Det som var golv är nu en himmel full av stjärnor.
Ibland behöver vi perspektiv.
För att jag ska få perspektiv tänker jag ofta på rymden. Det som skrämmer mig mest av allt. En ofattbar oändlighet som i detta nu bara fortsätter att växa. Rymden är något jag aldrig kan vinna över. Hur mycket jag är kämpar och bygger upp kan rymden utplåna det på en millisekund. Boom! Plötsligt är allt över.
På något märkligt vis har den här tankegången en lugnande effekt på mig. Samtidigt som det är skrämmande gör det också att jag kan omvärdera saker som jag annars skulle haft ångest över. För vissa skulle den här typen av domedagstankar kanske snarare stärka viljan att kasta sig ut för en klippa eller köra huvudet i matberedaren.
Men rymden ger mig perspektiv.
Jag tror inte att man på något vis ska förminska tankar och känslor. Allt vi känner känner vi av en anledning och ur ångest föds ofta något bra.
Men ibland behöver man förminska anledningen.
Jag upplever ofta religiösa människor som väldigt bra på att känna tacksamhet.
Det sker hemska ting i livet. Vidriga saker som ingen ska behöva uppleva men många av de här människorna klarar ändå av att känna glädje över allt det som är gott. En slags grundtrygghet och tacksamhet över att överhuvudtaget få uppleva livet.
Det är en egenskap jag ofta saknar hos mig själv.
Deras tro ger dem perspektiv.
Jag berättade för en kollega om min tankegång och jag frågade henne om hon har något knep för att stilla sin ångest. Utan att tveka en sekund svarad hon ”min hund”.
Dessvärre hann vi inte diskutera saken vidare då 22 barn och ett par föräldrar kom emellan. Hon kunde aldrig förklara sig närmare. Men jag tänker att hon kanske när hon har ångest kan se på sin lilla hund och tänka ”Tänk om jag vore som du. Utan ett bekymmer i världen.
Så mycket glädje som du ger mig bara genom att finnas till.”
Kanske ger det henne kraft att för en stund bara låta sig finnas till.
Att tänka som en hund kan också ge perspektiv.
Men jag tänker på rymden. Det fungerar för mig. I alla fall när det kommer till de vardagliga besluten. När jag känner mig arg och frustrerad över att jag inte har den perfekta kroppen, perfekta pojkvännen, bästa jobbet eller värsta karriärplanen. Då passar rymden utmärkt som distraktion. Då jag tänker på svarta hål och civilisationer lång borta och med ens känns sorgen över det jag inte har i mitt liv väldigt futtig.
Istället tänker jag på allt det jag har.
Och är tacksam över det.
I alla fall en stund.
