Tankar från en helt vanlig hjärna.

”Det känns som att tiden går så snabbt och jag bara hänger på. Det är klart att det händer mycket på ett år men när jag tänker efter är det bara två-tre stunder som jag verkligen minns. Tänk om livet bara går, år efter år, och så har man inte haft tid att känna efter hur bra man har det. Det gör mig rädd.”

”På sätt och vis är jag rädd för att inte kunna leva upp till mina egna förväntningar på livet. Fast egentligen är det lika mycket andras förväntningar. Gränsen mellan egna och andras finns inte.” 

”Jag slösade bort två år av mitt liv. Sen försökte jag överkompensera det under några år genom att försöka göra saker som ingen jag kände hade gjort. Nu börjar jag förstå att det är oviktigheterna som gör livet så jädrans gött.”

Tre människor. Vilka som helst.
Rädslan för att livet ska passera obemärkt sitter i oss alla.
 

I hela mitt liv har jag varit rädd för att inte göra tillräckligt. Jag bär ett ansvar att varje dag försöka göra världen lite bättre. Så har det alltid varit. Den vetskapen blev drivkraften till att efter gymnasiet läsa Freds- och konfliktkunskap. Av samma anledning engagerade jag mig också i utrikespolitiska föreningen i Uppsala. Det skulle varit början. Inte slutet, som det blev. Istället för inspirerad kände jag mig förminskad och utestängd. De storslagna drömmarna om att rädda världen smulades sönder och kvar stod en 18årig tjej som tappat sitt mål. Sedan dess har det mesta handlat om att hitta en annan väg men hela tiden har rädslan för att inte göra tillräckligt funnits kvar.

Under nyårshelgen råkade jag av en slump befinna mig på samma konsert som Jan Eliasson, vice Generalsekreterare i FN, Ban Ki-moons ersättare och högra hand. Han satt på andra sidan gången, så nära att jag kunde höra hans andning. När konserten var slut kände jag i hela kroppen att nu var det inte läge att vara feg. Med bankande hjärta gick jag fram och stammade fram ett hej och något annat osammanhängande. Vi pratade en stund, om vad är det ingen som vet. Hela min tankekraft gick åt till att inte tänka på alla världsledare han träffat, konflikter han medlat i och krig han bevittnat. Det var som att hela världen plötsligt blivit så mycket mindre. Så liten att den fick plats i denne mans ögon.

Han sa att han lagt märke till mig tidigare eftersom vi hade något gemensamt. En grop i vardera kind.
”Det kommer gå bra för dig ska du se. Lycka till”.
Så sa han. Sen var han borta.

Efter att den första chocken lagt sig smyger sig andra känslor på. Känslor som jag känner allt för väl. Skuld och dåligt samvete. ”Det kommer gå bra för dig ska du se”. Vilken hycklare jag är. Vad hände med tjejen som ville förändra världen?

Så plötsligt kommer en insikt till mig. Vi har faktiskt mer gemensamt än bara skrattgropar. Vi vill förändra världen men samtidigt få något tillbaka. Erkännande. Att jag inte fortsatte med freds och konfliktforskningen beror delvis på det. Chanserna att kunna få ett bra, betalande jobb där jag samtidigt fick rädda världen var för små för att våga satsa. Så jag valde en annan väg. En väg där risken att misslyckas var betydligt mindre. Priset jag får betala för mitt val är ett evigt dåligt samvete.

Missar jag det liv jag var menad att leva? Trots att jag trivs så bra med det jag gör, sviker jag den dröm jag en gång hade? Väljer jag fel liv? 
Ibland känns det så.

Inte lika ofta längre men ibland kommer ångesten. Den tränger sig på som en kall, mörk och snötung januaridag. Då är det ingen idé att försöka komma undan. Det enda som går att göra är att sitta ner och fundera över min verkligenhet och hur nära den är det liv jag vill leva. 

Efter mitt möte med Jan Eliasson tar jag fram min kalender och bläddrar i året som gått. Där finns de stora händelserna samlade men bakom dem finns små historier som gjort varje dag viktig. Allt eftersom månaderna passerar i kalendern växer mitt leende och groparna i mina kinder djupnar. I all sin futtighet och enkelhet blir det gångna årets kalender en påminnelse om allt jag faktiskt gör och varför jag älskar det. Jag kanske inte räddar världen men bit för bit faller livet på plats och jag trivs. Genom att aldrig blunda för andra kanske jag kan få någon annan att trivs på vägen. Kanske är det mer än nog. 

