När gamla spöken slår tillbaka.
Så står du där. Beredd. Känner dig stark. Känner dig redo att möta vad som än kan komma att ske. Fötterna i golvet. Huvudet högt. Under huden pumpar hjärtat oavbrutet nytt blod till musklerna som skriker efter mer syre. Bakom de fokuserade ögonen skärper du det sinne ingen ännu satt namn på.
Nu är du beredd. Nu kan inget röra dig.
Så plötsligt kommer slaget. Och till din förvåning faller du. Något har rubbat din balans.
Benen viks när ditt hjärta plötsligt blivit allt för tungt att bära.
Där. Kroppen slår i golvet. Men du fortsätter att falla.
Det värsta är inte att du föll. Det var att du trodde dig vara beredd. Redo att tackla de ord som skulle yttras och de slag du visste skulle komma. Ändå.
Frågan som väcks är; kan vi någonsin vara redo? När vi ändå knappt kan kontrollera vad som händer i våra egna hjärnor. Alla ”om” och ”men” som på ett ögonblick kan ödelägga allt vi trodde var sanning om oss själva. Visst kan vi försöka förbereda oss. Sträva efter att ge oss så bra förutsättningar som möjligt. Hitta dig själv. Visa dig stark. Räta på ryggen och bär huvudet högt. Gråt när ingen ser och håll tummarna för att väggarna är ljudisolerade. På så vis stärker du bilden av dig. Ända tills slaget kommer. Och du faller.
Du trodde att du förberett dig väl.
Men hjärtat gör som det vill. Redo. Det blir du aldrig.
Agnes. Jag trodde bättre om dig än "kinesiska ordspråk". Annars väldigt trevligt skriven blogg!
