En helt vanlig lördag i livet som singeltjej.
Lördag runt lunchtid. Planen för kvällen är middag med härliga människor och senare utgång. En mycket bra plan. Så vad ska en ensam tjej göra fram till kvällen? Jag bestämmer mig för att göra en utflykt med mig själv. Ända sedan jag flyttade till Oslo har jag velat åka upp till något fint ställe med utsikt. Under gårdagens trevliga middag fick jag tipset att skippa Holmenkollen och ta tbanan vidare till Frognersetern. Lika vacker utsikt men med mindre japaner. (Kan kanske verka som ett konstigt argument men för norrmän verkar målet ofta vara att hitta ställen med så lite folk som möjligt. Där av detta eviga rännande över fjäll.) I maj ska mamma och mormor komma och besöka mig i Oslo. Kanske kunde Frognersetern vara ett bra utflyktsmål när de kommer. Jag bestämmer mig för att ge mig ut och göra lite research.
Sagt och gjort. Jag packar ner datorn i min gula fjällräven, sätter på mig ullkofta och jeansjackan och toppar det hela med coola brills. Känner mig som en författare på jakt efter inspiration. Ut genom dörren. Ut i solskenet.
På tbanan utspelas en parodi på norska friluftmänniskor. Förutom att det inte är en parodi. Det är på riktigt. Ryggsäckar, fiskespön, stavar, hundar och lusekoftor fyller upp så stor del av vagnen att vi människor knappt får plats. Längst bak står sportcyklisterna och så mycket utrustning att jag för allt i världen inte kan förstå hur de ska kunna ta sig fram med allt. Jag tittar ner på min gula fjällrävenryggsäck som jag älskar. Lite lagom jordnära och medveten sådär. Plötsligt skulle jag lika gärna ha haft en guccibag med en chiuaua i rosa plyschdress. Jag gömmer mig bakom mina solglasögon och ler för mig själv. Det gör mig ingenting att inte passa in här. Idag är min dag.
Väl framme känner jag att in outfit inte riktigt är anpassad för temperaturen här upp 500 möh så jag skyndar mig in i restaurangen. Bestämmer mig för att äta dagens soppa till lunch. Precis när jag kommer gående med min matbricka, balanserande med största försiktighet för att inte skvimpa ut något av den svindyra soppan blir plötsligt ett bord ledigt. Det är inte vilket bord som helst. Det är bordet med den allra bästa utsikten. ”Yes” tänker jag slänger av mig ryggsäck och ullkofta och slår mig ner. För sent inser jag mitt misstag.
Jag sitter nu alltså vid restaurangens bästa bord. Ett bord för fyra. Ensam. Här sitter jag och tar upp all utsikt som hela fyra personer skulle kunna njuta av. Vilken synd. För att göra saken ännu värre tar jag så upp min dator och börjar skriva. Jag tittar inte ens på den förbannade utsikten! I 45 min lyckas jag hålla ut. Men tillslut blir de sura blickarna, suckarna och allt för högljudda viskningarna om ”vad gör egentligen den där hippetjejen här” för mycket. Jag faller för trycket och ger bort bordet till ett par engelska turister som ändå verkar trevliga. En av männen säger till och med ”Nice bag!” och jag blir lite gladare.
Men mitt tidigare så goda humör är ändå borta. Det är det här med människors sätt att få andra att känna sig utanför jag gör mig ledsen. Vi skapar våra grupper. Våra sammanhang där vi själva passar in. Men om någon som så uppenbart inte tillhör vår grupp försöker nästla sig in gör vi allt i vår makt för att försvara vårt revir. Det verkar ge oss rätt att frysa ut andra under förevändning att det enda vi vill är att värna om vårt sammanhang. Utbölingen blir överkörd och bortburen med sin stolthet släpandes i marken. Riktigt så illa var det kanske inte för mig den här gången.
Egentligen tycker jag att det är ganska underhållande att provocera den här typen av suckande människor som på största allvar anser att deras uppförande är oklanderligt. Hela deras livsfilosofi går liksom ut på att vara missnöjda och anklagande mot alla de som inte verkar dela denna grundläggande surhet. Så när jag med min ryggsäck på ryggen är på väg ut genom dörrarna för att bege mig hemåt krockar med den dam som så högljutt viskat till sin väninna om mig kan jag bara inte låta bli att provocera henne lite till. Jag låtsas att jag fått väldigt ont i sidan och grimaserar för att visa min smärta. Damen ser lite irriterad ut för att jag stoppar hennes väg och frågar om jag klarar mig eller om jag behöver hjälp? Då rätar jag plötsligt på mig och klappar henne på ömt på armen. ”Nej tack du som är så gammal har redan gjort så mycket för oss unga. Tusen, tusen tack! Ha en fin dag!” Så marscherar jag ut genom dörrarna bort mot tbanan och känner att idag har jag stått upp för alla unga hippiesingeltjejer världen över. Och i matchen mot mitt dåliga självförtroende att åka iväg på saker själv står det nu 1-0 till mig. Och i kväll ska jag dansa tills vakterna lyfter ut mig. Fantastiska liv.