Han är bara en vanlig kille som sitter och fikar med sin helt vanliga vän. De pluggar båda två på universitet och idag är en tisdag. Klockan närmar sig vintertid och dagarna blir allt kallare. Den här eftermiddagen var det bara de som valt att fika ute. Deras samstämda skratt ekar runt byggnadens innergård och studsar som pärlor mot den blygrå oktoberhimlen. En korp sjunger på korpars vis och gör sitt bästa för att överrösta människorna. Träden har blivit röda. Precis som rosorna på deras kinder.
Han är en helt vanlig kille med kaffe i en mugg av papper som plötsligt säger

”Vet du att jag bara pluggar för att mina föräldrar vill det”.

Här fryser jag bilden. För att ge vännen tid tänka.

Varenda gång jag går in i Word och klickar på fliken ”Nytt tomt dokument” drar det som en våg av energi genom mina händer. Som att öppna ett paket eller att få en oväntad komplimang. Det finns något löjligt spännande och samtidigt tryggt i att få börja skriva på ett helt tomt papper. Spännande för att jag aldrig skrivit texten förut. Tryggt för att ingen kan förvänta sig något, det är ju bara jag som vet hur det ska bli.

Men egentligen är det inte sant. Jag börjar aldrig ett nytt tomt dokument eftersom andra dokument redan är skriva. Mina ord står i den ordning de gör eftersom jag redan läst dem i andra texter. Texter som skrivits av människor från andra tider som kände samma berusande känsla när de satt pennan till arket. Men inte heller de började på nytt. Också de var en del av sin tid och sin bakgrund som formats genom historien. Allt går i arv. Någon gång ibland kanske du stannar upp med känslan av en insikt. Detta har hänt förut. Inte just dig kanske men någon annan någon annanstans som därmed är bunden till dig genom tiden. Men för det mest håller insikten sig kvar i bakgrunden där den hör hemma. I skuggan av allt som händer här och nu.

Därför, är det inte vad jag skriver utan varför jag skriver som gör orden värda att läsa. Inte bara om man vill få reda på något om människan bakom orden utan framförallt om det samhälle som format henne. Det finns en tendens hos oss som är unga vuxna idag, en självuppfattning som till viss del skiljer oss från tidigare generationer som sett sig som en del i kollektivet medan vi helst bara ser oss själva. ”Jag är unik och där med speciell.” Det är sant att varje människa är unik men vi är långt ifrån speciella. Vi, precis våra förfäder är en del av något större. Vi är ord i ett tidsdokument. Vår historia.

Med det i åtanke kan man undra, av allt som kan räknas som min bakgrund kanske det finns något avgörande. Något som i fall det inte hade inträffat skulle ha ändrat allt. Den tanken har jag tänkt många gånger. Särskilt när det gäller mina föräldrar. Om jag fötts i en annan familj under helt andra förutsättningar.
I vilken ordning hade orden hamnat då?

Hur vi växte upp formar oss idag. Men eftersom allt går i arv är våra föräldrar och deras föräldrars uppväxt minst lika viktigt. Min mormor som statare på en gård i Skåne, min farmor som statsunge i en stor villa i Östersund och min pappa som lärarson och äldst i syskonskara. Allihop har de varit med och påverkat den uppväxt som formar min val idag. Så binds vi samman och tiden suddas ut.

Kanske har killen en poäng ändå, tänker vännen medan hennes tid är den enda som rör sig. Hon ser mot korpen som tystats mitt i en ton och fortsätter tanken, om mina föräldrar inte velat att jag skulle plugga hade jag ändå hitta motivationen? Kraften att vara den första. Hade jag då på riktigt börja ett nytt tomt dokument. Det kommer vi nog aldrig att få veta.

Hon ser tillbaka på sin vän och studerar ett osäkert leende. Han är en helt vanlig kille som slagits av insikten att våra val inte är våra egna utan är resultatet av vår historia. Men det gör dem inte mindre viktiga. För valen vi gör idag påverkar framtiden. Och vem vilka händer som skriver orden då.

I nästa andetag strömmar tiden till igen. Korpen lyfter och löven faller precis som de alltid har gjort. Hon ser på sin vän med allvarliga ögon men brister snart ut i ett nytt pärlande skratt. ”Du ska då alltid vara så dramatisk.”

