jobbar extra i New York- SAMTIDIGT.
Detta fenomen är inget unikt för studenter men det blir extra tydlig då studenter redan är en utsatt grupp. Många är unga och har ingen ekonomisk-, social- eller individuelltrygghet än. Vi vet inte våra egna gränser och vågar inte säga nej, även om knäna skakar.
Väldigt ofta får jag känslan av att studierna bara är en formalitet. Det är något vi gör vid sidan av allt annat vi gör för att senare kunna sälja oss själva. Även när jag pratar med personer i arbetslivet får jag ofta höra att det inte spelar så stor roll vilken utbildning du har, utan att du har en. Det säger något om mig som person att jag klarat en akademisk utbildning. Men det som kommer ge mig jobbet är inte mina tre år av sena kvällar bibliotek och obefinltiga helger, det är de kontakter jag skaffat SAMTIDIGT som jag fick högsta betyg.
Och kanske en penis.
Så därför, kan jag inte låta bli att skita att plugga nu, de sista timmarna innan tentan på 15hp i pedagogik. Mycket givande kurs som lärt oss allt om anställningsbarhet, kompetensutveckling och lärande i arbetslivet. Synd bara att jag bara lyssnat med ett halvt öra eftersom jag varit upptagen med att göra mig själv attraktiv med frivilligarbete och som studentrepresentant. Så till nästa gång, bäste föreläsare, för att jag ska lyssna måste du nog göra dig själv lite mer attraktiv och visa lite mer bredd än bara den snäva kunskap som är ditt ämne. Om du verkligen vill ha min uppmärksamhet föreslår jag att du som inledning på föreläsningen om anställningsbarhet, för att ge oss den rätta känsla av vad som verkligen kommer krävas av oss i framtiden, står på händer, sjunger staten och kaptialet och gör Harlem shake -SAMTIDIGT.
Word! En undersökning riktad mot högskolestudenter som Scb tog fram 2007 visar att hela sju av tio studenter känner sig stressade flera gånger i veckan, många har sömnproblem samt upplever huvudvärk eller magont.
Sju av tio!!! Det är i folkhälsoperspektiv extremt illa då denna typ av stress är vanebildande och på sikt kan leda till alla möjliga ohälsotillstånd och slutligen döden. Varför låter vi samhället sätta sådan press på oss? Varför lär inte samhället oss att lyssna på våra kroppar och se till att må bra? Varför är alla planer så fruktansvärt kortsiktiga hela tiden? Pengar, snabba pengar - ironin ligger i att alla tidigare pengaeffektiva människor förvandlas till vrak genom all stress och då kostar mer än de en gång drog in. Ett-steg-fram-två-steg-bak-politiken är förkastlig, ohållbar och pinsamt omodern. Dags för nya medmänskliga hållbara vindar!?
