Om att vara lycklig, fast bara i smyg.
Jag lever med kroniskt dåligt samvete. Detta är en vanlig åkomma bland medelklassvenssons som jag själv. Det kan handla om egentligen vad som helst. Vi tränar för lite, röker för mycket, borde engagera oss mer, borde ringa mormor oftare, borde älska oss själva borde leva mer borde leva mindre, ja det finns ingen ände på allt vi borde göra annorlunda.
Men mitt dåliga samvete handlar inte så ofta om mig själv eller de som står mig nära.
Mitt dåliga samvete handlar allt som oftast om barnen i Afrika.
Så fort jag gnäller om något, klagar på träningsvärk eller pluggstress. När jag tjatar om min packningsfobi eller högljutt deklarerar att jag haaaaatar att bädda!
Då. Då sitter det ett litet, kolsvart barn på min axel och sparkar mig i tinningen.
”Håll käften” väser hen med tunn och hård röst.
Jag blir stilla. Först vimmelkantig av sparken, sen med plötslig klarsynthet tillägger jag generat, ”fast så farligt är det ändå inte, tänk på barnen i Afrika.” Det är allt som behövs. Då sätter sig samvetet tillrätta på höger axel igen och väntar. För det dröjer inte länge innan jag måste påminnas igen.
Det har blivit lite som ett mantra. Så fort jag gnäller över småsaker så måste jag kompensera på något vis. Vad har jag för rätt att gnälla över att jag inte orkar laga mat när miljontals barn svälter? Ingen som helst. Jag tycker verkligen inte det.
Ibland övermannas jag. Lagen om alltings jävlighet, det tar luften ur mig. När ett autistiskt barn blir utvisat från Sverige. När jag läser om en flicka som blivit så mobbad i skolan att hon inte ser någon annan utväg än att låta ett framrusande tåg ta hennes liv. Då vill jag bara lägga mig ner i ett svart hål och stanna där. För ingenting jag gör kommer hjälpa. Militären kommer fortsätta att våldta barn inför deras mammor och pappor imorgon också. Vad spelar någonting för roll. När den värld vi har skapat är så orättvis att jag vill kräkas.
Chansen att födas i Sverige är 0,8 %. Det var alltså 99,2 % chans att vi skulle ha blivit födda någon annanstans. Ändå lyckades vi. Vi drog vinstlotten. Skulle inte det kunna räcka för att vi allihop skulle vara lyckliga hela våra liv? Svaret vet vi förstås. Vi är inte programmerad att vara lyckliga jämt. Utan olyckliga och nattsvarta människor hade mänskligheten inte tagit sig någonstans. Vi måste få prata om problemen. Jag vet det. Ändå är min höger axel alltid lite tyngre än den vänstra för där sitter det ett kolsvart barn och sprakar mig i tinningen om jag någon gång skulle glömma hur bra jag har det.
Nu bor jag i Göteborg. Staden som inte fattat konceptet att vinter = snö och vackert. Här är snarare vinter = snöblandat regn underifrån. Jag har inget jobb. Ingen pojkvän. Jag har inga pengar och är lite för tjock. Barnen svälter i Afrika och mina barnbarn kommer förmodligen behöva flytta till månen då min generation gjort jorden till en gasboll.
Och ändå.
Ändå går jag runt och är lite lycklig. Fast bara i smyg förstås. Hur skulle det se ut om jag gick runt och påstod att jag var lycklig när världen äter upp sig själv. Men på ett sätt har nog min lycka med mitt dåliga samvete att göra. Det samvetet påminner mig om är också att vara tacksam för det jag har och det jag är. Den tacksamheten vilja jag aldrig missta.
Jag är på rätt plats och gör det jag vill göra.
Och även om jag måste påminna mig själva om det ibland, och även om det inte är sant varje dag hela dan, så har jag nog aldrig varit så lycklig som jag är. Just nu.