00.36. Spårvagn 11 mot Saltholmen. Det är vardagskväll och nästan tomt på folk. Vi har tagit en öl på Andra lång. Firat skriven tenta, någons nya lägenhet och återseendet efter en lång sommar isär. All sol och ledighet har lockat fram motivationen igen. Det ska bli riktigt kul att börja vårt andra år på universitet. Jag känner mig upprymd och fånler säkert där jag sitter på vagnen och nynnar med i Dancing the whole way home med Miss Li.  I det ögonblicket sjunker en rygg ner bredvid mig. Det är knappast mer än en rygg. Den stinker som av något ruttet och håret som letar sig ner över axlarna är fettigt och fullt av tovor. Trots att jag ännu inte sett hennes ansikte får jag en känsla av att hon inte vara kan många år äldre än jag själv. Hon stönar och rätar på sig en aning. Nog är vi i samma ålder rent tekniskt men hållningen, linjerna i ansiktet och de tomma ögonen skvallrar om att hennes liv som ung vuxen är något helt annat än den verklighet som är min.

Hennes dotter ska snart fylla åtta. Hur gammal hon själv är minns hon inte just nu, hon är för full. Så mycket har gått fel på sista tiden så vad fan skulle hon göra. Hon hatar alkoholen. Hatar den, för att hennes dotter hatar vad den gör med mamma. Åtta år och har redan lärt sig att hata. Det var så länge sen hon föll tillbaka. Säkert flera veckor. Hon förbannar sig själv. Ska ta nya tag. Ska verkligen! Men det är tungt just nu. Så förbannat jävla tungt.

Vi är så nära. Så nära varandra att våra liv lätt hade kunnat vara omvända.

Det hade kunnat vara hon som gick av vid Sandarna och låste upp studentlägenheten där hallen just nu är fylld med kartonger från ikea. Vara hon som tvättade bort mascara och bäddade ner sig i mjuka täcken och för att somna småleendes vid tanken på kvällens skimmer och förväntan inför imorgon.

Det hade kunnat vara jag som åkte vidare på vagnen. Jag som låste upp en lägenhet någonstans där det ligger ett barn och låtsas sova. Jag som klev över oöppnad post och skitiga golv. Det hade kunnat vara jag bedövad föll ihop i mörkret för att äntligen få sova bort verkligheten medan de smutsiga håret gör fettfläkar på lakanen.

Vi är så nära. Men emellan våra säten står en vägg. En vägg av gener, otur, slump, kärlek och ensamhet som göra att våra liv inte kunde vara mer olika. I en annan tid hade vi två kanske varit vänner. Två glada tjejer på väg hem i en av sommarens sista kvällar.

Men väggen står där den står.  

Min gladlynta berusning har blåst bort. Min hjärna är klar som iskall kristall och söker febrilt efter några väl valda kloka ord men förgäves. Allt jag kan göra är att mekaniskt stryka den skakande ryggen. Trösta och säga att jag förstår. Vilket hyckleri tänker jag. Vad förstår jag. Inte ett skit. Men där på spårvagnen så spelar det ingen roll. Det viktiga är att våga se när andra viker undan. Att lyssna när ingen verkar höra. Att sträcka ut en hand och om så bara för en liten stund krossa den osynliga vägg som skiljer oss åt. Att röra vid ett ansikte och där med visa att världen runt omkring faktiskt existerar även om den ibland kan verka som en kuliss. Det låter kanske futtigt, ja löjligt till och med. Men en sak är säker, det finns inte en enda männsika som inte vill bli sedd av någon. 

Jonas Gardell sa om några andra människor som ingen ville veta av: "Torka alltid tårar utan handskar”.

Jag gjorde som han sa. Det är dags för det nu.

Jag går av spårvagnen och ser den åka. Tar trapporna upp till min lägenhet och kryper ner i sängen, utan att tvätta mina händer. Jag kan inte. Vi är så nära. 

Det blir aldrig som man tänkt sig sägs de. Och tack och lov för det! Den vetskapen har hjälpt mig i många av tonårens svåraste stunder. Varje gång jag var nervös inför något som t.ex. vad jag skulle ha på mig första dagen på brantan, när det skulle sjungas solo i kören eller varje gång jag var tvungen att passera William i 9B i korridoren, då brukade jag fundera ut alla tänkbara och otänkbara sätt jag kunde göra bort mig på. Så tänkte jag intensivt på varje scenario i tur och ordning för att gardera mig. Därefter kunde jag med en hyfsat avslappnad gång och rullande höfter spatsera förbi min hemliga kärlek i 50-korridoren, för det blir ju aldrig som man tänkt sig. 

