Tankar från en helt vanlig hjärna.

15 april. Idag gäller det. Nu eller aldrig. Idag är dagen då tusentals av oss ska fatta ett möjligen livsavgörande. Ni vet förstås vad jag pratar om. Idag är sista dagen att söka in till både de svenska och norska universiteten. Visst kan det låta överdrivet att utrycka sig såhär ödesmättat men jag tror inte att jag är den enda som helst av allt skulle stryka den här dagen ur kalendern. Redan kl 8 i morse när grannbarnets skrik väckte mig visste jag att detta skulle bli en dag full av ångest som inga tankar på rymden skulle kunna dämpa.

Jag har länge funderat över det här med att unga idag har så fruktansvärt många val. Kanske är vi den första generationen som verkligen är helt fria att göra precis vad vi vill. Vi har alla möjligheter. Men det gör också att vi har ett ansvar att ta hand om dessa möjligheter. Och om vi för en sekund skulle glömma bort detta ansvar finns det alltid någon från den äldre genrationen där som mer än gärna påminner oss om hur fantastiskt lyckligt lottade vi är. Vi nickar och ler. Vad annat kan vi göra för att visa vår ödmjuka tacksamhet.

Kanske är vi också den första genrationen som blivit rädda för att leva.

Det låter hårt men ibland känns det så.

Han tänker: ”Har jag verkligen vad som krävs? Duger jag? Tänk om jag misslyckas med att ge mig själv så bra förutsättningar som möjligt. Tänk om jag fattar ett beslut som kommer påverka mitt liv för all framtid? Vad händer om jag ångrar mig?"

"Tänk om jag dör innan jag hunnit leva.”

Den största oron hos unga idag tror jag är att gå miste som saker. I och med att vi har alla dessa möjligheter är det som att vi inte kan vila innan vi upplevt precis allt som går. Allt ska provas, allt ska göras. Man ska vara någon sorts renässansmänniska som är bra på allt. Helst ska man redan ha rest runt i världen, man ska ha massor av vänner och en bra relation till sin familj. Man ska gärna jobba frivilligt och ha en genomtänkt politisk åsikt. Man ska träna, festa, varit bra i skolan och heslt kunna ett par språk. Man ska ha de rätta kläderna, vara intresserad av miljön och männskliga rättigheter, vara självständig och stark. Man ska gå sin egen väg och skita i vad andra tycker. Så länge du tycker som dem, vill säga.

Och som om det inte vore nog. Allt detta ska göras utan att det verkar som att vi anstränger oss. Som om allt bara sker utan att vi egentligen tänkt över det.

Man kan ju bli utmattad för mindre.

Jag vill skrika: ”Vi veeeet! Vi vet att vi är lyckligt lottade så sluta tjata någon gång! Vi gör så gott i kan här! Vi vänder ju för sjutton ut och in på oss själva för att försöka ta reda på vad vi vill med våra liv. Så sluta nu. Sluta innan vi blir galna hela bunten.”

Men naturligtvis är det ingen som hör. Ingen som svarar. För jag skriker inte. Vem skulle jag skrika till?

Vem är det egentligen som sätter upp alla dessa krav och villkor?

Våra föräldrar? Politikerna? Samhället?

Eller är det kanske vi själva?

Idag ska jag fatta ett livsavgörande beslut. Det är omöjligt att skjuta på det längre. Det gör mig skakig och kallsvettig fast än jag i flera veckor varit ganska säker på vad jag vill. Men när jag väl har gjort det. När beslutet är fattat och inget mer finns att göra.

Då ska jag andas ut och tänka att jag gjorde så gott jag kunde. Och det är jag tacksam över.