Om rädslan att välja fel liv

 

”Det känns som att tiden går så snabbt och jag bara hänger på. Det är klart att det händer mycket på ett år men när jag tänker efter är det bara två-tre stunder som jag verkligen minns. Tänk om livet bara går, år efter år, och så har man inte haft tid att känna efter hur bra man har det. Det gör mig rädd.”

 

”På sätt och vis är jag rädd för att inte kunna leva upp till mina egna förväntningar på livet. Fast egentligen är det lika mycket andras förväntningar. Gränsen mellan egna och andras finns inte.” 

 

”Jag slösade bort två år av mitt liv. Sen försökte jag överkompensera det under några år genom att försöka göra saker som ingen jag kände hade gjort. Nu börjar jag förstå att det är oviktigheterna som gör livet så jädrans gött.”

 

Tre människor. Vilka som helst.
Rädslan för att livet ska passera obemärkt sitter i oss alla.
 

 

 

I hela mitt liv har jag varit rädd för att inte göra tillräckligt. Jag bär ett ansvar att varje dag försöka göra världen lite bättre. Så har det alltid varit. Den vetskapen blev drivkraften till att efter gymnasiet läsa Freds- och konfliktkunskap. Av samma anledning engagerade jag mig också i utrikespolitiska föreningen i Uppsala. Det skulle varit början. Inte slutet, som det blev. Istället för inspirerad kände jag mig förminskad och utestängd. De storslagna drömmarna om att rädda världen smulades sönder och kvar stod en 18årig tjej som tappat sitt mål. Sedan dess har det mesta handlat om att hitta en annan väg men hela tiden har rädslan för att inte göra tillräckligt funnits kvar.

 

Under nyårshelgen råkade jag av en slump befinna mig på samma konsert som Jan Eliasson, vice Generalsekreterare i FN, Ban Ki-moons ersättare och högra hand. Han satt på andra sidan gången, så nära att jag kunde höra hans andning. När konserten var slut kände jag i hela kroppen att nu var det inte läge att vara feg. Med bankande hjärta gick jag fram och stammade fram ett hej och något annat osammanhängande. Vi pratade en stund, om vad är det ingen som vet. Hela min tankekraft gick åt till att inte tänka på alla världsledare han träffat, konflikter han medlat i och krig han bevittnat. Det var som att hela världen plötsligt blivit så mycket mindre. Så liten att den fick plats i denne mans ögon.

Han sa att han lagt märke till mig tidigare eftersom vi hade något gemensamt. En grop i vardera kind.
”Det kommer gå bra för dig ska du se. Lycka till”.
Så sa han. Sen var han borta.

 

Efter att den första chocken lagt sig smyger sig andra känslor på. Känslor som jag känner allt för väl. Skuld och dåligt samvete. ”Det kommer gå bra för dig ska du se”. Vilken hycklare jag är. Vad hände med tjejen som ville förändra världen?

 

Så plötsligt kommer en insikt till mig. Vi har faktiskt mer gemensamt än bara skrattgropar. Vi vill förändra världen men samtidigt få något tillbaka. Erkännande. Att jag inte fortsatte med freds och konfliktforskningen beror delvis på det. Chanserna att kunna få ett bra, betalande jobb där jag samtidigt fick rädda världen var för små för att våga satsa. Så jag valde en annan väg. En väg där risken att misslyckas var betydligt mindre. Priset jag får betala för mitt val är ett evigt dåligt samvete.

 

Missar jag det liv jag var menad att leva? Trots att jag trivs så bra med det jag gör, sviker jag den dröm jag en gång hade? Väljer jag fel liv? 
Ibland känns det så.

 

Inte lika ofta längre men ibland kommer ångesten. Den tränger sig på som en kall, mörk och snötung januaridag. Då är det ingen idé att försöka komma undan. Det enda som går att göra är att sitta ner och fundera över min verkligenhet och hur nära den är det liv jag vill leva. 


Efter mitt möte med Jan Eliasson tar jag fram min kalender och bläddrar i året som gått. Där finns de stora händelserna samlade men bakom dem finns små historier som gjort varje dag viktig. Allt eftersom månaderna passerar i kalendern växer mitt leende och groparna i mina kinder djupnar. I all sin futtighet och enkelhet blir det gångna årets kalender en påminnelse om allt jag faktiskt gör och varför jag älskar det. Jag kanske inte räddar världen men bit för bit faller livet på plats och jag trivs. Genom att aldrig blunda för andra kanske jag kan få någon annan att trivs på vägen. Kanske är det mer än nog. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0