Men när det handlar om riktiga saker fungerar inte den taktiken. Vissa scenarion är helt enkelt för hemska för att ens snudda vid. Hade det gjort något annorlunda om jag vågat tänka tanken? Förmodligen inte. Inte hade väl någon av oss kunnat ana att vi skulle komma att ägna sommaren åt att på djupet utforska vad ordet tomhet verkligen betyder.

Sorg är för mig något helt obegripligt. Jag kan inte komma på någon annan känsla eller sinnesstämning att jämföra med. Visst finns det adjektiv som kan beskriva sorgen men de gör den ändå inte rättvisa. I bristen på de ord som annars flödar ut ur mig är det en sak jag lärt mig, det finns inte en enda människas sorg som är den andra lik. Precis som att varje medveten själ i varje varelse är odelbar, precis så är sorgen. Hel. Hur gärna vi än vill så går den inte att dela. Ingen människa kan tillfullo förstå den andres sorg. Inte ens hon själv. Sorgen lever sitt eget liv och gör med oss som den vill. Vi får snällt hålla oss till adjektiven för att i bästa fall öppna ett titthål till det svarta som dväljer där inuti. Det är vår enda chans.

Sorgen är hel i varje människa och det blir aldrig som man tänkt sig. Två påståenden som för mig är sanningar som ger både tröst och hjälplöshet. Jag vet inte vad som ska hända förutom att sorgen alltid kommer vara med mig. Vart jag än är och hur långt livet än blir och den är bara min. Odelbar och oförståelig. En ny del av den medvetenhet som jag ofta kallar för min själ. På så sätt finns de som är borta kvar i var och en av oss.

Tänk vilken tröst.

Augusti, sommaren som snart är över. Vi hade i alla fall tur med vädret.
Det känns som att jag blivit äldre. Kanske blir man det när själen växer.

En inte så märklig bieffekt av den ensamhet som sorg innebär är att den för oss närmare varandra. För att orka bära tyngden av en växande själ och allt det svarta måste vi ha något att hålla i. Någon, att hålla i. Att vi som sörjer fick ha den här sommaren tillsammans har för mig varit ovärderligt. Kanske du hade räknat ut det. Kanske det var därför du kunde somna så fridfullt, du visste att vi hade varandra. Det skulle inte förvåna mig ett dugg.

Nu är jag på väg hem till västkusten och du är på väg till himlen. Var och en till sitt. Jag hade inte tänkt att du skulle dö nu och därför gjorde du det. Men jag förlåter dig. Det är ju inte ditt fel att det aldrig blir som man tänkte sig. Dessutom är vi ändå med varandra. När jag ler, fyller du mig med solsken och därför behöver vi aldrig mer säga hej då. Vi ses ju hela tiden. 

Midsommardagens morgon. Sommaren som precis ska börja. Den eviga dagen. Det eviga ljuset. Men det är lögn alltihop. Det är över nu. Allt är förbi.

Min morfars farfar ”skräddaren” var den första. Han hittade en plats på jorden som han bestämde sig för att göra till sitt hem. Gården han byggde kallades Sandbol och gör så än i dag. För dryga 60 år sedan, många år efter det att skräddaren slagit ner de första bopelarna kom en ung kvinna till gården. Hon hade rest med tåg från landsorten Svalöv i Skåne till den anrika universitetsstaden Uppsala för att bli diakonissa. Dock gick det inte riktigt som planerat då hon, som unga kvinnor så ofta gör, istället förälskade sig i en ung och vacker man. När det stod klart att den skånska tösen inte längre kände någon het längtan efter att leva ett liv i celibat i kyrkans tjänst flyttade hon med sin nya kärlek till hans barndomshem, gården Sandbol i Svia.

Redan på trappan kan man uppfatta en förändring. Den kraft som i över 60 år hållit allting i balans har plötsligt rubbats. Trappan gungar som på ett fartyg i storm. Jag kämpar för att hålla mig på fötter och lyckas på darriga ben ta mig fram till dörren. När jag kliver in är det ingen som ropar den vanliga hälsningen "vem är det som kommer?". I mitt huvud hör jag mitt eviga svar "det är bara jag" och så orden jag aldrig mer ska få höra men som fortfrande ekar i mitt hjärta "det är inte så bara det". I köket ligger glasögonen kvar på bordet. Morgonrocken onaturligt slängd på en stol i finrummet. Det är illavarslande. En kvarglömd kopp kaffe med mjölk som ännu inte hunnit bli riktigt kall. Som om den fortfarande hyser hopp om att någon ska förbarma sig över dess innehåll och låta drycken få fylla sitt syfte. Ännu lyckligt ovetande om att allt redan är över.
Om jag ändå var koppen. 

Jag går genom rummen. Jag vet vart jag ska. På en soffa i det rum som är mitt i huset, där ligger kroppen. Skalet av det som en gång var en människa. Det var länge sen nu. Eller var det alldeles nyss? Det är svårt att bry sig om så banala saker som tid när allt ändå är förbi. Dammkorn rör sig stilla i draget från de otäta fönstren. Det bleka solljuset letar sig in och får det hemstöpta stearinljus som tänts att se fånigt felplacerat ut. Rummet, dammet och solen. Hade det inte varit för det tända ljuset skulle man kunna tro att kroppen som vilar på soffan när som helst skulle kunna resa sig och vara människa igen. Jag hatar det där ljuset. Stöpt av de händer som nu ligger fridfullt knäppta över bröstet. Händer som bär märken efter en livstid av hårt arbete. Som räddat liv i sjukvårdens tjänst. Som grävt i jord och som bett till sin Gud. Händer som vaggat mig till sömns och gett mig mer tröst än jag förtjänat. Nu är de kalla och orörliga. Allt är förbi.

Du ser så oerhört liten ut där du ligger. Det vackra, kritvita håret har någon kammat och det skiner som en gloria runt ditt fårade ansiktet. Dessa linjer. Likt årsringarna hos ett träd inristade som en liten föraning om den erfarenhet och oändliga visdom som finns gömd in i dig. Jag hade kunnat se in i det ansiktet i timmar utan att någonsin sluta förundras.
Nu ska det aldrig fåras mer.

Jag och min syster Elin är den femte generationen som får kalla Sandbol för vårt hem. Det är en magisk plats med en alldeles egen själ. En själ som viskar om de människor som levt där före oss. Om skräddaren och om de männsikor som fått sitt bröd av den jord vi nu odlar i. Min mormor, den unga kvinnan från Skåne som förälskade sig i morfar, var den sista levande länken till dessa människor. När jag gick upp för trappan till mormors hus på midsommardagens morgon och kände brädorna gunga visste jag att det var gårdens själ som ombildade sig. Den hade fått ytterligare ett tillskott.

På ett sätt är mormor ännu mer närvarande nu är när hon levde. Nu finns hon i allt. Mormor och morfar. Hand i hand sveper de med den ljumma sommarvinden genom trädgården. De ler åt mina svordomar över ogräset och smeker bort ilskan från mitt ansikte. Lika ömt och nära som mormors händer så ofta gjorde när jag var liten. Men ändå.. Den obegripliga, obarmhärtiga sorgen. Den tar andan ur mig. 

Jag håller din hand en sista gång. Länge håller jag den. Vi sitter på knä och gråter över den kropp som du redan lämnat. Vi har svårare att släppa taget än du. Tillslut kommer en bil med människor i mörka kläder, de tar med sig din kropp och bär den ner för den gungande trappan. Dammkornen rör sig, solen stiger och stearinljuset blåser någon ut. Allt är stilla. Som om ingenting hade hänt. Vi går ut och låser dörren efter oss. Där inne vilar min barndom tillsammans med ditt sista andetag. Min bästa vän och tryggaste famn.

 Allt är förbi. 

Aldrig ska jag sluta sakna dig.

Elsa Maj Britt Lundgren 

Född 1925-11-30 i Svalöv.
Död 2013-06-22 i Sandbol. 

En dag mitt i årets 12:de vecka var Göteborgsluften extra grå och kall när jag gick till skolan. Jag, precis som alla andra gick och stirrade ner i min smarta telefon för att slippa se eländet. Taktiken fungerade ganska bra ända tills jag krockade in i en grön stolpe som samtidigt sa ”Go morron, go´morron!” på bredaste göteborska. ”Oj ursäkta” sa jag till den gröna stolpen som inte alls var någon stolpe utan bara en ovanligt lång kille som delade ut Metro Student i grön uniform. Jag brukar inte ta gratistidningar men eftersom han var rätt söt och jag hade lite dåligt samvete för att ha misstagit killen för en stolpe (han har ju säkert komplex för sin längd som det är) så tog jag en tidning.

Metro Student visade sig ha ett sju sidor långt reportage med den glättiga rubriken:

”Plugga och gör karriär- SAMTIDIGT!”.

Det räckte för att göra mig dödligt trött.

Längre fram står det om Milad Mohammed, ni vet han den fantastiska killen som bl.a. startade Soppkök Stockholm. Jag har läst om honom förut och förundrats över hans engagemang och energi. I artikeln står att läsa att Milad vid en ålder av 23 (det vill säga lika gammal som jag är nu) har tagit examen i juridik och statsvetenskap SAMTIDIGT som han gjort sig en karriär som föreläsare, projektledare och utbildare på Fryshuset.

Inte illa.

Milad är en otroligt inspirerande person med en kämpaglöd utöver det vanliga. Problemet med artikeln är inte Milad. Det är budskap som skickas ut i rubriken ”Plugga och gör karriär-SAMTIDIGT!”. Det finns idag en oerhörd press på studenter att göra sig själva anställningsbara. Även om du pluggar en utbildning på heltid, något som du de flesta måste ta lån för att kunna göra, så räcker inte för att du sedan ska kunna få det jobb du vill. Inte på långa vägar.

Nej, det gäller att jobba extra, engagera sig ideellt, kanske läsa ett till språk, ta några extra kurser i ekonomi, sommarkurser, alltid networka, var utåtriktad och social, bo trångt men aldrig klaga, plugga utomlands, alltid vara hurtig och glad, ständigt söka jobb, aldrig ta ett nej för ett nej och framförallt skaffa kontakter.

Det handlar om att kunna sälja sig själv. Ditt ansvar under studietiden är att göra dig själv till ett perfekt ihop plockat litet packet som kan matcha de exakta kvalifikationer som den mäktige och mystiske arbetsgivaren vill ha. Att studenter är en av de mest stressade befolkningsgrupperna i samhället kan knappast komma som en chock för någon. Men vad spelar det för roll, det kan vi väl få vara, bara vi gör allt det andra SAMTIDIGT.

Med det sagt måste jag tillägga att jag ändå tycker att det är upp till individen att ta ansvar för att göra sig själva attraktiv på arbetsmarknaden. Vem skulle kunna göra det åt mig? Det sjuka i det här är inte att vi ska jobba extra vid sidan av studierna. Det har studenter gjort i alla tider för att överleva. Det sjuka är den nivå av stress som idag anses fullkomligt normalt. Det är nästan så att om du inte har gått in i väggen i alla fall en gång så har du inte gjort ditt yttersta. Om du som student skulle tacka nej till en chans att få extra erfarenhet eller en möjlighet att skaffa nya kontakter med argumentet att du vill ”satsa på dina studier” hade du blivit utskrattad. Att människor är olika stresståliga är inget någon tar hänsyn till. Normen är att vara stressad så det syns, men utan att klaga. Klagar du får du snart hör om någon som pluggar läkare i Stockholm, volontärer i Afrika och jobbar extra i New York- SAMTIDIGT.
Detta fenomen är inget unikt för studenter men det blir extra tydlig då studenter redan är en utsatt grupp. Många är unga och har ingen ekonomisk-, social- eller individuelltrygghet än. Vi vet inte våra egna gränser och vågar inte  säga nej, även om knäna skakar.

Väldigt ofta får jag känslan av att studierna bara är en formalitet. Det är något vi gör vid sidan av allt annat vi gör för att senare kunna sälja oss själva. Även när jag pratar med personer i arbetslivet får jag ofta höra att det inte spelar så stor roll vilken utbildning du har, utan att du har en. Det säger något om mig som person att jag klarat en akademisk utbildning. Men det som kommer ge mig jobbet är inte mina tre år av sena kvällar bibliotek och obefinltiga helger, det är de kontakter jag skaffat SAMTIDIGT som jag fick högsta betyg.
Och kanske en penis.

Så därför, kan jag inte låta bli att skita att plugga nu, de sista timmarna innan tentan på 15hp i pedagogik. Mycket givande kurs som lärt oss allt om anställningsbarhet, kompetensutveckling och lärande i arbetslivet. Synd bara att jag bara lyssnat med ett halvt öra eftersom jag varit upptagen med att göra mig själv attraktiv med frivilligarbete och som studentrepresentant. Så till nästa gång, bäste föreläsare, för att jag ska lyssna måste du nog göra dig själv lite mer attraktiv och visa lite mer bredd än bara den snäva kunskap som är ditt ämne. Om du verkligen vill ha min uppmärksamhet föreslår jag att du som inledning på föreläsningen om anställningsbarhet, för att ge oss den rätta känsla av vad som verkligen kommer krävas av oss i framtiden, står på händer, sjunger staten och kaptialet och gör Harlem shake -SAMTIDIGT. 

Jag lever med kroniskt dåligt samvete. Detta är en vanlig åkomma bland medelklassvenssons som jag själv. Det kan handla om egentligen vad som helst. Vi tränar för lite, röker för mycket, borde engagera oss mer, borde ringa mormor oftare, borde älska oss själva borde leva mer borde leva mindre, ja det finns ingen ände på allt vi borde göra annorlunda.
Men mitt dåliga samvete handlar inte så ofta om mig själv eller de som står mig nära.

Mitt dåliga samvete handlar allt som oftast om barnen i Afrika.

Så fort jag gnäller om något, klagar på träningsvärk eller pluggstress. När jag tjatar om min packningsfobi eller högljutt deklarerar att jag haaaaatar att bädda!

Då. Då sitter det ett litet, kolsvart barn på min axel och sparkar mig i tinningen.

”Håll käften” väser hen med tunn och hård röst.

Jag blir stilla. Först vimmelkantig av sparken, sen med plötslig klarsynthet tillägger jag generat, ”fast så farligt är det ändå inte, tänk på barnen i Afrika.” Det är allt som behövs. Då sätter sig samvetet tillrätta på höger axel igen och väntar. För det dröjer inte länge innan jag måste påminnas igen.

Det har blivit lite som ett mantra. Så fort jag gnäller över småsaker så måste jag kompensera på något vis. Vad har jag för rätt att gnälla över att jag inte orkar laga mat när miljontals barn svälter? Ingen som helst. Jag tycker verkligen inte det.

Ibland övermannas jag. Lagen om alltings jävlighet, det tar luften ur mig. När ett autistiskt barn blir utvisat från Sverige. När jag läser om en flicka som blivit så mobbad i skolan att hon inte ser någon annan utväg än att låta ett framrusande tåg ta hennes liv. Då vill jag bara lägga mig ner i ett svart hål och stanna där. För ingenting jag gör kommer hjälpa. Militären kommer fortsätta att våldta barn inför deras mammor och pappor imorgon också. Vad spelar någonting för roll. När den värld vi har skapat är så orättvis att jag vill kräkas.

Chansen att födas i Sverige är 0,8 %. Det var alltså 99,2 % chans att vi skulle ha blivit födda någon annanstans. Ändå lyckades vi. Vi drog vinstlotten. Skulle inte det kunna räcka för att vi allihop skulle vara lyckliga hela våra liv? Svaret vet vi förstås. Vi är inte programmerad att vara lyckliga jämt. Utan olyckliga och nattsvarta människor hade mänskligheten inte tagit sig någonstans. Vi måste få prata om problemen. Jag vet det. Ändå är min höger axel alltid lite tyngre än den vänstra för där sitter det ett kolsvart barn och sprakar mig i tinningen om jag någon gång skulle glömma hur bra jag har det.

Nu bor jag i Göteborg. Staden som inte fattat konceptet att vinter = snö och vackert. Här är snarare vinter = snöblandat regn underifrån. Jag har inget jobb. Ingen pojkvän. Jag har inga pengar och är lite för tjock. Barnen svälter i Afrika och mina barnbarn kommer förmodligen behöva flytta till månen då min generation gjort jorden till en gasboll.

Och ändå.

Ändå går jag runt och är lite lycklig. Fast bara i smyg förstås. Hur skulle det se ut om jag gick runt och påstod att jag var lycklig när världen äter upp sig själv. Men på ett sätt har nog min lycka med mitt dåliga samvete att göra. Det samvetet påminner mig om är också att vara tacksam för det jag har och det jag är. Den tacksamheten vilja jag aldrig missta.

Jag är på rätt plats och gör det jag vill göra.

Och även om jag måste påminna mig själva om det ibland, och även om det inte är sant varje dag hela dan, så har jag nog aldrig varit så lycklig som jag är. Just nu. 

Visst kan det kännas fånigt. Hon är ju en människa av kött och blod. Hon är inte mer viktig är någon av oss andra. Varför blir folk så upphetsade över att just hon delar ut priset årets homo. Så jävla märkvärdigt är det väl ändå inte. Kan vi inte prata om något viktigare nu. Asså hur pinsam var inte Sean Banan i melodifestivalen!

Nej det är väl egentligen inte så märkvärdigt. Och det om något tycker jag är helt fantastiskt. Att det för de allra flesta är en självklarhet att någon som är en så tydlig representant för Sverige ska visa sitt stöd för mänskliga rättigheter. Men det är ändå unikt. 2013 var första gången en amerikansk president öppet visade sitt stöd för att alla som andas har rätt att älska. Oavsett vilka könsdelar de två organismerna råkar ha. Det var väl på tiden att det blev sagt även om öronen vissnade på några miljoner amerikaner. Men de hörde inget innan heller så det var ingen större förlust.

Jag älskar att jag lever i ett av världens mest jämställda länder och att vår kronprinsessa står och säger ordet homo i tv. Det har gått fort de senaste 30 åren och livet för de som lever utanför den heterosexuella normen har blivit bättre. Men det finns krafter i vårt samhälle som växer ännu snabbare. Krafter som vi försöker ignorera. Vi vill inte ge dem den uppmärksamhet de kräver men det är svårt. Svårt att stå emot impulsen att skrika och svära och slå mot det som vill ta ifrån oss allt det vackra och kärleksfulla vi byggt upp. Det är svårt att ignorera de som näthatar kvinnor, de som säger att Sverige bara ska vara ett land för etniska svenskar, de som använder min hudfärg och min hårfärg som propaganda för något som gör att jag vill kräkas. Jag vill inte behöva skämmas för att jag är blond eller för att jag är glad att vara svensk. Det min rätt. Men de tog den.

Jag minns så väl den dag jag för första gången blev kallad hora. Jag blev så chockad. Och rädd. När jag berättade vad som hänt fick jag höra att ”så där säger killar, det är bara för att han tycker om dig, killar mognar inte lika fort som tjejer, du är ju så vuxen och klok, strunta i honom nu”. Jag vet inte vad han gör idag. Kanske har han mognat. Kanske har han vuxit upp. Men hatet mot kvinnor finns kvar. Hatet mot alla dem som inte tillhör normen finns kvar även när vi lämnar skolan. Och det gror och glöder. Ända till någon öppnar munnen och ropar riktigt högt. Ända till någon startar ett parti som Sverige demokraterna eller Svenskarnas parti. Då blir glöden till eld.
När kronprinsessan delade ut priset till årets homo, då släckte hon en del av den elden.

Jag älskar kungahuset. Det är ingen hemlighet. Jag älskar glittret. Jag älskar sagan. Och nu tror jag att jag också är lite små förälskad i Viktoria. 

Kärlek eller hat. Vad väljer vi? 

http://www.qx.se/Xtra/liv/22867/sagolikt-nar-forsta-killparet-fran-uganda-gifte-sig

http://www.svenskarnasparti.se/2012/09/06/alla-som-ater-ris-ar-inte-kineser/

Ibland önskar jag att jag kunde ta av mig livet. Dra ner dragkedjan och kliva ut fodralet. Ta mig ur den lyxförpackning som är jag. Visst låter det klyschigt? Tro mig, jag är en klyscha.

Jag tror att alla vill chocka. Alla har någon gång tänkt tanken hur det skulle vara att helt gå emot normen. Kanske vågade vi mer när vi var yngre. Men nu är vi för gamla. Orkar inte längre. Varför ska man hålla på.  Varför kan vi inte bara acceptera den ordning vi själva har skapat? Det har ju fungerat hittills. Eller hur? Vi som lever i ett fritt och demokratiskt land varför ska vi hålla på och bry oss struntsaker som skillnaden mellan män och kvinnor? Mellan hemlösa och ohemlösa? Mellan bögar och straighta? Mellan en fri människa och en lika fri? Orättvisor som sett i det stora hela är så små och betydelselösa att de knappt finns.

Varför ska vi hålla på.

Men ibland vill jag ta av mig livet. Ta av det dåliga samvete som alla medelsklass svenssons får i modersmjölken. Åka naken på spårvagnen. Utan fodral och bortförklaringar. Klä mig i den kropp som är den rätta. Trots att reklamen skriker att jag ska skämmas. Att tanten bredvid skriker. Att kyla skriker åt mig att sluta försöka vara så märkvädrig och klä på mig fodralet igen.

Jag tog av mig ett liv. Ett liv som aldrig var och aldrig skulle bli. Nu åker jag naken på spårvangen men tanten skriker inte. Ser inte. Bara kylan ser. Och den smeker min hud tills den knottrar sig. Det var kallare än jag trodde. Att vara utan fodral. Men nu finns ingen väg tillbaka. Och snart. Om jag har tur. Hittar jag ett par termobyxor som kan värma mig.